onsdag 30 november 2011
Landstinget och miljötänket?
fredag 7 oktober 2011
Vi överklagar beslutet att ge Carema tre vårdcentraler
Problemet är att de borgerliga inte betraktar detta som en överlåtelse och hanterar det som en sådan. Landstinget har tidigare överlåtit tre vårdcentraler till privata aktörer. Landstingsfullmäktige har då godkänt vilka vårdcentraler som kan överlåtas och landstingsstyrelsen har genomfört dessa enligt ett antaget regelverk. En upphandlad värderingsman har utfört marknadsvärdering av inventarier och rörelse. Därefter har vårdcentralerna utannonserats och anbud inkommit. Priset för de överlåtna vårdcentralerna har varierat från 800 000 kr i Öregrund till dryga 20 miljoner i Bålsta.
I detta fall beslutar Hälso- och sjukvårdsstyrelsen på egen hand att Carema får överta tre vårdcentraler. Något som helt uppenbarligen strider mot delegationsordningar och regelverk. Beslutet i sig strider också mot lagstiftningen då man uppenbarligen gynnar en extern part, Carema, utan annonsering och möjlighet för andra att lägga anbud.
Idag lämnas en överklagan in till Förvaltningsrätten med begäran att beslutet upphävs och att beslutet inte får verkställas innan domstolen avgjort frågan. Det har funnits möjlighet för den borgerliga majoriteten att skjuta upp beslutet då alla dessa frågor restes. Då hade man inom landstinget kunnat reda ut vem som får göra vad och fått mer juridiskt underlag. Nu körde majoriteten, med Moderaterna i spetsen, igenom ärendet och då återståt inget annat än att lagligen pröva ärendet.
Vänsterpartiet motsätter sig att landstinget överlåter egna verksamheter till privata aktörer. Men om nu majoriteten vill ha det så borde man rimligen göra det på ett sätt som säkerställer lagligheten och konkurrensneutraliteten. Men som vanligt i landstinget i dessa dagar - ändamålet helgar medlen!
onsdag 24 augusti 2011
Fatta beslut in blanco!
Dessutom hade man hittat på en nyordning, nämnligen att styrelsen fick ett beslutsunderlag som inte innehöll anbudsgivarnas namn. I sammanställningen av anbud numrerades anbudsgivarna men vilka de var fick styrelsen inte veta. Från oppositionen krävde vi att få veta detta innan beslut men ordförande ställde detta under proposition och avslog vårt krav. Ett lagvidrigt hanterande som innebar att styrelsen faktiskt fattade beslut in blanco. Först efter klubbslag lästes de vinnande anbudsgivarna upp.
Hur resonerar man egentligen? Kan man fatta beslut in blanco? Nej säger jag. Styrelsen har det fulla ansvaret för upphandlingen och ska följdaktligen ha tillgång till hela beslutsunderlaget. En borgerlig ledamot tyckte det var så skönt att slippa veta vad hon fattade beslut om!!! Det säger det mesta om hur borgarna ser på sitt ansvar och sitt sätt att leda verksamheten.
Nu tror jag att det kanske kan bli rättning i leden i fortsättningen. En felaktig hantering kan stå landstinget dyrt. Jag kommer att driva frågan fullt ut.
fredag 22 juli 2011
Läkare tvingas vårda kunder istället för patienter
Så blir det när man omvandlar välfärden till en marknad bland andra marknader. Intäkterna och vinster hamnar i centrum och läkarna tvingas att ibland välja mellan att betrakta patienten som just patient eller som en kund som ska vårdas. Att vårda kunder är centralt i äffarslivet, men inom hälso- och sjukvården måste det alltid vara vårdbehovet som ska stå i centrum. Det gäller även det som lagstiftningen säger om lämplighet att köra bil eller inneha vapen. Läkare får inte tvingas in i en valsituation där kundvården, och intäkterna, väger tungt. Hälso- och sjukvård måste vara befriad från marknadstänkande och vinstintressen. Det var därför vi en gång byggde upp den offentliga sektorn. För att den enskildes behov ska komma i första rummet och att vården ska finnas där när man behöver den, oavsett social eller ekonomisk status.
tisdag 14 juni 2011
Nu ska vi bli ännu mer kunder i vården!
tisdag 31 maj 2011
Fler tabbar av Erik Weiman (M)
Bättre kollektivtrafik till Akademiska sjukhuset
måndag 30 maj 2011
Vänsterns alternativ
Vänsterpartiet visar på en annan väg. Stoppa privatiseringarna som inte leder till något annat än ökade orättvisor där de friska bestämmer hur vården ska se ut. Stoppa det skadliga s k avkastningskravet på vår egen primärvård vilket skulle göra att våra vårdcentraler får 33 miljoner mer att göra vård för. Styr resurserna dit behoven är störst, satsa på förebyggande vård, mer pengar till barnhälsovården och stopp för avgifter för barn och unga. Kostnadsanpassningar på Akademiska sjukhuset ska inriktas på strukturella förändringar och inte personalneddragningar. Vi behöver behålla personal för att klara framtiden. Rätt till heltid, bra arbetsmiljö och justa löner. Utveckla nya metoder, t ex kultur på recept, för att förbättra rehabilitering. Sammantaget behövs förstärkningar under 2012 på minst 50 miljoner kronor.
