Hälsa är en mänsklig rättighet som inte får säljas ut på marknaden

Förra veckan deltog jag i ett seminarium i Helsingfors om hälso- och sjukvård och marknad. Orsaken var att en del finska högerpolitiker tyvärr inspirerats av den svenska privatiseringsoffensiven och att det finns all anledning att repetera argumenten i privatiseringsfrågan. En bearbetat version av mitt seminarieinlägg finns på min hemsida. Här är några av de viktigaste argumenten:

Ger marknaden bättre vård?

Det är svårt att belägga positiva effekter av att introducera marknadssystem inom sjukvården. Ett vanligt argument är att konkurrens höjer kvaliteten inom vården. Detta är väldigt svårt att belägga. I USA där sjukvård bedrivs såväl av vinstgivande företag som icke vinstgivande och av offentliga huvudmän går det inte att visa att de vinstgivande ger bättre vård. Snarare talar tillgängliga data i motsatt riktning. Det finns snarare en fara i att vinstgivande vårdgivare har mindre benägenhet att satsa på långsiktig forskning och utvecklingsarbete och är mindre benägna att dela med sig av nya kunskaper som kan ge en konkurrensfördel.

Vad händer med kostnadskontrollen?

Introduktion av marknadsmekanismer ger problem när gäller kontrollen av vårdens totalkostnader. Särskilt gäller detta naturligtvis när man använder raka ersättningssystem av prestation enligt den modell som används i vårdval Stockholm. En tendens inom marknadsstyrda system är att man får ett överutnyttjande av vård och behandling där de hälsomässiga fördelarna är måttliga eller inga alls.

På kort sikt kan en marknadsstyrning vara effektiv när det gäller att få bukt med köer.

På längre sikt tvingar man ofta fram drastiska nedskärningar och gör det svårare att prioritera de svårast sjuka.

Vad händer med jämlikheten?

Marknadsstyrda system gör det i allmänhet lönsammare att etablera sig där patientmixen utgörs av någorlunda socialt väletablerade personer med väldefinierad symptom. Patienter med sociala problem, kraftiga funktionsnedsättningar och multisjuka är ofta mindre lönsamma. Det finns därför en risk för ”cherry-picking” dvs. att man använder olika metoder för att sortera bort de mindre lönsamma grupperna.

Vad händer med öppenhet och insyn?

Offentlig vård har i allmänhet tydliga regler som reglerar insynen i verksamheten och dokumentation av resultat. Detta försämras ofta i en privat driven verksamhet där det inte finns någon offentlighetsprincip.

Vad händer med det förebyggande arbetet?

Sjukvården har ett allt viktigare ansvar för förebyggande arbete både på individnivå och samhällsnivå, bland annat genom att påtala hälsorisker och samarbete med andra samhällorgan. Risken är att förbyggande arbete ses som en onödig kostnad. Den fragmentisering som blir följden av att man har många olika vårdgivare försvårar det förebyggande arbetet på samhällsnivå.

Sjukvård är ovanligt svårt att upphandla samtidigt som misstag blir väldigt dyrbara

Sjukvården är ett mycket komplext system där olika delar påverkar varandra. En väl fungerande primärvård är exempelvis viktig för att avlasta akutsjukvården. Öppenvård och slutenvård bör hänga ihop. Ett exempel är ett sjukvårdsdistrikt i Stockholms län där den psykiatriska öppenvården lagts ut på entreprenad men där slutenvården är kvar i landstingets regi.

Ett annat utmärkande drag hos sjukvården är att vårdgivaren har stor makt att påverka hur omfattande behandlingen skall vara, hur många prover som skall tas eller vilka undersökningar som skall göras. De är med andra ord mycket svårt att veta på förhand vad som skall upphandlas och i praktiken har det visat sig lättast att upphandla någorlunda väl definierade behandlingar som planerade höftledsoperationer.

Misstag kommer oundvikligen göras i samband med upphandlingar. Har man lagt ut verksamheten på entreprenad blir det ofta mycket dyrt att korrigera det hela i efterhand. Inom offentlig vård har man större möjligheter att omorganisera verksamheten under verksamhetsperioden.

Vad händer med valfriheten?

