Vårdval leder till sämre vård

I dagens DN konstateras att Vårdval Stockholm, som infördes den 1 januari 2008, lett till många onödiga läkarbesök och kraftigt ökade kostnader. Detta stämmer väl överens med de analyser som gjorts tidigare, bland annat av Gemensam Välfärd.

Sammanfattningsvis har vårdvalet lett till

- att resurser omfördelats från sjuka och vårdbehövande till jämförelsevis friska och socialt väletablerade.

- att läkarbesök har premierats jämfört med insatser av andra personalgrupper som i stor utsträckning blivit övertaliga.

- att hemsjukvården har försämrats och den psykosociala verksamheten praktiskt taget upphört (däremot har förskrivningen av antidepressiva mediciner ökat).

- att teamarbetet har försvårats och många vårdanställda upplever att deras yrkesmässiga kompetens har degraderats.

- att onödig förskrivning av antibiotika ökat tvärtemot alla centrala riktlinjer.

- att ett fåtal stora vårdbolag tagit över merparten av primärvården och kammar hem vinster i månghundramiljonerklassen. Dessa framkommer dock inte i några officiella bokslut utan förs över till olika skatteparadis.

Styrkt av dessa erfarenheter tänker nu Göran Hägglund och hans borgerliga allianspartner införa vårdvalsmodellen i hela Sverige!

Ett ohälsosamt förslag

Ett av de mantran som Fredrik Reinfeldt upprepar när han känner sig pressad i debatten om sjukförsäkringen är att regeringen är för arbete och motståndare till bidrag. I verkligheten innebär regeringens linje att fler blir arbetslösa och att antalet som blir beroende av socialbidrag ökar.

Regeringens sjukförsäkringspolitik är ett hot mot människors hälsa och möjlighet till rehabilitering. Genom att sätta en gräns för sjukskrivningsperiodens längd och kräva att människor med långvarig sjukdom skall stå till hela arbetsmarknadens förfogande riskerar man att göra fler människor bidragsberoende.

En vettig politik som syftar till att minska sjukskrivningarna måste bygga på en korrekt verklighetsbeskrivning:

Den viktigaste orsaken till att människor blir långvarigt sjukskrivna är en bristande balans mellan de krav som arbetet ställer och människors förmåga. Arbetsplatser med höga sjuktal utmärks av högt arbetstempo, långvarig stress och hög belastning. En minskning av sjukskrivningarna förutsätter med andra ord att man förbättrar arbetsmiljöerna – det vill säga raka motsatsen till regeringens politik på detta område – minns nedskärningarna på Arbetsmiljöverket och nedläggningen av Arbetslivsinstitutet.

De flesta långvarigt sjukskrivna mår faktiskt dåligt och har många samtidiga hälsoproblem. Folkhälsoinstitutet gör årliga undersökningarna av svenskarnas hälsa och levnadsförhållanden. Där framkommer att 36 % av alla sjukskrivna äter antidepressiva mediciner och att mer än 60 % tar värktabletter. Många har rörelseinskränkningar och de flesta upplever en kraftigt nedsatt psykisk och fysisk hälsa. Den sociala situationen är inte bra, en tredjedel har utsatts för kränkande bemötande och hälften har svårt att lita på andra människor. Utsätter man sjukskrivna för förnedrande ifrågasättanden av sin sjukdom och berövar dem deras ekonomiska trygghet leder det med säkerhet till att hälsan försämras ytterligare.

Den trånga sektorn i rehabiliteringsarbete är bristen på jobb som är anpassade till människor med hälsoproblem och nedsatt arbetsförmåga. Den bristen har naturligtvis förstärkts i takt med en stigande arbetslöshet och en allt trängre arbetsmarknad för alla grupper i samhället, inte minst ungdomar. Regeringens förslag innehåller inga nya jobb, vare sig till sjukskrivna eller några andra arbetslösa.

I rehabiliteringsarbete är det en självklar kunskap att insatserna skall sättas in så tidigt som möjligt. Det är därför som företagshälsovården och ett förstärkt arbetsgivaransvar för tidiga insatser har en nyckelroll. Här innehåller regeringens förslag inte några förbättringar.