Statsbidragen räknas inte upp och blir mindre värda, befolkningen blir äldra, nya behandlingar och mediciner utvecklas, sjukhusen behöver rustas upp och kollektivtrafiken måste byggas ut. Därför kan det bli nödvändigt att under planperioden höja skatten för att klara ekonomin och nödvändiga förstärkningar.
Vänsterns politik behövs mer än någonsin i svensk sjukvårdspolitik.
fredag 27 maj 2011
Växeln hallå, hallå!
Landstingets växel är en oerhört viktig funktion för hela landstinget, en portal till vården inte minst. Den får inte slarvas bort i ivern att bevisa att privata kan göra det billigare. Tyvärr är beslutet redan fattat men må förnuftet segra i slutändan.
tisdag 24 maj 2011
Ingen ekonomisk kris för primärvården!?
Nu kan man ifrågasätta om det i praktiken är ett avkastningskrav eftersom de 5 procenten dras av redan vid utbetlning varje månad. Det betyder egentligen att ersättningsnåvåerna är lägre för den egna verksamheten än för de privata. Normalt är ju avkastning något man betalar tillbaka av ett önskat överskott. På så sätt kan verksamheten ändå använda och planera med hela ersättningen för hela året.
Borgare är inte ens bra på att sköta den politik man bedriver.
måndag 9 maj 2011
Erik Weiman gjorde fel, igen!
Av detta kan man dra två slutsatser. Erik Weiman har återigen gjort fel, han har handlat i strid med gällande delegationsordning. Det är förvånande att han inte själv insett detta utan försvarat sitt handlande. Det undergräver tilltron till honom som ordförande. Inte för att jag har haft förtroende för honom före det, men ändå. Det andra är mer problematiskt. Förvaltningsrätten menar att ett beslut som fattats utan behörighet ändå kan kvarstå eftersom det i efterhand godkänns av styrelsen. Det ställer styrelsen inför ett problem. Ska man då, för att gardera sig mot överklaganden, alltid i efterhand godkänna beslut som borde vara ett delegationsbeslut. Dvs fatta två beslut. Vilket är det då som gäller och vilket kan överklagas, båda? Det riktiga är ju att ett sådant beslut anmäles till styrelsen (vilket oppositionen hävdade i detta fall) och hur hade rätten då dömt i beslutsfrågan? Svaret kanske vi kan få vad tiden lider. Detta lär inte vara Erik Weimans sista misstag.
fredag 6 maj 2011
Vem tjänar på privatiseringen?
Ett exempel är Carema, det vårdbolag som driver Sävja, Liljeforstorg och Enköpings vårdcentraler. 2005 köptes Carema av riskkapitalbolaget 3i för 1,85 miljarder kronor. Omsättningen ökade och lönsamheten blåstes upp. Carema växte och koncernen bytte namn till Ambea. Fyra år senare såldes Ambea/Carema till Triton, ett nytt riskkapitalbolag, för 8,3 miljarder. Det ger en reavinst på 6,45 miljarder kronor.
På måndag kväll kan den som är intresserad få veta mer om vart de privata vinstpengarna går. Kent Werne, journalist, debattör och författare till bl a böckerna "Söj hela skiten" och "Du sköna nya hem" gästar Uppsala. Plats: Drabanten, Bangårdsgatan 13, Uppsala. Tid: Mån 9 maj kl 18.00.
måndag 2 maj 2011
Allas rätt till välfärd!
Nu backar samhället tillbaka och vi får mer av marknadsmekanismer, intänktsfokusering och vinstmaximering. Vi blir alla kunder i välfärdssystemet och "köper" skola eller vård med den peng som samhället sätter på oss. Och var och en tänker förstås på sitt eget bästa och gör sina val därefter. Men summan av alla individuella val skapar klyftor där några är vinnare och andra förlorare. Det blir de friskas val som bestämmer vilka vårdcentraler som ska finnas och förlorarna är de med stora vårdbehov.
Detta är ju helt i linje med borgerlig ideologi; vi ska dra ner på den offentliga (gemensamma) konsumtionen och öka den privata konsumtionen. Eftersom 95% av befolkningen är frisk är risken stor att majoriteten är nöjd med systemet utan att inse att deras förmåner sker på andras bekostnad.
