Vårdval leder till sämre vård

I dagens DN konstateras att Vårdval Stockholm, som infördes den 1 januari 2008, lett till många onödiga läkarbesök och kraftigt ökade kostnader. Detta stämmer väl överens med de analyser som gjorts tidigare, bland annat av Gemensam Välfärd.

Sammanfattningsvis har vårdvalet lett till

- att resurser omfördelats från sjuka och vårdbehövande till jämförelsevis friska och socialt väletablerade.

- att läkarbesök har premierats jämfört med insatser av andra personalgrupper som i stor utsträckning blivit övertaliga.

- att hemsjukvården har försämrats och den psykosociala verksamheten praktiskt taget upphört (däremot har förskrivningen av antidepressiva mediciner ökat).

- att teamarbetet har försvårats och många vårdanställda upplever att deras yrkesmässiga kompetens har degraderats.

- att onödig förskrivning av antibiotika ökat tvärtemot alla centrala riktlinjer.

- att ett fåtal stora vårdbolag tagit över merparten av primärvården och kammar hem vinster i månghundramiljonerklassen. Dessa framkommer dock inte i några officiella bokslut utan förs över till olika skatteparadis.

Styrkt av dessa erfarenheter tänker nu Göran Hägglund och hans borgerliga allianspartner införa vårdvalsmodellen i hela Sverige!

Ett ohälsosamt förslag

Ett av de mantran som Fredrik Reinfeldt upprepar när han känner sig pressad i debatten om sjukförsäkringen är att regeringen är för arbete och motståndare till bidrag. I verkligheten innebär regeringens linje att fler blir arbetslösa och att antalet som blir beroende av socialbidrag ökar.

Regeringens sjukförsäkringspolitik är ett hot mot människors hälsa och möjlighet till rehabilitering. Genom att sätta en gräns för sjukskrivningsperiodens längd och kräva att människor med långvarig sjukdom skall stå till hela arbetsmarknadens förfogande riskerar man att göra fler människor bidragsberoende.

En vettig politik som syftar till att minska sjukskrivningarna måste bygga på en korrekt verklighetsbeskrivning:

Den viktigaste orsaken till att människor blir långvarigt sjukskrivna är en bristande balans mellan de krav som arbetet ställer och människors förmåga. Arbetsplatser med höga sjuktal utmärks av högt arbetstempo, långvarig stress och hög belastning. En minskning av sjukskrivningarna förutsätter med andra ord att man förbättrar arbetsmiljöerna – det vill säga raka motsatsen till regeringens politik på detta område – minns nedskärningarna på Arbetsmiljöverket och nedläggningen av Arbetslivsinstitutet.

De flesta långvarigt sjukskrivna mår faktiskt dåligt och har många samtidiga hälsoproblem. Folkhälsoinstitutet gör årliga undersökningarna av svenskarnas hälsa och levnadsförhållanden. Där framkommer att 36 % av alla sjukskrivna äter antidepressiva mediciner och att mer än 60 % tar värktabletter. Många har rörelseinskränkningar och de flesta upplever en kraftigt nedsatt psykisk och fysisk hälsa. Den sociala situationen är inte bra, en tredjedel har utsatts för kränkande bemötande och hälften har svårt att lita på andra människor. Utsätter man sjukskrivna för förnedrande ifrågasättanden av sin sjukdom och berövar dem deras ekonomiska trygghet leder det med säkerhet till att hälsan försämras ytterligare.

Den trånga sektorn i rehabiliteringsarbete är bristen på jobb som är anpassade till människor med hälsoproblem och nedsatt arbetsförmåga. Den bristen har naturligtvis förstärkts i takt med en stigande arbetslöshet och en allt trängre arbetsmarknad för alla grupper i samhället, inte minst ungdomar. Regeringens förslag innehåller inga nya jobb, vare sig till sjukskrivna eller några andra arbetslösa.

I rehabiliteringsarbete är det en självklar kunskap att insatserna skall sättas in så tidigt som möjligt. Det är därför som företagshälsovården och ett förstärkt arbetsgivaransvar för tidiga insatser har en nyckelroll. Här innehåller regeringens förslag inte några förbättringar.

Om syftet verkligen är bidra till att långvarigt sjukskrivna skall rehabiliteras och återvinna arbetsförmåga är regeringens åtgärder snarast kontraproduktiva. Däremot är de fullt begripliga om syftet är att spara pengar åt statskassan samtidigt som man skrämmer människor att acceptera jobb med låga löner och dåliga arbetsmiljöer.

Förslaget kommer säkert bidra till en ökad sjuknärvaro och till att fler människor utsätts för hälsorisker

Folkhälsans klasstrappa

Detta är en sammanfattning - den fullständiga versionen finns på min blogg och som PDF

Hälsa, en mänsklig rättighet som är ojämnt fördelad

Bästa möjliga hälsa är en mänsklig rättighet och en bra folkhälsa är det viktigaste kriteriet på om vi lever i ett bra samhälle.

Rätten till hälsa är synnerligen ojämnt fördelad både globalt och nationellt och detta är en av de mest upprörande orättvisorna i vår tid. De internationella hälsoklyftorna är enorma med 40 års skillnad i medellivslängd mellan olika länder. Vad ligger det för rättvisa att en flicka som föds i Lesotho kan räkna med 42 år kortare livslängd än sin medsyster i Japan? En 15-årig pojke i Sverige har 95 % chans att få uppleva sin 65-årsdag medan hans motsvarighet i Ryssland har 50 % chans att uppnå denna ålder.

Tendensen är att hälsoklyftorna snarare ökar än minskar. De är nära förbundna med faktorer som ojämn ekonomisk utveckling, orättvis internationell handel och global marknadsföring av skadliga produkter som alkohol, tobak och skräpmat

Sverige är ett klassamhälle på hälsans område

Hälsoklyftorna i det svenska samhället är mycket påtagliga och sannolikt växande.

Risken att drabbas av hjärtkärlsjukdom är omkring 3,5 gånger högre om man är låginkomsttagare än höginkomsttagare. Risken att dö i samma typ av sjukdom är mer än dubbelt så hög. Skillnaden kan bara delvis hänföras till livsstilsfaktorer som för övrigt också påverkas av den sociala situationen. Ändå brukar inte låg inkomst nämnas som riskfaktor för hjärtsjukdom. Mycket stora skillnader finns också mellan olika kommuner och bostadsområden. Det kan skilja 4 år i medellivslängd mellan glesbygdskommuner och väletablerade förortskommuner som Täby och Vellinge. Jämför vi bostadsområden som Rinkeby och Danderyd hittar vi fyra gånger högre ohälsotal i det förstnämnda området. Andelen med självrapporterad dålig hälsa är också 4 ggr högre. Andelen som plågas av ryggsmärtor är 2,5 ggr högre.

Socialstyrelsens senaste folkhälsorapport visar på ökande sociala klyftor i hälsa. Under de senaste åren har inkomstklyftorna ökat. Enligt en undersökning av Robert Eriksson (tidigare chef för Forskningsrådet för Arbetsliv och Samhälle, FAS) och medarbetare skulle årligen omkring 4000 dödsfall före 70 års ålder kunna undvikas om alla hade samma hälsosituation som högre tjänstemän

Den hittillsvarande folkhälsopolitiken

Ett av de viktigaste besluten som togs under den förra regeringen var det att anta nationella folkhälsomål och lägga grunden till en ny folkhälsopolitik:

1. Politiken utgick från ett mycket klart jämlikhets- och jämställdhetsperspektiv. Att utjämna hälsoskillnader blev ett övergripande mål.

2. Politikens mål var att påverka hälsans bestämningsfaktorer. Tidigare hade det vanliga varit att man presenterade mål i hälso- eller sjukdomstermer, exempelvis att minska dödligheten i hjärtsjukdomar eller förekomsten av cancer. Sådana mål är i och för sig lätta att få accepterade men ger ingen vägledning för hur man skall komma dit. Mål som är formulerade i termer av bestämningsfaktorer anknyter däremot direkt till etablerade politikområden.

Den borgerliga regeringen som tillträdde 2006 sade sig vilja förnya folkhälsopolitiken. I verkligheten kom det att handla om att avskaffa den. Hälsopolitik reducerades till en fråga om vilka livsstilar människor väljer utan att man tar hänsyn till att förutsättningarna för sådana val är i grunden olika för olika grupper i samhället.