Om syftet verkligen är bidra till att långvarigt sjukskrivna skall rehabiliteras och återvinna arbetsförmåga är regeringens åtgärder snarast kontraproduktiva. Däremot är de fullt begripliga om syftet är att spara pengar åt statskassan samtidigt som man skrämmer människor att acceptera jobb med låga löner och dåliga arbetsmiljöer.

Förslaget kommer säkert bidra till en ökad sjuknärvaro och till att fler människor utsätts för hälsorisker

Folkhälsans klasstrappa

Detta är en sammanfattning - den fullständiga versionen finns på min blogg och som PDF

Hälsa, en mänsklig rättighet som är ojämnt fördelad

Bästa möjliga hälsa är en mänsklig rättighet och en bra folkhälsa är det viktigaste kriteriet på om vi lever i ett bra samhälle.

Rätten till hälsa är synnerligen ojämnt fördelad både globalt och nationellt och detta är en av de mest upprörande orättvisorna i vår tid. De internationella hälsoklyftorna är enorma med 40 års skillnad i medellivslängd mellan olika länder. Vad ligger det för rättvisa att en flicka som föds i Lesotho kan räkna med 42 år kortare livslängd än sin medsyster i Japan? En 15-årig pojke i Sverige har 95 % chans att få uppleva sin 65-årsdag medan hans motsvarighet i Ryssland har 50 % chans att uppnå denna ålder.

Tendensen är att hälsoklyftorna snarare ökar än minskar. De är nära förbundna med faktorer som ojämn ekonomisk utveckling, orättvis internationell handel och global marknadsföring av skadliga produkter som alkohol, tobak och skräpmat

Sverige är ett klassamhälle på hälsans område

Hälsoklyftorna i det svenska samhället är mycket påtagliga och sannolikt växande.

Risken att drabbas av hjärtkärlsjukdom är omkring 3,5 gånger högre om man är låginkomsttagare än höginkomsttagare. Risken att dö i samma typ av sjukdom är mer än dubbelt så hög. Skillnaden kan bara delvis hänföras till livsstilsfaktorer som för övrigt också påverkas av den sociala situationen. Ändå brukar inte låg inkomst nämnas som riskfaktor för hjärtsjukdom. Mycket stora skillnader finns också mellan olika kommuner och bostadsområden. Det kan skilja 4 år i medellivslängd mellan glesbygdskommuner och väletablerade förortskommuner som Täby och Vellinge. Jämför vi bostadsområden som Rinkeby och Danderyd hittar vi fyra gånger högre ohälsotal i det förstnämnda området. Andelen med självrapporterad dålig hälsa är också 4 ggr högre. Andelen som plågas av ryggsmärtor är 2,5 ggr högre.

Socialstyrelsens senaste folkhälsorapport visar på ökande sociala klyftor i hälsa. Under de senaste åren har inkomstklyftorna ökat. Enligt en undersökning av Robert Eriksson (tidigare chef för Forskningsrådet för Arbetsliv och Samhälle, FAS) och medarbetare skulle årligen omkring 4000 dödsfall före 70 års ålder kunna undvikas om alla hade samma hälsosituation som högre tjänstemän

Den hittillsvarande folkhälsopolitiken

Ett av de viktigaste besluten som togs under den förra regeringen var det att anta nationella folkhälsomål och lägga grunden till en ny folkhälsopolitik:

1. Politiken utgick från ett mycket klart jämlikhets- och jämställdhetsperspektiv. Att utjämna hälsoskillnader blev ett övergripande mål.

2. Politikens mål var att påverka hälsans bestämningsfaktorer. Tidigare hade det vanliga varit att man presenterade mål i hälso- eller sjukdomstermer, exempelvis att minska dödligheten i hjärtsjukdomar eller förekomsten av cancer. Sådana mål är i och för sig lätta att få accepterade men ger ingen vägledning för hur man skall komma dit. Mål som är formulerade i termer av bestämningsfaktorer anknyter däremot direkt till etablerade politikområden.