Allas rätt till välfärd måste byggas på solidaritet och solidaritet kan bara skapas genom kollektiva beslut och handlingar. Därför måste dessa privatiseringar och kundvalssystem som inför i sjukvården stoppas. Det kan redan vara för sent.
onsdag 20 april 2011
Vädret blir varmare men sjuklvårdsklimatet kallare!
Trots detta en riktigt Glad Påsk önskar Sören
torsdag 14 april 2011
Varför ska det upphandlas röntgen?
tisdag 12 april 2011
Vem tjänar Erik Weiman?
måndag 11 april 2011
Snäv demokrati- och kultursyn.
Kultur är hälsa!
måndag 28 mars 2011
Vänstervård aktuellare än någonsin
tisdag 15 februari 2011
Ett ojämlikt samhälle ger en ojämlik hälsa!
Hälsan i Sverige är ojämlik. Det finns ingen rättvisa att en industriarbetare skall ha dubbelt så hög risk att dö i förtid som en högre tjänsteman eller att tre gånger så många skall ha dålig hälsa i Rinkeby jämfört med Danderyd.
Ekonomisk ojämlikhet leder inte bara till hälsoklyftor, den leder också till skador på hela samhället. Ojämlika samhällen har sämre folkhälsa, högre kriminalitet och sämre utbildningsresultat. Fler människor känner sig otrygga och förtroendet för medmänniskor och myndigheter minskar.
Ojämlikheten i Sverige ökar. Frågan är vad det beror på och vad vi skall göra åt det. En vägledning kan vi få om vi studerar historia.
Välfärdspolitik och ökad jämlikhet 1945 - 1980
Under hela perioden efter Andra världskriget fram till slutet av 1980 ökade tvärtom jämlikheten. Sverige var ett land där inkomstskillnaderna minskade och där välfärden byggdes ut. Ett viktigt skäl till detta var att arbetarrörelsen prioriterade kravet på full sysselsättning och att detta blev vägledande för den ekonomiska politiken. Kreditmarknaden var hårt reglerad och låneutrymmet styrdes mot produktiva investeringar. Arbetslösheten låg under 3 procent. Inom många branscher hade man en viss brist på arbetskraft. Detta medverkade i sin tur till att fackföreningsrörelsen stärktes och kunde flytta fram sina positioner. Reallönerna ökade och lönerna ökade sin andel av BNP i förhållande till vinster och kapitalinkomster. Det ställdes offensiva krav om bättre arbetsmiljöer och ökat inflytande över näringslivet – löntagarfonderna.
Ökade reallöner i kombination med progressiv beskattning ledde till större skatteinkomster och möjligheter att bygga ut vård, utbildning och omsorg. Ökade transfereringar och en social bostadspolitik bidrog också till att utjämna skillnader i inkomster och standard.
Nyliberalismens intåg och svenska avläggare
Under 1980 attackerades denna politik. Detta var en del i en större internationell trend som fick sitt första öppna uttryck i militärkuppen i Chile som stöddes av storfinansen i USA. Pinochets Chile blev det första experimentfältet för den nyliberala ekonomiska politiken med Milton Friedman och den s.k. Chicagoskolans ekonomer som främsta ideologer. Politiken kom sedan att fullföljas av Ronald Reagan i USA och Margaret Thatcher i Storbritannien.
Utmärkande drag i den nyliberala politiken var att höja arbetslösheten genom höga räntor och kraftiga sociala nedskärningar samtidigt som fackföreningsrörelsen bekämpades. Syftet var att sänka priset på arbetskraft och åstadkomma lönesänkningar. Stora delar av den offentliga verksamheten såldes ut och privatiserades. Skattesänkningar genomfördes som framför allt gynnade höginkomsttagare. I de offentliga verksamheter som fanns kvar försökte man så mycket som möjligt efterlikna marknaden genom att inför köp-säljsystem eller beställar-utförarmodeller. Begrepp som solidaritet och kollektivt ansvar försökte man utmönstra. Istället betonades individualism – ”det finns inget samhälle” – sa Margaret Thatcher.
Nyliberalismen kom också att påverka Sverige. På 1980-talet fick man alltmer inflytande i Kanslihuset genom en grupp socialdemokratiska ekonomer med Erik Åsbrink och Klas Eklund som mest kända namn. Också svensk ekonomisk politik gjordes om. Kreditrestriktionerna togs bort vilket medverkade till den första stora bostadsbubblan i början på 1990-talet. Målet om full sysselsättning ställdes åt sidan och istället prioriterades att hålla inflationen nere. Kronan bands till den europeiska valutakorgen, som var en föregångare till EMU och Euron. Man drev en intensiv kampanj för att införa marknadsprinciper också inom den svenska offentliga sektorn.