En folkhälsopolitik som hävdar att hälsan är individens ansvar riskerar att lägga skulden på offret. Detta kännetecknar i hög grad den borgerliga synen på arbetsrelaterad hälsa och långvarig sjukskrivning.

Vänsterpolitik för folkhälsa

Vänsterns linje måste vara att återupprätta den nationella folkhälsopolitiken och fokusera den på samhällets stora hälsoproblem.

Ojämlikheten är den viktigaste bakomliggande orsaken till onödig ohälsa och förtidig död i det svenska samhället. Den ojämlika hälsan måste i första hand angripas genom en politik som minskar inkomstklyftorna, stärker den gemensamma välfärden och minskar arbetslösheten. En viktig del av hälsopolitiken är också att göra hälso- och sjukvården tillgänglig för alla och att förstärka det förebyggande arbetet . Detta kan bara åstadkommas om man fördelar vårdresurser efter behov, inte efter ekonomiska lönsamhetskriterier. En hälso- och sjukvård som bygger på etableringsfrihet för kommersiella vårdgivare är ett direkt hot mot en jämlik folkhälsa..

Jämlikhet är lönsamt i ett samhällsperspektiv därför att det leder till bättre hälsa, ökad social trygghet och till att människor för ökat självförtroende och blir mer benägna att ta initiativ. Forskningsresultat, bland annat de som presenterats av engelsmännen, Richard Wilkinson, visar att samhällen med små inkomstskillnader har en bättre folkhälsa och mindre sociala problem än samhällen med stora inkomstklyftor. Historiskt sett så har välfärdspolitik något som gynnat ekonomisk och social utveckling bland annat genom att en större del av befolkningen kunnat delta i produktivt arbete. Stora klyftor mellan människor leder på längre sikt till ökade kostnader för sjukdom och kriminalitet.

Återupprätta den svenska folkhälsopolitiken – tillsätt en svensk kommission för att granska ojämlikheten i hälsa

Arbetet för att minska klasskillnaderna i hälsa måste stå i centrum för arbetet med att återupprätta den svenska folkhälsopolitiken. Detta arbete bör ledas på central regeringsnivå och kräver en aktiv medverkan från stora delar av regeringskansliet och en rad myndigheter. Det krävs också en fortsatt utveckling av folkhälsoarbetet i regioner, landsting och kommuner.

En jämlikare folkhälsa kräver både långsiktiga och mer direkta insatser. Långsiktigt krävs en jämnare fördelning av inkomster och ekonomiska resurser och en bättre fördelning av arbete och sysselsättningsmöjligheter. Sociala klyftor när det gäller inflytande och delaktighet har stor betydelse för uppkomsten av hälsoskillnader. Folkhälsoarbete handlar därför om att utvidga och fördjupa möjligheterna till demokratiskt inflytande och ett brett kulturliv.

Direkta insatser måste göras för att ge alla grupper i samhället en rättvis tillgång till vård, omsorg och utbildning. Omfattande privatiseringar, marknadstänkande och s.k. valfrihetssystem har bidragit till att grupper med omfattande behov eller som har svårt att göra sin röst hörd har svårt att få sina behov tillgodosedda. Samhället måste förfoga över de styrinstrument som är nödvändiga för att hälsovård och sociala insatser fördelas efter behov. Detta gäller inte minst förebyggande åtgärder.

Det av största vikt att bryta den marginalisering som idag drabbar och hotar stora grupper arbetslösa och långvarigt sjukskrivna. Många människor utan arbete har fått sina levnadsförhållanden och sin sociala trygghet allvarligt försämrade på grund av den nuvarande regeringens åtgärder. Arbetslöshet är en hälsorisk som fördjupas när det saknas effektiva arbetsmarknadspolitiska och rehabiliterande åtgärder. Att försämra villkoren för arbetslösa och sjukskrivna försvårar därför en återgång till arbetslivet.

I Sverige finns omkring en miljon människor med psykisk eller fysisk funktionsnedsättning. Många inom dessa grupper får en kraftigt försämrad hälsa som inte sammanhänger med funktionshindret utan istället med bristande tillgång till sociala aktiviteter och hälsovård. Åtgärder för att stärka delaktigheten för många med funktionsnedsättning skulle därför ha stor betydelse för den svenska folkhälsan.

Kvinnor har fler hälsoproblem och lider oftare av långvariga sjukdomar än män.

En stor del av dessa skillnader sammanhänger med att kvinnor befinner sig i jobb med stora hälsorisker, ofta har en större arbetsbörda, mer stress och sämre möjligheter till inflytande. Kvinnor har fortfarande sämre tillgång till kvalificerad vård och har en ökad risk att få en slentrianmässig medicinering för sina sjukdomar. Att förbättra kvinnors hälsa är därför en central del av arbetet för en mer jämlik hälsa.

Den psykiska hälsan bland ungdomar har försämrats mycket kraftigt sedan slutet av 1980-talet. Den negativa utvecklingen gäller båda könen men flickorna har drabbats hårdast. Andelen unga kvinnor som upplever ångest och oro har tredubblats från 9 % till 30 % och ökat från 4 % till 14 % bland män i samma åldersgrupper (16-24 år).

Den försämrade hälsan bland ungdomar är en allvarlig varningssignal och det bör vara en högt prioriterad uppgift för en ny regering att lägga fram ett åtgärdsprogram som framför allt bör innefatta åtgärder inom arbetsliv och utbildning.

Brist på inflytande, tung psykisk och fysisk belastning, stress och arbetsmiljö är faktorer som är av stor betydelse för de sociala skillnaderna i hälsa. Forskningen visar på ett samband mellan brist på inflytande och stress å ena sidan samt en lång rad sjukdomar som hjärtinfarkt, ökad infektionskänslighet, ångest, oro och sömnsvårigheter å den andra.

Regeringen har också ökat pressen på många av dem som är sjukskrivna på grund av en dålig arbetsmiljö och hög arbetsbelastning. Sjuknärvaron har ökat med risk för bestående ohälsa. En meningsfull rehabilitering kräver att det inrättas arbetsplatser som är anpassade till människors arbetsförmåga. Fler arbetstillfällen måste skapas där människor med funktionsnedsättning kan få meningsfull sysselsättning.

Stödet vid arbetslöshet och nedsatt arbetsförmåga måste utformas så att människor kan känna en långsiktig ekonomisk och social trygghet och inte blir ifrågasatta på ett förnedrande sätt. Generösa socialförsäkringar minskar inte människors benägenhet att söka jobb. Tvärtom bidrar social trygghet till ökat självförtroendet och till att man vågar ta initiativ och pröva nya alternativ

Arbetet med att följa upp miljömål och folkhälsomål bör i framtiden samordnas och få en gemensam ledning på central regeringsnivå. En god folkhälsa och en bra miljö är båda viktiga kriterier på en hållbar utveckling.

Sjukvården bör ha hälsa som sitt viktigaste mål och arbeta förebyggande.

Den borgerliga regeringen har i hög grad försökt förvandla sjukvård till en marknadsvara. Man har släppt in vinstintressen i vården, framför allt i form av stora multinationella vårdbolag. Man har pläderat för kundvalsmodeller och främjat en etablering av privata vårdgivare, vilket försvårat en styrning av hälso- och sjukvården.

En god tillgänglighet, korta väntetider och möjlighet att välja vårdgivare är angelägna mål som det finns all anledning att slå vakt om. Ännu viktigare är dock att man, oberoende av vem som är vårdgivare, kan lita på att sjukvården har en hög standard och arbetar med bästa möjliga folkhälsa som mål. Det är också viktigt att de som är svårast sjuka och har de största behoven prioriteras framför dem som är jämförelsevis friska och resursstarka. De som har störst behov är ofta inte de som efterfrågar vård mest aktivt. Det är också viktigt att ett förebyggande tänkande genomsyrar vården.

Vill vi ha sjukvårdspengen?