Den borgerliga regeringen som tillträdde 2006 sade sig vilja förnya folkhälsopolitiken. I verkligheten kom det att handla om att avskaffa den. Hälsopolitik reducerades till en fråga om vilka livsstilar människor väljer utan att man tar hänsyn till att förutsättningarna för sådana val är i grunden olika för olika grupper i samhället.

En folkhälsopolitik som hävdar att hälsan är individens ansvar riskerar att lägga skulden på offret. Detta kännetecknar i hög grad den borgerliga synen på arbetsrelaterad hälsa och långvarig sjukskrivning.

Vänsterpolitik för folkhälsa

Vänsterns linje måste vara att återupprätta den nationella folkhälsopolitiken och fokusera den på samhällets stora hälsoproblem.

Ojämlikheten är den viktigaste bakomliggande orsaken till onödig ohälsa och förtidig död i det svenska samhället. Den ojämlika hälsan måste i första hand angripas genom en politik som minskar inkomstklyftorna, stärker den gemensamma välfärden och minskar arbetslösheten. En viktig del av hälsopolitiken är också att göra hälso- och sjukvården tillgänglig för alla och att förstärka det förebyggande arbetet . Detta kan bara åstadkommas om man fördelar vårdresurser efter behov, inte efter ekonomiska lönsamhetskriterier. En hälso- och sjukvård som bygger på etableringsfrihet för kommersiella vårdgivare är ett direkt hot mot en jämlik folkhälsa..

Jämlikhet är lönsamt i ett samhällsperspektiv därför att det leder till bättre hälsa, ökad social trygghet och till att människor för ökat självförtroende och blir mer benägna att ta initiativ. Forskningsresultat, bland annat de som presenterats av engelsmännen, Richard Wilkinson, visar att samhällen med små inkomstskillnader har en bättre folkhälsa och mindre sociala problem än samhällen med stora inkomstklyftor. Historiskt sett så har välfärdspolitik något som gynnat ekonomisk och social utveckling bland annat genom att en större del av befolkningen kunnat delta i produktivt arbete. Stora klyftor mellan människor leder på längre sikt till ökade kostnader för sjukdom och kriminalitet.

Återupprätta den svenska folkhälsopolitiken – tillsätt en svensk kommission för att granska ojämlikheten i hälsa

Arbetet för att minska klasskillnaderna i hälsa måste stå i centrum för arbetet med att återupprätta den svenska folkhälsopolitiken. Detta arbete bör ledas på central regeringsnivå och kräver en aktiv medverkan från stora delar av regeringskansliet och en rad myndigheter. Det krävs också en fortsatt utveckling av folkhälsoarbetet i regioner, landsting och kommuner.

En jämlikare folkhälsa kräver både långsiktiga och mer direkta insatser. Långsiktigt krävs en jämnare fördelning av inkomster och ekonomiska resurser och en bättre fördelning av arbete och sysselsättningsmöjligheter. Sociala klyftor när det gäller inflytande och delaktighet har stor betydelse för uppkomsten av hälsoskillnader. Folkhälsoarbete handlar därför om att utvidga och fördjupa möjligheterna till demokratiskt inflytande och ett brett kulturliv.

Direkta insatser måste göras för att ge alla grupper i samhället en rättvis tillgång till vård, omsorg och utbildning. Omfattande privatiseringar, marknadstänkande och s.k. valfrihetssystem har bidragit till att grupper med omfattande behov eller som har svårt att göra sin röst hörd har svårt att få sina behov tillgodosedda. Samhället måste förfoga över de styrinstrument som är nödvändiga för att hälsovård och sociala insatser fördelas efter behov. Detta gäller inte minst förebyggande åtgärder.

Det av största vikt att bryta den marginalisering som idag drabbar och hotar stora grupper arbetslösa och långvarigt sjukskrivna. Många människor utan arbete har fått sina levnadsförhållanden och sin sociala trygghet allvarligt försämrade på grund av den nuvarande regeringens åtgärder. Arbetslöshet är en hälsorisk som fördjupas när det saknas effektiva arbetsmarknadspolitiska och rehabiliterande åtgärder. Att försämra villkoren för arbetslösa och sjukskrivna försvårar därför en återgång till arbetslivet.

