Nya visioner

Liksom Lennart skriver nedan:

"Viktigt är att inte i första hand analysera och kritisera borgerlighetens politik, utan att i första hand teckna konturerna och grundvalarna för en offensiv folkhälso- och jämlik-jämställd sjukvård!"

Exakt! Vi måste bygga visioner som tar fasta på det goda i det gamla men bygger vidare där det finns brister. Ett sätt att göra detta är att identifiera områden som är källa till missnöje och/eller engagerar människor. Tillsammans med visioner för skolan och omsorgen kan detta sammantaget bidra till en ny vision för välfärdsstaten. Jag har funderat utan att komma fram till något riktigt bra. Här är iaf några förslag:

* Tillgängligheten. Köer är ett dåligt mått på kvalitet men på vissa håll borde väntetiderna kunna kortas. Hur är det med väntetider på hörapparater? Plats hos terapeuter och psykologer?

* Valfrihet och patienters rättigheter.

* Personalens situation. T.ex. rätt till heltid. Mer självständighet och medbestämmande. Vi är med rätta kritiska till privatiseringar. En variant är då att utveckla självstyre inom det offentliga ägandets ram som belönar personalen när de förbättrar verksamheten.

* Förebyggande hälsoinsatser. Alltsammans med tjusiga namn: "Hälsoval...", "Ett friskare Sverige", osv.

För övrigt:
En bekant påpekade häromdan en sak som jag inte hört sägas i debatten. När han gick till läkaren nyligen fick han bara ta upp ett problem med doktorn per besök. Efter några frågor förklarade läkaren att det var för att de inte fick betalat för att behandla flera åkommor åt gången. Slog mig sen att jag varit med om samma sak flera gånger. Inte förödande men ännu en fördummande aspekt av dåliga ersättningssystem.

Några noteringar från Lennart Vämby

Sambanden klass, kön och hälsa redovisade Gunnar Ågren klart och tydligt på seminariet, som hölls på partiets kommun- och landstingspolitiska träff i Borås.

Vi har mycket att göra för att få en jämlik och jämställd vård i världen.

Som tydligt exempel – om vi i Sverige kan få ner ohälsan för alla till den nivå som de bäst ställda har kan det ge 4 000 fler människor möjlighet att fira sin 70-årsdag.

Ett foto på två glada 70-åringar som delar födelsedagstårtan lika borde pryda förstasidan på nya hälso- och sjukvårdsprogrammet!

Som jämförelse angav Gunnar Ågren att upp till 70 års ålder räddas 6000 cancerpatienter och 2000 hjärtsjuka (om jag minns rätt?).

Att utveckla den offentliga verksamheten på alla nivåer måste också vara en viktig uppgift för att förankra ett solidariskt samhälle hos medborgarna. Det gäller inte minst sjukvården, som är en kvinnodominerad sektor med låga löner och tung arbetsmiljö. Att skapa arbetsplatser med inflytande, uppskattning (också lönemässigt) och utvecklingsmöjligheter borde göra till exempel landstingens vårdcentraler till de bästa! Detta för att möta borgerlighetens ”religiösa” övertro på privatiseringarnas välsignelser.

Kristina Hallberg och Birgitta Sevefjord har i sina inlägg anfört kloka synpunkter, som bör tas tillvara i det kommande programmet.

Viktigt är att inte i första hand analysera och kritisera borgerlighetens politik, utan att i första hand teckna konturerna och grundvalarna för en offensiv folkhälso- och jämlik-jämställd sjukvård!

Att vara upprörd över vinster för företag är förståeligt, men bättre kanske att se hur de organiserar och arbetar. Det kan finnas goda exempel på effektivitet och kvalitet även i de bolagsdrivna vårdenheterna.

Jag har lite svårt att förstå varför det är accepterat med byggföretag som bygger sjukhus m.m. att ge vinst, teknikföretag att konstruera robotar, som opererar och ger stora vinster till företagen, men sjukhus och vårdcentraler får inte gå med vinst till ägarna. Varför just de företagen?

Oavsett vem som bedriver skattefinansierad verksamhet bör våra krav ställas likvärdigt med den egna verksamheten; offentlighetsprincip, meddelarskydd och anständiga avtal (kollektivavtal) ska finnas med i entreprenader, upphandling av allt från kaffe till handdukar, vårdcentraler, sjukgymnaster – ja, allt.

Gunnar Ågren ansåg det viktigt att Sverige tillsätter en kommission med uppdrag att ta itu med klass, kön och hälsa.

Det vore intressant om vi redan nu kan få igång projekt (som varar längre än tre år!) med uppdrag att försöka forma folkhälsoprojekt, som förmår förändra det tydliga sambandet klass-kön-hälsa.