Det är bra att vårdvalssystemen granskas och diskuteras. Det är en borgerlig revolution som pågår och vars syfte är att bryta sönder den offentliga vården och göra den inte bara tillgänglig för privata intressen, utan i förlängningen bli en marknad bland andra tjänstemarknader. Men för att ha en marknad krävs kunder. Tidigare har sjukvårdshuvudmännen varit kunderna som, om de så önskar, upphandlar vård av privata aktörer. Vårdvalssystemet har genom sitt krav på att pengarna ska följa medborgarna, skapat en konstgjord marknad där individerna är kunderna som ska upphandla sin egen vård. Det är medborgarna/patienterna som blir bärare av finansieringen och genom att välja vårdgivare också i stora stycken kommer att bestämma vårdstrukturen. Ett sådant system premierar den stora delen av befolkningen som sällan är sjuka men som vill ha omedelbar tillgång till vården den dag de blir sjuka.
Visst är det bättre att ha fast ersättning med inslag av både vårdtyngd och socioekonomiska faktorer, än att ha stor rörlig ersättning som bara premierar snabba besök, oftast också bara läkarbesök. De ersättningsystem som nu finns kan vara intressanta för att inom en primärvårdsorganisation fördela resurser på ett rimligt sätt, men det måste finnas ett övergripande ansvar för en hälso- och sjukvård för alla på lika villkor, men där resurserna främst styrs dit behoven är störst. Den grundläggande diskussionen bör handla om vi överhuvudtaget ska acceptera ett finansieringssystem där medborgarna/patienternas val av vårdgivare styr resurser och struktur. Säg nej till sjukvårdspeng, säg ja till en solidarisk och behovsstyrd vård.
Sören Bergqvist

Viktig debatt om Vårdval

Vårdval Stockholm diskuterades på en välbesökt hearing den 14 november. Arrangörer var vårdnätverket i Gemensam Välfärd. Rubriken för debatten var om vårdvalet strider mot hälso- och sjukvårdslagen.

Intressant nog framfördes kritik mot Vårdval Stockholm från samtliga fackliga organisationer, även läkarförbundet. Viktiga punkter i kritiken var att ersättningssystemet ensidigt prioriterar korta läkarbesök, att resurser förs över från utsatta till socialt väletablerade områden, att det förebyggande arbetet i stort sett försvinner och att patienter med psykisk ohälsa och komplicerade sjukdomstillstånd hamnar i strykklass. Möjligheterna till vidareutbildning och kompetensutveckling minskar kraftigt. Vårdcentraler som ligger i socialt utsatta områden tvingas göra kraftiga nedskärningar medan de riskkapitalbolag som etablerar vårdcentraler i mer attraktiva lägen gör mycket stora vinster.

Strider Vårdval Stockholm mot hälso- och sjukvårdslagen? En ledande jurist, Lars Grönwall, som varit med om att utforma socialtjänstlagen, diskuterade detta.

Vårdvalet strider definitivt mot lagens anda och intentioner men det är svårt att utkräva ett formellt ansvar eftersom det är en ramlag. Lars Grönwall föreslog en lagändring som skulle göra det lättare att utkräva ansvar. Man skulle kunna införa en ny paragraf : "Landstinget ansvarar för att vård bedrivs på lika villkor när det gäller tillgänglighet och kvalitet."

Vårdval Stockholm är naturligtvis en extremvariant av marknadsstyrd sjukvård men de krav som framfördes på systemet kan vara av intresse också för andra landsting och regioner:

}Ändra ersättningssystemet – huvuddelen fast ersättning med socioekonomisk viktning

}Lika ersättning för besök hos olika personalgrupper

}Rejäl ersättning till hälsofrämjande och förebyggande arbete

}Områdesansvaret införs och tydliggörs

}Särskilt stöd till marginaliserade grupper – inför en socialläkarfunktion

}Stöd till utvecklingsarbete och stärkt forskning inom primärvården

Ytterligare material om Vårdval Stockholm

Programförslag på väg att ta form

Vi har fått ett inlägg från Maria Johansson i Halmstad som tar upp en del punkter i vårt programförslag i hälso- och sjukvårdsfrågor som är under utarbetande. Vi hoppas mycket snart kunna publicera hela förslaget, men de synpunkter som framförs är viktiga att ta fasta på:

Dags att visa att vi är sanna feminister!!!

Jag har läst "Skiss till programtext 5 november 2009"

Där står det nämnd på flera ställen om att kvinnor har sämre hälsa än män.

Bra då vet vi det. Men vad tänker vi i Vänsterpartiet göra åt det? Det är det som är det viktiga nu tycker jag.

Vi måste visa att vi menar allvar med att vi är ett feministiskt parti. Hur bryter vi könsmaktordningen som finns i vårt samhälle?

Jag tycker det måste synas tydligt i vårt Hälso- och sjukvårdsprogram.

Hur och vad kan vi göra i samhället för att bättra kvinnors hälsa?

I texten kan man läsa om att jobb där kvinnor är överrepresenterade, där är arbetsmiljön och möjligheterna att påverka arbetssituationen dåliga.

Det måste innebära att "vården" som arbetsplats har de här problemen eftersom det är främst kvinnor inom vårdyrken.

Då måste väl vi ha möjlighet att förändra det? Som en del i att förbättra och utveckla den offentliga vården. Göra den offentliga vården till ett bra ställe att arbeta på. Något att vara stolt över.

Så jag tycker att vi måste visa att vi inte bara vill bättra vården för patienterna utan också för de anställda. För annars blir de anställda patienter. Vilket kostar vården pengar.

Jag läste i Genus nr.3-4 2003 ”… att färre skulle bli sjuka om ansvariga politiker såg till att rehabiliteringen utgick från mäns och kvinnors hela livssituation. Tätare bussförbindelser, fritidsaktiviteter som kräver mindre tid av föräldrarna och en tryggare barn- och äldreomsorg skulle säkert vara mer värdefullt för många än en ny stol eller ett lättare verktyg.”

Det står vidare i texten att politikerna inte vågar göra detta, trots att de kallar sig feminister. Genus nr.3-4 2003

Jag ser det här som direkt kritik mot oss i Vänsterpartiet. Så jag tycker det är dags att vi visar att vi är feminister som menar allvar. Det är hög tid att visa att vi vill göra något åt könsmaktstrukturerna som finns i samhället. Hur ska man annars kunna ta oss på allvar?

Som jag ser det finns det fördelar för män också med att man avskaffa de könsstrukturer som finns i vårt samhälle. Även om många män känner sig rädda för att förlora utrymme och inflytande inom hela samhället.

I Folkhälsorapporten från 2005 kan man läsa att 1998 begick tre gånger så många män som kvinnor självmord. Det tror jag är ett tecken på att män förväntas vara tuffa, starka och klara allt själva. Det är ett nederlag för män att be om hjälp.

Jag pratade med några unga killar tidigare i månaden. De tyckte det var orättvis att det inte finns mansjourer precis som det finns kvinnojourer. Att män diskrimineras på det sättet, att män inte vågar söka hjälp om de blir slagna av sina fruar/män eller flickvänner/pojkvänner.

Det finns säkert ett mörkertal vad det gäller män som blir misshandlade i förhållanden.

Om det finns mansjourer också, så får kvinnojourerna en större tyngd och legitimitet tror jag.

Därför måste vi i Vänsterpartiet ta tag i könsmaktstrukturen i vårt samhälle, för att nå ett könsneutralt samhälle.

Dags att visa att vi är feminister i praktiken också och inte tomma ord i partiprogrammet!!!

Hälsa är en mänsklig rättighet som inte får säljas ut på marknaden

Förra veckan deltog jag i ett seminarium i Helsingfors om hälso- och sjukvård och marknad. Orsaken var att en del finska högerpolitiker tyvärr inspirerats av den svenska privatiseringsoffensiven och att det finns all anledning att repetera argumenten i privatiseringsfrågan. En bearbetat version av mitt seminarieinlägg finns på min hemsida. Här är några av de viktigaste argumenten:

Ger marknaden bättre vård?

Det är svårt att belägga positiva effekter av att introducera marknadssystem inom sjukvården. Ett vanligt argument är att konkurrens höjer kvaliteten inom vården. Detta är väldigt svårt att belägga. I USA där sjukvård bedrivs såväl av vinstgivande företag som icke vinstgivande och av offentliga huvudmän går det inte att visa att de vinstgivande ger bättre vård. Snarare talar tillgängliga data i motsatt riktning. Det finns snarare en fara i att vinstgivande vårdgivare har mindre benägenhet att satsa på långsiktig forskning och utvecklingsarbete och är mindre benägna att dela med sig av nya kunskaper som kan ge en konkurrensfördel.

Vad händer med kostnadskontrollen?

Introduktion av marknadsmekanismer ger problem när gäller kontrollen av vårdens totalkostnader. Särskilt gäller detta naturligtvis när man använder raka ersättningssystem av prestation enligt den modell som används i vårdval Stockholm. En tendens inom marknadsstyrda system är att man får ett överutnyttjande av vård och behandling där de hälsomässiga fördelarna är måttliga eller inga alls.