90-talet och den borgerliga regeringens politik
I samband med 90-talskrisen steg arbetslösheten kraftigt och blev kvar på en långt högre nivå än tidigare. Arbetsmiljöerna försämrades, särskilt för kvinnor i offentlig sektor. Ohälsotalen steg och ungdomsarbetslösheten ökade dramatiskt. Under 90-talet ökade löneklyftorna kraftigt och löneandelen av BNP sjönk.
Den borgerliga regeringen som tillträdde 2006 har fortsatt denna politik och drivit den vidare. De höga ohälsotalen har tagit som förevändning för försämra sjukförsäkringen. Stödet till arbetsmiljöarbete har minskat. Arbetslöshetsförsäkringen har försämrats och en och halv miljon har lämnat A-kassan. Jobbskatteavdrag har fått ersätta lönekamp.
2003 antogs en ny folkhälsopolitik där jämlikhet i hälsa var ett övergripande mål. Denna politik har i praktiken övergivits. Någon folkhälsominister finns inte längre och den enhet inom socialdepartementet som arbetade med folkhälsofrågor har upplösts.
Världshälsoorganisationen antog 2008 en resolution om att arbeta för en jämlik hälsa som lett till att man utvecklat ett konkret arbete med detta mål i många länder. Den svenska regeringen har förhållit sig helt passiv till detta initiativ. Jämlikhet är helt enkelt något som strider mot den nyliberalt inspirerade politik som förs.
En ökad jämlikhet kräver att man formulerar en ny ekonomisk politik där rätten till arbete och målet om full sysselsättning måste överordnas överskottsmål och budgettak.
lördag 1 januari 2011
2010 var ett dystert år för folkhälsoarbetet
Valet 2010 fick negativa konsekvenser för det svenska folkhälsoarbetet. Ett av de yttre tecknen på detta är att det inte längre finns någon folkhälsominister i den nya regering som kom efter valet. På socialdepartementet har man avskaffat den enhet som sysslade med folkhälsa och hälsofrågor ses i första hand som en angelägenhet för sjukvården.
I praktiken innebär detta att den sammanhållna folkhälsopolitik som riksdagen beslutade om 2003 nu har avskaffats. Införandet av en folkhälsopolitik i Sverige grundades på en intensiv debatt och på en bred parlamentarisk utredning där 6 av de dåvarande riksdagspartierna slöt upp bakom tanken på att hela samhället hade ett ansvar för människors hälsa. Vår hälsa påverkas av våra levnadsförhållanden: ekonomi, jobb, hur miljön ser ut, livsmedelspolitik, utbildning och vilket stöd det finns för hälsosamma levnadsvanor. Skall man påverka människors hälsa räcker det inte med sjukvård. Det behövs en bred ansats där man påverkar hälsans bestämningsfaktorer.
Ett politiskt parti, moderaterna, tog avstånd från den parlamentariska folkhälsokommitténs förslag. Enligt moderaterna är folkhälsan inte samhällets ansvar utan individens ensak.
Trots moderaternas motstånd medförde den breda politiska uppslutningen kring de nationella folkhälsomålen att den borgerliga regering, som tillträdde 2006, inte vågade avskaffa folkhälsopolitken.
Valet 2010 innebar att moderaterna fick en ännu starkare ställning än tidigare och nu vågar man löpa linan ut. Hälsofrågorna har förvandlats till en politisk nisch för KD, som får plädera för hälsosammare livsstilar och frihet att välja mellan apoteksbolag och privata vårdgivare.
Däremot sysslar man inte längre med det som är Sveriges största folkhälsoproblem, nämligen den ojämlika hälsan som sammanhänger med att vi lever i ett alltmer ojämlikt samhälle där klassklyftorna växer. Ett stort folkhälsoproblem är att ungdomar mår allt sämre, vilket sammanhänger med en allt trängre arbetsmarknad och ett alltmer konkurrensinriktat utbildningssystem. Ojämliketen och de nedrustade sociala trygghetssystemen gör att stora grupper marginaliseras och får bestående allvarliga hälsoproblem.
Detta kan inte mötas med isolerade livsstilsprojekt eller genom att man propagerar för mer hälsosamma levnadsvanor.
Idag behövs en genomtänkt folkhälsopolitik mer än någonsin: En bra utgångspunkt är det arbete som gjorts i WHO och som handlar om hur man skall minska ojämlikheten i hälsa med hjälp av en genomtänkt samhällspolitik. Ytterst handlar folkhälsa om i vilket samhälle vi vill leva.