Till sist…

Mitt förra inlägg väckte några kommentarer. Båda anonyma, vilket jag vanligen inte svarar på. Att föra en diskussion om partiets framtida politik kräver att vi vet vilka vi är som samtalar och diskuterar.

Citat från en kommentar till mitt inlägg:

”Han talar om att vi bör gå samma väg som Moderaterna och förnya oss på sådant sätt att vi alla till slut kan bli underavdelningar till socialdemokratin.”

Tydligen har mitt budskap inte gått fram. Vad jag skrev och skriver är att vänsterpartiet måste ta itu med sitt politiska program på samma sätt som de nya moderaterna förmått göra. Alltså gå igenom område för område och granska de förslag, ståndpunkter och synsätt som de senaste valen fått ett allt mindre stöd från medborgarna.

Det är mycket tydligt att vänstern inte förmår formulera sin politik på ett sätt som ger förtroende och stöd. Vill vi påverka och utveckla Sverige, EU och världen måste vi rimligen fundera på en bättre politik, nya former för organiserande av vårt arbete och vilka möjligheter vi har att tillsammans med andra krafter se till att lyfta till exempel klass, kön och hälsa!

Om vi inget gör – ja, då kan borgerligheten lugnt fortsätta att genomföra sitt program och prägla både nutid och framtid med sina idéer.

Lennart Värmby,

Gruppledare (V) landstinget Kronoberg

KOLA-dagarna

Vänsterpartiet har haft sina mycket välbesökta KOLA-dagar i Borås. Det är en sammandragning av kommun- och landstingspolitiker från hela landet. Jag hade förmånen att inleda på ett seminarium om klass, kön och hälsa och passar på att länka till min inledning

Hur får privat vård sin vinst?

I dagens DN redovisas att den privata vården som omsätter omkring 15 miljarder kronor per år domineras av 5 stora koncerner som tillsammans tar ut omkring 3 miljarder i rörelsevinst. I några av fallen ägs vårdbolagen av högt belånade riskkapitalbolag, vars intresse för att förbättra människors hälsa är begränsat.

Att privat vård ger miljardvinster är inget nytt för den som följt den internationella sjukvårdsdebatten. Sjukvård och läkemedel tillhör de mest lönsamma branscherna som domineras av ett relativt litet antal stora multinationella bolag. I USA som har värdens dyraste och i förhållande till de resurser som läggs ner, också värdens sämsta sjukvårdssystem, gör man särskilt stora vinster. Där har man också ett mycket starkt politiskt inflytande. Åtskilliga senatorer och kongressledamöter står på sjukvårdsbolagens avlöningslistor. Just nu utkämpar bolagen en hård strid för att fattiga människor, som inte är särskilt lönsamma som patientgrupper, inte skall få del av någon sjukförsäkring.

Det klassiska sättet att tjäna pengar på sjukvård är att satsa på de mest lönsamma patientgrupperna, det vill säga socialt väletablerade, inte alltför sjuka, personer som efterfrågar många läkarbesök men inte har några komplicerande sociala problem. Människor med multipla symptom, oklara sjukdomsbilder och psykiska funktionshinder är man däremot inte särskilt förtjust i. I USA kallas fenomenet "cherry-picking" eller att plocka russinen ur kakan.

Självklart undviker man också förebyggande verksamhet. Det tar tid och kan riskera att sänka den framtida lönsamheten.

Stockholms läns landsting fungerar just nu som experimentalfält för den privata sjukvård som Göran Hägglund och hans alliansvänner eftersträvar. Där har man sålt ut stora delar av primärvården och psykiatrin till Carema och andra av de stora vårdbolagen. Samtidigt har man valt ett ersättningssystem där man struntar i de stora olikheter i vårdbehov som finns mellan olika områden och patientgrupper. Inom psykiatrin har man brutit sönder kontinuiteten mellan öppen och sluten vård. Genom åtgärder av denna typ öppnar man stora möjligheter att göra vinst i vården på bekostnad av människors hälsa.

En marknads födelse

Tänkte passa på att tipsa om en läsvärd bok på temat patientföreningar och medicinföretag, som Gunnar skrev om nedan och gammelmedia var ute och låtsatsnyhetsade om i somras. Boken Pillret av DN-journalisten Ingrid Carlberg.

Pillret är en balanserad och utförlig beskrivning av hur olika medicinska begrepp tar form och utvecklas i samspelet mellan människors verkliga behov och plågor samt ekonomiska intressen. Förutom att diskutera utvecklingen av lyckopiller och (något mindre balanserat) diskutera skillnader mellan KBT och psykoanalytisk terapi är boken även bland de bättre illustrationer jag nånsin sett kring hur marknader skapas i praktiken under kapitalismen.

Långt ifrån någon enkel fråga. Långt ifrån svart eller vitt. Läs!