På kort sikt kan en marknadsstyrning vara effektiv när det gäller att få bukt med köer.

På längre sikt tvingar man ofta fram drastiska nedskärningar och gör det svårare att prioritera de svårast sjuka.

Vad händer med jämlikheten?

Marknadsstyrda system gör det i allmänhet lönsammare att etablera sig där patientmixen utgörs av någorlunda socialt väletablerade personer med väldefinierad symptom. Patienter med sociala problem, kraftiga funktionsnedsättningar och multisjuka är ofta mindre lönsamma. Det finns därför en risk för ”cherry-picking” dvs. att man använder olika metoder för att sortera bort de mindre lönsamma grupperna.

Vad händer med öppenhet och insyn?

Offentlig vård har i allmänhet tydliga regler som reglerar insynen i verksamheten och dokumentation av resultat. Detta försämras ofta i en privat driven verksamhet där det inte finns någon offentlighetsprincip.

Vad händer med det förebyggande arbetet?

Sjukvården har ett allt viktigare ansvar för förebyggande arbete både på individnivå och samhällsnivå, bland annat genom att påtala hälsorisker och samarbete med andra samhällorgan. Risken är att förbyggande arbete ses som en onödig kostnad. Den fragmentisering som blir följden av att man har många olika vårdgivare försvårar det förebyggande arbetet på samhällsnivå.

Sjukvård är ovanligt svårt att upphandla samtidigt som misstag blir väldigt dyrbara

Sjukvården är ett mycket komplext system där olika delar påverkar varandra. En väl fungerande primärvård är exempelvis viktig för att avlasta akutsjukvården. Öppenvård och slutenvård bör hänga ihop. Ett exempel är ett sjukvårdsdistrikt i Stockholms län där den psykiatriska öppenvården lagts ut på entreprenad men där slutenvården är kvar i landstingets regi.

Ett annat utmärkande drag hos sjukvården är att vårdgivaren har stor makt att påverka hur omfattande behandlingen skall vara, hur många prover som skall tas eller vilka undersökningar som skall göras. De är med andra ord mycket svårt att veta på förhand vad som skall upphandlas och i praktiken har det visat sig lättast att upphandla någorlunda väl definierade behandlingar som planerade höftledsoperationer.

Misstag kommer oundvikligen göras i samband med upphandlingar. Har man lagt ut verksamheten på entreprenad blir det ofta mycket dyrt att korrigera det hela i efterhand. Inom offentlig vård har man större möjligheter att omorganisera verksamheten under verksamhetsperioden.

Vad händer med valfriheten?

Självklart kan fler vårdgivare öka valfriheten men detta förutsätter att man har en bra kunskap om exempelvis behandlingskvalitet och resultat inom vid de vårdenheter som man vill jämföra. Sådana uppgifter saknas för det mesta. Det bedrivs visserligen ett arbete med kvalitetsregister och öppna jämförelser inom den svenska sjukvården men det är långt kvar innan man kan jämföra två olika vårdcentraler med varandra.

För befolkningen i utsatta områden och i glesbygder kan systemet snarast innebära en försämrad valfrihet.

Hearing om psykiatrin den 4 november kl.13-17 i Riksdagen

Vänsterpartiets riksdagsgrupp och partiets hälso- och sjukvårdspolitiska programgrupp anordnar en hearing om svensk psykiatri.

Den psykiatriska vården har utretts vid en rad tillfällen, senast av den så kallade Miltonutredningen som bland annat föreslog ekonomiska resurstillskott och insatser för att få ett bättre samarbete mellan landsting och kommuner. I en färsk rapport konstaterar Riksrevisionen att de tillförda resurserna endast i begränsad omfattning resulterat i ny verksamhet.

En rad problem inom den psykiatriska vården har uppmärksammats i samhällsdebatten. Vi hoppas kunna belysa dem under hearingen.

Den sociala rehabiliteringstanke som fanns när man började utveckla nya öppnare psykiatriska vårdformer har inte realiserats fullt ut. På många håll fungerar inte kopplingen mellan behandling, arbete/sysselsättning och boendestöd. Många människor med psykisk funktionsnedsättning har en kraftigt nedsatt hälsa som hög grad sammanhänger med sociala bestämningsfaktorer som isolering, dålig ekonomi och brist på jobb.

Det finns en stark oro för ett ökat inslag av tvång inom psykiatrin. Det finns också en risk för överdriven medikalisering av psykiatrin och ett biologiskt synsätt har kommit att dominera forskningen.

Ett angeläget mål för hearingen är få en diskussion kring förslag som lyfter fram ett mer socialpsykiatriskt och humanistiskt synsätt.

Vid seminariet medverkar en rad experter och sakkunniga, bland andra professor Johan Cullberg, överläkare Filipe Costa och Jan-Olof Forsén från RSMH.

Ett detaljerat program översänds senare för de som anmäler sig.

Med vänlig hälsning

Gunnar Ågren, sammankallande i hälso- och sjukvårdspolitiska programgruppen

Elina Linna, hälso- och sjukvårdspolitisk talesperson

För anmälan kontakta Johannes Kindstedt (johannes.kindstedt@riksdagen.se eller 08-786 46 28)

Några observationer om genus och hälsa

Kvinnor lever längre än män men utsätts för betydligt större hälsorisker. Detta är den viktigaste förklaringen till att kvinnor oftare är långvarigt sjukskrivna och har sämre självupplevd hälsa. Arbetsmiljön är en viktig orsaksfaktor. På 1970- och 80-talen bedrevs ett intensivt arbetsmiljöarbete som resulterade i att många dåliga arbetsmiljöer på manligt dominerade arbetsplatser försvann eller förbättrades. Däremot skedde få förbättringar inom vård- och omsorgssektorn. Tvärtom resulterade 90-talskrisen och åtföljande nedskärningar i att arbetsbelastningen och stressen ökade.

Försämringarna inom vårdsektorn drabbar också äldre kvinnor. En försämrad äldrevård gör att de i allt högre grad tvingas ta hand om sina män som i allmänhet insjuknar tidigare. När deras egen hälsa försämras saknas de vårdresurser som hade behövts för att upprätthålla en dräglig livskvalitet. Detta är sannolikt en av förklaringar till ökningen av livslängden verkar stagnera när det gäller äldre kvinnor. Antalet år med full livskvalitet minskar till och med.

Hälsoskillnaderna mellan kvinnor och män har bara i begränsad utsträckning en biologisk bakgrund. Kvinnors längre livslängd kan till en del förklaras med en lägre benägenhet att råka ut för åderförkalkning i medelåldern, men i ännu högre grad till att män dricker mer alkohol och råkar ut för fler olyckor.

Den viktigaste orsaken till hälsoskillnader mellan kvinnor och män är med andra ord genusbetingade maktförhållanden och socialt inlärda könsroller.

Nya visioner

Liksom Lennart skriver nedan:

"Viktigt är att inte i första hand analysera och kritisera borgerlighetens politik, utan att i första hand teckna konturerna och grundvalarna för en offensiv folkhälso- och jämlik-jämställd sjukvård!"

Exakt! Vi måste bygga visioner som tar fasta på det goda i det gamla men bygger vidare där det finns brister. Ett sätt att göra detta är att identifiera områden som är källa till missnöje och/eller engagerar människor. Tillsammans med visioner för skolan och omsorgen kan detta sammantaget bidra till en ny vision för välfärdsstaten. Jag har funderat utan att komma fram till något riktigt bra. Här är iaf några förslag:

* Tillgängligheten. Köer är ett dåligt mått på kvalitet men på vissa håll borde väntetiderna kunna kortas. Hur är det med väntetider på hörapparater? Plats hos terapeuter och psykologer?

* Valfrihet och patienters rättigheter.

* Personalens situation. T.ex. rätt till heltid. Mer självständighet och medbestämmande. Vi är med rätta kritiska till privatiseringar. En variant är då att utveckla självstyre inom det offentliga ägandets ram som belönar personalen när de förbättrar verksamheten.

* Förebyggande hälsoinsatser. Alltsammans med tjusiga namn: "Hälsoval...", "Ett friskare Sverige", osv.

För övrigt:
En bekant påpekade häromdan en sak som jag inte hört sägas i debatten. När han gick till läkaren nyligen fick han bara ta upp ett problem med doktorn per besök. Efter några frågor förklarade läkaren att det var för att de inte fick betalat för att behandla flera åkommor åt gången. Slog mig sen att jag varit med om samma sak flera gånger. Inte förödande men ännu en fördummande aspekt av dåliga ersättningssystem.