I Sverige finns omkring en miljon människor med psykisk eller fysisk funktionsnedsättning. Många inom dessa grupper får en kraftigt försämrad hälsa som inte sammanhänger med funktionshindret utan istället med bristande tillgång till sociala aktiviteter och hälsovård. Åtgärder för att stärka delaktigheten för många med funktionsnedsättning skulle därför ha stor betydelse för den svenska folkhälsan.

Kvinnor har fler hälsoproblem och lider oftare av långvariga sjukdomar än män.

En stor del av dessa skillnader sammanhänger med att kvinnor befinner sig i jobb med stora hälsorisker, ofta har en större arbetsbörda, mer stress och sämre möjligheter till inflytande. Kvinnor har fortfarande sämre tillgång till kvalificerad vård och har en ökad risk att få en slentrianmässig medicinering för sina sjukdomar. Att förbättra kvinnors hälsa är därför en central del av arbetet för en mer jämlik hälsa.

Den psykiska hälsan bland ungdomar har försämrats mycket kraftigt sedan slutet av 1980-talet. Den negativa utvecklingen gäller båda könen men flickorna har drabbats hårdast. Andelen unga kvinnor som upplever ångest och oro har tredubblats från 9 % till 30 % och ökat från 4 % till 14 % bland män i samma åldersgrupper (16-24 år).

Den försämrade hälsan bland ungdomar är en allvarlig varningssignal och det bör vara en högt prioriterad uppgift för en ny regering att lägga fram ett åtgärdsprogram som framför allt bör innefatta åtgärder inom arbetsliv och utbildning.

Brist på inflytande, tung psykisk och fysisk belastning, stress och arbetsmiljö är faktorer som är av stor betydelse för de sociala skillnaderna i hälsa. Forskningen visar på ett samband mellan brist på inflytande och stress å ena sidan samt en lång rad sjukdomar som hjärtinfarkt, ökad infektionskänslighet, ångest, oro och sömnsvårigheter å den andra.

Regeringen har också ökat pressen på många av dem som är sjukskrivna på grund av en dålig arbetsmiljö och hög arbetsbelastning. Sjuknärvaron har ökat med risk för bestående ohälsa. En meningsfull rehabilitering kräver att det inrättas arbetsplatser som är anpassade till människors arbetsförmåga. Fler arbetstillfällen måste skapas där människor med funktionsnedsättning kan få meningsfull sysselsättning.

Stödet vid arbetslöshet och nedsatt arbetsförmåga måste utformas så att människor kan känna en långsiktig ekonomisk och social trygghet och inte blir ifrågasatta på ett förnedrande sätt. Generösa socialförsäkringar minskar inte människors benägenhet att söka jobb. Tvärtom bidrar social trygghet till ökat självförtroendet och till att man vågar ta initiativ och pröva nya alternativ

Arbetet med att följa upp miljömål och folkhälsomål bör i framtiden samordnas och få en gemensam ledning på central regeringsnivå. En god folkhälsa och en bra miljö är båda viktiga kriterier på en hållbar utveckling.

Sjukvården bör ha hälsa som sitt viktigaste mål och arbeta förebyggande.

Den borgerliga regeringen har i hög grad försökt förvandla sjukvård till en marknadsvara. Man har släppt in vinstintressen i vården, framför allt i form av stora multinationella vårdbolag. Man har pläderat för kundvalsmodeller och främjat en etablering av privata vårdgivare, vilket försvårat en styrning av hälso- och sjukvården.

En god tillgänglighet, korta väntetider och möjlighet att välja vårdgivare är angelägna mål som det finns all anledning att slå vakt om. Ännu viktigare är dock att man, oberoende av vem som är vårdgivare, kan lita på att sjukvården har en hög standard och arbetar med bästa möjliga folkhälsa som mål. Det är också viktigt att de som är svårast sjuka och har de största behoven prioriteras framför dem som är jämförelsevis friska och resursstarka. De som har störst behov är ofta inte de som efterfrågar vård mest aktivt. Det är också viktigt att ett förebyggande tänkande genomsyrar vården.