Självklart kan fler vårdgivare öka valfriheten men detta förutsätter att man har en bra kunskap om exempelvis behandlingskvalitet och resultat inom vid de vårdenheter som man vill jämföra. Sådana uppgifter saknas för det mesta. Det bedrivs visserligen ett arbete med kvalitetsregister och öppna jämförelser inom den svenska sjukvården men det är långt kvar innan man kan jämföra två olika vårdcentraler med varandra.

För befolkningen i utsatta områden och i glesbygder kan systemet snarast innebära en försämrad valfrihet.

Hearing om psykiatrin den 4 november kl.13-17 i Riksdagen

Vänsterpartiets riksdagsgrupp och partiets hälso- och sjukvårdspolitiska programgrupp anordnar en hearing om svensk psykiatri.

Den psykiatriska vården har utretts vid en rad tillfällen, senast av den så kallade Miltonutredningen som bland annat föreslog ekonomiska resurstillskott och insatser för att få ett bättre samarbete mellan landsting och kommuner. I en färsk rapport konstaterar Riksrevisionen att de tillförda resurserna endast i begränsad omfattning resulterat i ny verksamhet.

En rad problem inom den psykiatriska vården har uppmärksammats i samhällsdebatten. Vi hoppas kunna belysa dem under hearingen.

Den sociala rehabiliteringstanke som fanns när man började utveckla nya öppnare psykiatriska vårdformer har inte realiserats fullt ut. På många håll fungerar inte kopplingen mellan behandling, arbete/sysselsättning och boendestöd. Många människor med psykisk funktionsnedsättning har en kraftigt nedsatt hälsa som hög grad sammanhänger med sociala bestämningsfaktorer som isolering, dålig ekonomi och brist på jobb.

Det finns en stark oro för ett ökat inslag av tvång inom psykiatrin. Det finns också en risk för överdriven medikalisering av psykiatrin och ett biologiskt synsätt har kommit att dominera forskningen.

Ett angeläget mål för hearingen är få en diskussion kring förslag som lyfter fram ett mer socialpsykiatriskt och humanistiskt synsätt.

Vid seminariet medverkar en rad experter och sakkunniga, bland andra professor Johan Cullberg, överläkare Filipe Costa och Jan-Olof Forsén från RSMH.

Ett detaljerat program översänds senare för de som anmäler sig.

Med vänlig hälsning

Gunnar Ågren, sammankallande i hälso- och sjukvårdspolitiska programgruppen

Elina Linna, hälso- och sjukvårdspolitisk talesperson

För anmälan kontakta Johannes Kindstedt (johannes.kindstedt@riksdagen.se eller 08-786 46 28)

Några observationer om genus och hälsa

Kvinnor lever längre än män men utsätts för betydligt större hälsorisker. Detta är den viktigaste förklaringen till att kvinnor oftare är långvarigt sjukskrivna och har sämre självupplevd hälsa. Arbetsmiljön är en viktig orsaksfaktor. På 1970- och 80-talen bedrevs ett intensivt arbetsmiljöarbete som resulterade i att många dåliga arbetsmiljöer på manligt dominerade arbetsplatser försvann eller förbättrades. Däremot skedde få förbättringar inom vård- och omsorgssektorn. Tvärtom resulterade 90-talskrisen och åtföljande nedskärningar i att arbetsbelastningen och stressen ökade.

Försämringarna inom vårdsektorn drabbar också äldre kvinnor. En försämrad äldrevård gör att de i allt högre grad tvingas ta hand om sina män som i allmänhet insjuknar tidigare. När deras egen hälsa försämras saknas de vårdresurser som hade behövts för att upprätthålla en dräglig livskvalitet. Detta är sannolikt en av förklaringar till ökningen av livslängden verkar stagnera när det gäller äldre kvinnor. Antalet år med full livskvalitet minskar till och med.

Hälsoskillnaderna mellan kvinnor och män har bara i begränsad utsträckning en biologisk bakgrund. Kvinnors längre livslängd kan till en del förklaras med en lägre benägenhet att råka ut för åderförkalkning i medelåldern, men i ännu högre grad till att män dricker mer alkohol och råkar ut för fler olyckor.

Den viktigaste orsaken till hälsoskillnader mellan kvinnor och män är med andra ord genusbetingade maktförhållanden och socialt inlärda könsroller.