Några noteringar från Lennart Vämby

Sambanden klass, kön och hälsa redovisade Gunnar Ågren klart och tydligt på seminariet, som hölls på partiets kommun- och landstingspolitiska träff i Borås.

Vi har mycket att göra för att få en jämlik och jämställd vård i världen.

Som tydligt exempel – om vi i Sverige kan få ner ohälsan för alla till den nivå som de bäst ställda har kan det ge 4 000 fler människor möjlighet att fira sin 70-årsdag.

Ett foto på två glada 70-åringar som delar födelsedagstårtan lika borde pryda förstasidan på nya hälso- och sjukvårdsprogrammet!

Som jämförelse angav Gunnar Ågren att upp till 70 års ålder räddas 6000 cancerpatienter och 2000 hjärtsjuka (om jag minns rätt?).

Att utveckla den offentliga verksamheten på alla nivåer måste också vara en viktig uppgift för att förankra ett solidariskt samhälle hos medborgarna. Det gäller inte minst sjukvården, som är en kvinnodominerad sektor med låga löner och tung arbetsmiljö. Att skapa arbetsplatser med inflytande, uppskattning (också lönemässigt) och utvecklingsmöjligheter borde göra till exempel landstingens vårdcentraler till de bästa! Detta för att möta borgerlighetens ”religiösa” övertro på privatiseringarnas välsignelser.

Kristina Hallberg och Birgitta Sevefjord har i sina inlägg anfört kloka synpunkter, som bör tas tillvara i det kommande programmet.

Viktigt är att inte i första hand analysera och kritisera borgerlighetens politik, utan att i första hand teckna konturerna och grundvalarna för en offensiv folkhälso- och jämlik-jämställd sjukvård!

Att vara upprörd över vinster för företag är förståeligt, men bättre kanske att se hur de organiserar och arbetar. Det kan finnas goda exempel på effektivitet och kvalitet även i de bolagsdrivna vårdenheterna.

Jag har lite svårt att förstå varför det är accepterat med byggföretag som bygger sjukhus m.m. att ge vinst, teknikföretag att konstruera robotar, som opererar och ger stora vinster till företagen, men sjukhus och vårdcentraler får inte gå med vinst till ägarna. Varför just de företagen?

Oavsett vem som bedriver skattefinansierad verksamhet bör våra krav ställas likvärdigt med den egna verksamheten; offentlighetsprincip, meddelarskydd och anständiga avtal (kollektivavtal) ska finnas med i entreprenader, upphandling av allt från kaffe till handdukar, vårdcentraler, sjukgymnaster – ja, allt.

Gunnar Ågren ansåg det viktigt att Sverige tillsätter en kommission med uppdrag att ta itu med klass, kön och hälsa.

Det vore intressant om vi redan nu kan få igång projekt (som varar längre än tre år!) med uppdrag att försöka forma folkhälsoprojekt, som förmår förändra det tydliga sambandet klass-kön-hälsa.

Till sist…

Mitt förra inlägg väckte några kommentarer. Båda anonyma, vilket jag vanligen inte svarar på. Att föra en diskussion om partiets framtida politik kräver att vi vet vilka vi är som samtalar och diskuterar.

Citat från en kommentar till mitt inlägg:

”Han talar om att vi bör gå samma väg som Moderaterna och förnya oss på sådant sätt att vi alla till slut kan bli underavdelningar till socialdemokratin.”

Tydligen har mitt budskap inte gått fram. Vad jag skrev och skriver är att vänsterpartiet måste ta itu med sitt politiska program på samma sätt som de nya moderaterna förmått göra. Alltså gå igenom område för område och granska de förslag, ståndpunkter och synsätt som de senaste valen fått ett allt mindre stöd från medborgarna.

Det är mycket tydligt att vänstern inte förmår formulera sin politik på ett sätt som ger förtroende och stöd. Vill vi påverka och utveckla Sverige, EU och världen måste vi rimligen fundera på en bättre politik, nya former för organiserande av vårt arbete och vilka möjligheter vi har att tillsammans med andra krafter se till att lyfta till exempel klass, kön och hälsa!

Om vi inget gör – ja, då kan borgerligheten lugnt fortsätta att genomföra sitt program och prägla både nutid och framtid med sina idéer.

Lennart Värmby,

Gruppledare (V) landstinget Kronoberg

KOLA-dagarna

Vänsterpartiet har haft sina mycket välbesökta KOLA-dagar i Borås. Det är en sammandragning av kommun- och landstingspolitiker från hela landet. Jag hade förmånen att inleda på ett seminarium om klass, kön och hälsa och passar på att länka till min inledning

Hur får privat vård sin vinst?

I dagens DN redovisas att den privata vården som omsätter omkring 15 miljarder kronor per år domineras av 5 stora koncerner som tillsammans tar ut omkring 3 miljarder i rörelsevinst. I några av fallen ägs vårdbolagen av högt belånade riskkapitalbolag, vars intresse för att förbättra människors hälsa är begränsat.

Att privat vård ger miljardvinster är inget nytt för den som följt den internationella sjukvårdsdebatten. Sjukvård och läkemedel tillhör de mest lönsamma branscherna som domineras av ett relativt litet antal stora multinationella bolag. I USA som har värdens dyraste och i förhållande till de resurser som läggs ner, också värdens sämsta sjukvårdssystem, gör man särskilt stora vinster. Där har man också ett mycket starkt politiskt inflytande. Åtskilliga senatorer och kongressledamöter står på sjukvårdsbolagens avlöningslistor. Just nu utkämpar bolagen en hård strid för att fattiga människor, som inte är särskilt lönsamma som patientgrupper, inte skall få del av någon sjukförsäkring.

Det klassiska sättet att tjäna pengar på sjukvård är att satsa på de mest lönsamma patientgrupperna, det vill säga socialt väletablerade, inte alltför sjuka, personer som efterfrågar många läkarbesök men inte har några komplicerande sociala problem. Människor med multipla symptom, oklara sjukdomsbilder och psykiska funktionshinder är man däremot inte särskilt förtjust i. I USA kallas fenomenet "cherry-picking" eller att plocka russinen ur kakan.

Självklart undviker man också förebyggande verksamhet. Det tar tid och kan riskera att sänka den framtida lönsamheten.

Stockholms läns landsting fungerar just nu som experimentalfält för den privata sjukvård som Göran Hägglund och hans alliansvänner eftersträvar. Där har man sålt ut stora delar av primärvården och psykiatrin till Carema och andra av de stora vårdbolagen. Samtidigt har man valt ett ersättningssystem där man struntar i de stora olikheter i vårdbehov som finns mellan olika områden och patientgrupper. Inom psykiatrin har man brutit sönder kontinuiteten mellan öppen och sluten vård. Genom åtgärder av denna typ öppnar man stora möjligheter att göra vinst i vården på bekostnad av människors hälsa.

En marknads födelse

Tänkte passa på att tipsa om en läsvärd bok på temat patientföreningar och medicinföretag, som Gunnar skrev om nedan och gammelmedia var ute och låtsatsnyhetsade om i somras. Boken Pillret av DN-journalisten Ingrid Carlberg.

Pillret är en balanserad och utförlig beskrivning av hur olika medicinska begrepp tar form och utvecklas i samspelet mellan människors verkliga behov och plågor samt ekonomiska intressen. Förutom att diskutera utvecklingen av lyckopiller och (något mindre balanserat) diskutera skillnader mellan KBT och psykoanalytisk terapi är boken även bland de bättre illustrationer jag nånsin sett kring hur marknader skapas i praktiken under kapitalismen.

Långt ifrån någon enkel fråga. Långt ifrån svart eller vitt. Läs!

Av med skygglapparna högerekonomer!

Socialdemokraternas Carin Jämtin har fått utstå kritik för att hon gick ut på DN Debatt nyligen och ville begränsa möjligheterna för aktieägare att ta ut vinst i privata välfärdsföretag. Kritiken handlar inte minst om att konkurrens kommer att göra välfärdstjänsterna effektivare och bättre.

Effektiv konkurrens leder till effektivare verksamhet och produktivitet. Om konkurrensen ska bli effektiv krävs dock att varan som ska handlas lämpar sig för detta. Välfärdstjänster lämpar sig oerhört dåligt för konkurrens. Framförallt beror detta på att utbildning, vård och omsorg är så avancerade varor att de är oerhört svåra att förhandla om eller ta ställning till annat än på mycket ytliga grunder.

Problemen med fri konkurrens inom vården, skolan och omsorgen syns inte minst inom sjukvårdsföretagen. I en rapport från NUTEK från 2007 (länk) visas att vinsterna bland sjukvårdsföretag är mycket högre än i övriga näringslivet. Hade konkurrensen fungerat effektivt hade vinsterna snarare varit i nivå med andra företag och branscher. Detta blir även tydligt vid internationella jämförelser av sjukvården. Svensk vård anses ofta ha långa väntetider men den vård som bedrivs betraktas ändå som både effektiv och billig. Detta trots att andelen privat vård i Sverige är relativt liten jämfört med andra länder.

Visst har många människor positiva erfarenheter av privata vårdgivare och det finns många duktiga privatläkare där ute. Men på en övergripande nivå är resultaten tydliga. Trots detta fortsätter högerekonomer och borgerliga politiker år efter år att påstå att privatiseringar kommer att lösa vårdens alla problem. Ta av skygglapparna!

Stigande kostnader i sikte!

USA är ett av de länder i världen som spenderar mest pengar på vård. Trots detta är den allmänna hälsonivån snarast lägre jämfört med andra liknande länder. Nu jobbar den nya demokratiska ledningen med Obama i spetsen för en omfattande reform av hela systemet. Två saker som diskuteras är hur kostnadsutvecklingen ska gå att hejda samtidigt som fler människor ska få tillgång till bra vård. Idag beräknas 40-50 miljoner amerikaner (ca. 13 % av befolkningen) vara utan sjukvårdsförsäkring varje år.

Den amerikanska tankesmedjan Center for Economic and Policy Research (CEPR) la nyligen upp en grafritare (länk) för att beräkna hur USA:s statsskuld kommer att fortsätta växa om vårdkostnaderna tillåts öka. Som alternativ kan man även se hur statsskulden skulle växa om vårdkostnaderna enbart ökade på grund av demografi och BNP-tillväxt. Man kan även välja andra länder och jämföra medellivslängd. Sveriges utveckling ser gynnsam ut. De verkar inte räkna med Alliansregeringens planer på fri etableringsrätt i kombination med skattefinansiering (för en sammanfattning av förändringar på gång se sid. 11 och framåt i den här). Eller tänker de att Hägglund ska ta sitt förnuft till fånga? Var är alla skattesnåla viktigpetterliberaler när man behöver dem?

Läkemedelsindustrin sponsar patientföreningar

I dagens DN redovisas omfattningen av det stöd som läkemedelsföretag ger till patientföreningar. Sammanlagt omfattar de sponsringsavtal som hittills skrivits i år 21 miljoner kr. Mest får Reumatikerförbundet, men också Hjärt- och lungsjukas riksförbund får avsevärda summor. Alzheimerföreningen och Schizofreniförbundet är exempelvis på andra organisationer som får pengar.

Utmärkande för de patientorganisationer som man stöder är att det ofta handlar om långvariga sjukdomar med stora behov av läkemedel under lång tid. När det gäller flera av sjukdomarna har det också tillkommit nya läkemedel som är relativt dyra. Ur industrins synpunkt är detta en mycket lönsam del av marknaden. Läkemedel som behöver användas under flera decennier mot kroniska sjukdomar är mer intressanta att utveckla än exempelvis antibiotika som används under ganska kort tid eller läkemedel mot sjukdomar som är vanliga i fattiga länder, där kunderna inte är särskilt köpstarka. Vaccinframställning är en annan verksamhet som inte är särskilt lönsam annat än i undantagsfall.

I USA har läkemedelsindustrins stöd till patientorganisationer uppmärksammats länge. Det finns till och med exempel på organisationer som bildats i syfte att bedriva lobbyverksamhet för en viss typ av läkemedel. Ibland har det handlat om att sätta ny sjukdomar på kartan som social fobi eller att utvidga indikationerna för det som behandlas med läkemedel, exempelvis med antidepressiva preparat. Ett område där lobbyverksamhet kom att spela stor roll var förskrivningen av hormonpreparat till medelålders kvinnor med åtföljande cancerrisker. Lobbyverksamheten har starkt bidragit till att USA med 3% av jordens befolkning genererar nästan hälften av läkemedelsindustrins samlade vinster.

Det gamla kravet om att förstatliga läkemedelsindustrin hade onekligen fog för sig. Nu är kravet sannolikt svårt att realisera med dagens industristruktur men ett starkt statligt läkemedelsföretag skulle kunna göra en hel del nytta som motvikt till en alltmer kommersialiserad verksamhet. Kravet på vaccinframställning i samhällsregi är också viktigt.

Vinst i vården?

Med jämna mellan run blossar det upp debatt om vinst i vården eller ej. Partiets inställning är klar för de flesta, dvs vi är motsatåndare till vinst i vården samtidigt som vi under lång tid accepterat att många faktisk gör en vinst, dvs alla privatläkare, privata gynekologer, sjukgymnaster, tandläkare osv. I Stockholms läns landsting har vi avtal med över 600 privata specialister och deras vinster är inte ett problem anser jag. Problemet blir när vårdcentraler och t o m sjukhus säljs till privata aktörer och rikskapitalbolag som gör vinster som förs ut ur sjukvårdssystemet, dvs skattepengar som inte användst till att utveckla vården.

Vår kritik av denna vinstutdelning delas av en majoritet av medborgarna - vilket utredning efter utredning bekräftar. Borgerliga media tar i så att de nästan spricker för att visa att vins i vården leder till utveckling och bättre kvalitet - inte minst Stockholmsmedia driver detta hårt.

Nyligen kom Famna med en attitydundersökning som tydligt visar att vår kritik av vinst i vården delas av en stor majoritet av medborgarna - 70%! denna åsikt delas av av en majoritet oavsett ålder, inkomst och geografi. Det gäller faktiskt också alla partier utom FP där 60 procent tycker att det är Ok med vinst i vården. När det gäller de rödgröna så är 85-90 procent mot vinst i vården, så här har vi en bred enighet. När det gäller synen på privata företag så tycker ca 50 procent av de rödgröna att de bedriver en mycket bra/ganska bra vård, dvs man är inte lika ensidigt negativ som Vänsterpartiet. Här finns ingen större skillnad mellan S,V MP. Gå in på www.famna.org och läs mer om denna undersökning.

Famna är en branchorganisation för non-profit vård och har under sitt paraply flera stora vårdgivare som bl a Stockholms läns landsting har vårdavtal med och som gör att mycket bra arbete såsom Röda Korset, Ersta Diakoni, Stockholms sjukhem och Stora Sköndal. Min bestämda uppfattning är att vi som parti borde inta en mer öppen hållning till dessa och andra idéburna organisationer inom vård och omsorg. Inom områden där både medicinsk och social omvårdnad ingår såsom vård i livets slutskede, rehabilitering, vård för kroniker.

Svensk sjukvård är mycker bra när det gäller hälsoresultat, rättvis fördelning och innovationsförmåga men samtidigt har landstingen stelanat i struktur. En viktig orsak till att det privata vinner mark är att den offentliga vården varit förändringsobenägen där personalens initiativkraft inte tagits tillvara och där medborgarna varit missnöjda med långa köer och hopplösa telefontider. Även vi i Vänsterpartiet har varit medvetna om dessa problem, men kanske varit så upptagna av att diskutera offentligt contra privat, dvs struktur, att vi glömt bort innehållet. Vi måste fokusera mer på vad vi vill med vården, hur vill vi utveckla den? Vi måste också se att det ser väldigt olika ut i landet och att vi har olika problem. I Sveriges inland är man beroende av hyrläkare och i Stockholm har vi ett inflöde från hela landet. I Stockholm har vi ca 100 privatdrivna vårdcentraler som styrs av avtal med landstinget, i Norrbotten har vi ingen privatdriven vårdcentral. På många mindre orter fungerar samarbetet mellan kommun och landsting bra när det gället t ex vård och omsorg om äldre i Stockholm är det ibland kaos med hög personalomsättning. Onekligen har alla vi som är engagerade i hälso- och sjukvården en grannlaga uppgift att forma ett nytt program för vården som pekar mot framtiden.

Birgitta Sevefjord

Inlägg från Kristina Hallberg

Hej!

Jag skrev kongressmotionen för V Hallands räkning, om att vi borde tillsätta en arbetsgrupp för att formulera ”en vass och tydlig sjukvårdspolitik” och jag läser med intresse i Vänstervårdsbloggen. Inläggen handlar genomgående om vår kritik av kapitalismen och de borgerliga vårdvalsmodellerna. Ingenting finns ännu om hur våra alternativ ser ut, vilket bekymrar mig lite. Vi är jättebra på att analysera och kritisera det rådande, på ett kunnigt och nyanserat sätt, men vad vill vi i stället?

 Jag funderar också över hur vi andra partimedlemmar kan komma till tals och berika ert arbete med olika infallsvinklar?

 Några saker tycker jag är viktiga att betona när vi i vänsterpartiet ska formulera vårt alternativ:

1)      Samverkan mellan olika vårdgivare kring patienten. Dvs samverkan mellan primärvård, specialistvård, sjukhusvård inom landstingsverksamheten men också samverkan landsting-kommun, där ju det geografiska områdesansvaret är viktigt. Vårdvalssystemen är gjorda för snabba besök rörande enkla åkommor men inte för människor med kroniska sjukdomar, komplicerade sjukdomar etc som behöver en fungerande vårdkedja och ett kontinuerligt  omhändertagande.

2)      Hur man mäter och belönar prestationer inom vården. Gorbatjov uttryckte det så här om planekonomins absurditeter: ”Om vi för en fabrik som tillverkar skruvar sätter ett produktionsmål och uttrycker målet i antal, får vi miljoner skruvar. Alla i en och samma storlek. Minsta sorten. Sätter vi i stället upp produktionsmålet i vikt, får vi en skruv som väger tio ton. En enda.” Absurditeten gäller även beställar-utförar-modeller, vårdvalsmodeller etc i det nyliberala Sverige. Man mäter än så länge mest antal besök, vilket ni ju pekar på och det får till följd att vårdgivarna bokar in många besök. Man mäter inte om patienten blir friskare, om vården bedrivs effektivt, om olika nivåer samverkar med varandra etc. I Halland mäter man tillgänglighet, dvs antal väntade dagar innan man får träffa primärvårdsläkaren resp specialisten men det är också ett trubbigt mått. Inom psykiatrin där jag jobbar får det till följd att man pressar in alla patienter i systemet (inga väntelistor) men hinner inte träffa patienten särskilt ofta när han väl är inne, hinner inte planera behandlingen, hinner inte samarbeta med alla man borde samarbeta med etc.

3)      Bemötandet i vården. Patienterna upplever ofta att vårdpersonalen är stressad, inte lyssnar, inte förstår, inte tar sig tid att ta reda på vad felet är egentligen. Olika vårdgivare pratar inte med varandra. De borde sätta sig ner tillsammans och fundera över patientens symtom men det som sker är snabba åtgärder på var sitt håll. Den psykiska ohälsan ligger bakom en stor andel besök i primärvården, där ett sådant förhållningssätt är rent förödande. Men många besök blir det när patienten söker vidare i sjukvårdsapparaten efter någon som äntligen förstår och ”hittar felet”! Man talar visst om ”tillitsbristsjukdomar”, kan vi utveckla det?

4) Hur bemöts anhöriga i vården? Tar man tillvara deras synpunkter och kunskaper om patienten eller ses de som besvärliga ”bihang”? Överutnyttjar man dem som vårdarbetare? Hur ser anhörigstödet ut i form av kunskapsförmedling, stödsamtal, avlastning etc?

 

5) LEON-principen, som jag i och för sig förstår är rimlig (principen om lägsta effektiva omhändertagandenivå), dvs att man inte har råd eller möjlighet att grundligt utreda varenda patient från topp till tå. Den ger som konsekvens att man som patient upplever att man får ”tjata sig till” undersökningar och behandlingar, man får kvalificera sig till en kontakt med specialistvården etc. Det bygger på att patienten tar förnyad kontakt om man inte blir bra efter första åtgärden, vilket kanske inte alla har ork och självförtroende att göra. Hör ihop med anhörigperspektivet på så sätt att man som sjuk och svag patient är beroende av att ha anhöriga som har ork, energi och kunskaper att manövrera sig fram i sjukvården, komma ihåg överenskommelser och tider etc.

 

I vårt sjukvårdspolitiska alternativ tror jag det är viktigt att vi tar patientens perspektiv. Vad är det folk klagar på hemma vid köksbordet, när de har varit hos doktorn?  Vad är det som inte kommer fram i patientenkäter typ Vårdbarometern, där folk säger sig vara så himla nöjda hela tiden? Vilken slags sjukvård vill den vanliga medborgaren ha, för sig själv, för sina barn och för sin gamla mamma?

 Vi måste också ta personalens perspektiv, de som springer fortare och fortare men ändå tappar bort yrkesstoltheten och känslan av att göra ett bra jobb. De som får utbrändhetssymtom så att de slutar och börjar jobba i affär i stället. Om de inte blir helt avtrubbade och börjar bete sig som robotar…

Jag tänker att Vänsterpartiet behöver formulera vårdens utmaningar och dilemman + våra svar på dem (och hur våra svar skiljer sig från borgarnas). Exempel på sådana utmaningar som jag ser det, är prioriteringsproblemen (behoven överstiger resurserna), tillgänglighetsproblemen, effektivitetsproblemen, frågan om patientens inflytande, frågan om evidensbaserad vård (hur når nya metoder ut i den praktiska vårdvardagen och vem får tillgång till dem), personalens arbetssituation (hur skapa ett uthålligt arbetsliv för vanliga människor som inte kan prestera på topp år ut och år in).  Behov kontra efterfrågan; vilka problem kan och ska sjukvården lösa och inte? Behovet av förebyggande insatser, livsstilsförändringar etc (hur kan man angripa detta utan att moralisera över enskilda individer?).

 Gudrun S var duktig på att slagkraftigt formulera problem så att folk kände igen sig. Det måste vi göra nu också, bland annat i sjukvårdsfrågan!

  

Vänliga hälsningar

Kristina Hallberg

Vänsterpartiet Halland

Privatisering, globalisering och folkhälsa

Lennart Värmby tar upp en del viktiga problemställningar när det gäller globalisering och privatisering.

Jag tror inte det är meningsfullt att diskutera om vi är för eller emot globalisering i största allmänhet. Det har pågått en globaliseringsprocess i flera århundraden, med allt större utbyte mellan människor i olika delar av världen, ökade handelsförbindelser, mer resande och ömsesidigt beroende. Den processen har accelererat i betydande grad de senaste decennierna och innehåller åtskilliga positiva drag, exempelvis att kunskaper, exempelvis på hälsoområdet, blir tillgängliga för många fler människor.

Den politiska debatten bör i första hand handla om globalisering på vems villkor. De senaste decenniernas utveckling har framför allt inneburit en kraftig förstärkning av de internationella storbolagens makt med stöd av statsledningarna i de rikaste länderna. Detta har i hög grad påverkat den globala hälsoutvecklingen. Hälsoklyftorna har ökat både inom och mellan länder. Internationella patent- och handelsöverenskommelser har försvårat fattiga länders tillgång till livsviktiga läkemedel (exempliferat av att så kallade generiska läkemedel avsedda för fattiga länder tas i beslag att tullen i en rad EU-länder). Det sker också starka internationella påtryckningar för att ersätta skattefinansierade sjukvårdssystem med försäkringsfinansierade med starka privata inslag. Detta har i hög grad påverkat de sämst ställda gruppernas möjlighet att få vård. I flera länder, exempelvis Ryssland, kan man tala om veritabla hälsokatastrofer.

Det är också i detta ljus som vi måste se privatiseringsoffensiven. Sverige har haft en privat sjukvårdssektor, framför allt bestående av ett antal privatläkare, under lång tid. De har inte gjort någon större skada. De har varit ganska väl integrerade i det offentliga vårdsystemet och har ibland kompletterat det på ett bra sätt (ett problem har dock varit att privatläkarna helst etablerat sig i storstädernas mest välmående delar). Ett inslag av vårdenheter som är drivna av personalgrupper eller har en mer självstyrande ställning är ett fullt tänkbart komplement till den offentlga vården.

Det som nu sker inom stora delar av svensk sjukvård är något helt annat. Här handlar det om en privatiseringsoffensiv med målsättningen att bryta sönder den nuvarande vårdstrukturen och förvandla sjukvården till en marknad där demokratiska beslut har en underordnad ställning. Nu handlar det inte om enskilda privatpraktiker eller kooperativ utan om ekonomiskt mycket starka, ofta multinationella vårdbolag.

Den typen av privatisering är det svårt att ställa sig positiv till!

En annan sak är att privat vård kommer att finnas kvar även om vi vinner nästa val. Det innebär att vi måste utveckla former av styrning och ledning av sjukvården även med stora grupper av privata aktörer. Vi måste självklart driva frågan om rättvis fördelning av vården, personalens facklig rättigheter, rätten att påtala missförhållanden och en kraftfull förebyggande verksamhet även i en situation där ägarbilden är splittrad.

Detta innebär verkligen inte att vi är för privatisering!

Fel av Ulf Wickbom

I Godmorron världen, Sveiges Radio P1, söndagen den 19 juli hade Ulf Wickbom en krönika där han bl a tog upp den stora skilnaden i livslängd bland Göteborgare. Det kan skilja 12 år i livslängd beroende på var man bor och vilken samhällsställning man har. Tyvärr drog Ulf Wickbom slutsatsen att det var hälso- och sjukvården som med en ojämlik vård var orsaken till hälsoskillnaderna. Visst finns det klass- och könsmässiga skillnader i bemötande och behandling, vilket måste uppmärksammas och åtgärdas, men man brukar säga att hälso- och sjukvårdens betydels för den totala folkhälsan uppgår till ca 15-20%. Den övervägande skillnaden ligger i skilda livsvillkor och hälsorisker där utbildningsnivå och ekonomi spelar den största rollen. Arbetslöshet, ansträngd ekonomi och känslan av att inte kunna påverka vare sig vardagen eller livet i ett större perspektiv, ger på sikt negativa hälsoeffekter. Det är det ojämlika samhället som är den grundläggande orsaken till hälsoskillnader. Åtgärder för att utjämna i samhället är en politisk viljefråga och en större fråga än vad enbart hälso- och sjukvården kan åstadkomma.

Sören Bergqvist

Inlägg från Lennart Värmby

Lennart Värmby, legendarisk v-politiker har kommit in med följande inlägg. Jag publicerar det gärna även om jag inte instämmer i allt. Däremot är det viktigt att debatten fortsätter.

Jag håller gärna med om att vänstern måste utveckla bättre alternativ till den nuvarande offentliga vården. Jag tycker också det är viktigt att utveckla politiken i globaliseringsfrågorna. Det som är viktigt att angripa är den ojämna fördelningen av makt och ekonomiska resurser. Jag tycker att Marmot-kommissionen på ett förtjänstfullt sätt har visat hur den ojämlika hälsan hänger samman med en globalisering på storkapitalets villkor.

Gunnar Ågren

 ”Gunnar!

Vi var med i samma partistyrelse en gång. Lyckades efter hårda debatter få en majoritet för att vänstern krävde direktvalda regionfullmäktige med makt att styra. Jörn Svensson hävdade nationalstatens överhöghet, men förlorade – då.

Vänsterpartiet har inte fullföljt denna linje. Regionomställningen som är nödvändig har, trots Hans Anderssons goda arbete i Svegfors utredning inte resulterat i något vettigt.

 

(V):s EU-politik gav Jörn Svensson senare rätt tyvärr.

Den nationalromantiska inställning (V) intar är förödande. Vi har all anledning att vidga vår solidaritet och ta itu med att organisera medborgarna oavsett nationalitet, religion, kulturell bakgrund och allt annat för att vrida Sverige, Europa och världen åt vänster!

 Din rapport

Rapporten ” Vem vinner på vårdval? ” är bra, eftersom den lyfter fram klasskillnaderna som viktig orsak till ohälsa.

MEN…

Att enbart gå in för områdesbaserat ansvar och offentlig vård är för enkelt!

 Medborgarna vill ha offentligt finansierad vård med god kvalitet, men också kunna välja när man kan.

Givet att utgångspunkten är vilja att ge god vård är privata alternativ inget otyg.

Däremot kan stora internationella företag med traditionell inriktning på höga vinster vara helt fel.

Om globariseringsrådet

Det är nödvändigt att kritisera globaliseringens negativa sidor.

Men än mer viktigt att formulera en vänstervision, som upplevs realistisk och möjlig.

(V) har backat i alltför många val. Medborgarna-väljarna ger oss underbetyg och ratar oss för det vi kallar ”nyliberalism”.  Är det fel på väljarna eller på oss???

 I många val har trenden varit tydlig i Storstockholm – alltfler väljer höger. Socialdemokraterna och vänsterpartiet backar. Varför?

Fundamentalisterna tog över v-partiet efter Gudrun Schyman. Budskapet var att en klarare vänsterprofil skulle ge ökat stöd. Resultatet är tvärtom.

Om det nu har varit en ”klarare” vänster, som partiledningen stått för?

För mig framstår det mer som att man bytt företrädare, som inte lyckats sälja i stort sett samma politik med framgång.

 Ny vänster – som bejakar kreativitet, entreprenörskap och nya driftformer!

Vi behöver en ny vänster! På ett liknande sätt som moderaterna gjort måste vi gå igenom samtliga politikområden och ärligt fråga oss om vi inte borde förändra.

Hälso- och sjukvården är ett viktigt område.

Att alla ska dö friskare borde vara den nya vänsterns motto!

 Det om det.

Nu till en av mina hjärtefrågor.

 Offentlig verksamhet och personalpolitiken.

Många människor arbetar inom offentlig sektor. Jag känner läkare och andra som hoppat av landstinget som arbetsgivare. Inte för att de är egotrippade vinstmaskiner utan för att de tröttnat på byråkratin.

Inom skolans värld är det samma sak.

Regelverk och traditioner styr mer än kärnverksamheten – att ge god utbildning!

 Den NYA VÄNSTERN måste bli offensiv och öppen vad gäller att utveckla och forma den offentliga verksamheten på ett sätt som ger utvecklingsmöjligheter för alla anställda.

Vi måste aktivt söka finna former med nya driftsformer, som ger de anställda mer makt och ansvar. Fler karriärmöjligheter – som det nu är kan en lärare i ”bästa” fall bli rektor!?!

Varför inte testa nya variabler – typ duktiga pedagoger inom matematik kan bli regionpedagoger och undervisa på flera skolor när det är nya nivåer som ska läras in.

Jämför inom idrotten där det finns speciella tränare för målvakter, försvarsspelare etc…

 Inom vården – belöna och utveckla förebyggande insatser.

För att inte bli för lång – den nya vänstern presenterar ett program med inslag som förvånar, intresserar och väcker debatt!

Låt oss inte begränsa oss till att bara kräva kommun-, landstings- och statligt anställda för det som vi vill driva.

Utveckla nya intraprenader med risktagande och möjlighet/risk för konkurs!

Resultatenheter med fullt ansvar!

 

Sjukvårdsprogrammet kan rätt formulerat och presenterat bli ett lyft för en ny vänster – en vänster som behövs, som kittlar nyfikenheten och som förmår att entusiasmera massorna!

 Gunnar!

Ert ansvar är stort. Satsa på att få igång den offentliga sektorn som arbetsgivare. Vi som är för kollektivet måste ge utrymme för individerna. Social ekonomi, intraprenader och kooperativ, nonprofitföretag – ja, detta och andra nya arbetssätt och organiseringar – låt oss söka och finna!!!

 Överraska – ge tyngd åt det förebyggande!

Om det är ett så klart samband mellan livslängd och sociala faktorer måste parollen bli att varje nyfödd ska ha samma möjligheter till ett långt och rikt liv!

 Krångla inte till skrivningarna. Det krångliga kan hänvisas till ett gediget underlag.

Vad vi behöver är typ ” ett eget rum ” i långvården, men vi byter det mot ”gemenskap och nära till umgänge och trivsam tillvaro för alla – även för mig som blivit gammal.

 Vill du se hur vi jobbar med att forma en ny vänster kolla www.vsodrasmaland.se

Vi spelade in budgetdebatten i landstingsfullmäktige och den kan du se på www.okv.se

 Bästa hälsningar

Lennart Värmby

 P.S.

Skriver detta på altanen med tio meter till Toftasjön. En båt tuffar förbi.

På TV är det allsång från Skansen med tusentals deltagare. I senaste EU-valet backade vänstersidan i hela Europa. Medborgarnas stöd är nödvändigt för att förändra Sverige, EU och världen. Kan vi inte försöka formulera en vårdgrund som omfattas av hela Europavänstern?

Att kunna få vård i andra länder är inte fel – det är rätt. Men ska inte vara beroende av den egna ekonomin och plånboken.

Vi är internationalister – vi vill mer och vi kan mer, men det måste ges form så att majoriteten stöder att vi återvinner framtiden!”