Hälsan i Sverige är ojämlik. Det finns ingen rättvisa att en industriarbetare skall ha dubbelt så hög risk att dö i förtid som en högre tjänsteman eller att tre gånger så många skall ha dålig hälsa i Rinkeby jämfört med Danderyd.
Ekonomisk ojämlikhet leder inte bara till hälsoklyftor, den leder också till skador på hela samhället. Ojämlika samhällen har sämre folkhälsa, högre kriminalitet och sämre utbildningsresultat. Fler människor känner sig otrygga och förtroendet för medmänniskor och myndigheter minskar.
Ojämlikheten i Sverige ökar. Frågan är vad det beror på och vad vi skall göra åt det. En vägledning kan vi få om vi studerar historia.
Välfärdspolitik och ökad jämlikhet 1945 - 1980
Under hela perioden efter Andra världskriget fram till slutet av 1980 ökade tvärtom jämlikheten. Sverige var ett land där inkomstskillnaderna minskade och där välfärden byggdes ut. Ett viktigt skäl till detta var att arbetarrörelsen prioriterade kravet på full sysselsättning och att detta blev vägledande för den ekonomiska politiken. Kreditmarknaden var hårt reglerad och låneutrymmet styrdes mot produktiva investeringar. Arbetslösheten låg under 3 procent. Inom många branscher hade man en viss brist på arbetskraft. Detta medverkade i sin tur till att fackföreningsrörelsen stärktes och kunde flytta fram sina positioner. Reallönerna ökade och lönerna ökade sin andel av BNP i förhållande till vinster och kapitalinkomster. Det ställdes offensiva krav om bättre arbetsmiljöer och ökat inflytande över näringslivet – löntagarfonderna.
Ökade reallöner i kombination med progressiv beskattning ledde till större skatteinkomster och möjligheter att bygga ut vård, utbildning och omsorg. Ökade transfereringar och en social bostadspolitik bidrog också till att utjämna skillnader i inkomster och standard.
Nyliberalismens intåg och svenska avläggare
Under 1980 attackerades denna politik. Detta var en del i en större internationell trend som fick sitt första öppna uttryck i militärkuppen i Chile som stöddes av storfinansen i USA. Pinochets Chile blev det första experimentfältet för den nyliberala ekonomiska politiken med Milton Friedman och den s.k. Chicagoskolans ekonomer som främsta ideologer. Politiken kom sedan att fullföljas av Ronald Reagan i USA och Margaret Thatcher i Storbritannien.
Utmärkande drag i den nyliberala politiken var att höja arbetslösheten genom höga räntor och kraftiga sociala nedskärningar samtidigt som fackföreningsrörelsen bekämpades. Syftet var att sänka priset på arbetskraft och åstadkomma lönesänkningar. Stora delar av den offentliga verksamheten såldes ut och privatiserades. Skattesänkningar genomfördes som framför allt gynnade höginkomsttagare. I de offentliga verksamheter som fanns kvar försökte man så mycket som möjligt efterlikna marknaden genom att inför köp-säljsystem eller beställar-utförarmodeller. Begrepp som solidaritet och kollektivt ansvar försökte man utmönstra. Istället betonades individualism – ”det finns inget samhälle” – sa Margaret Thatcher.
Nyliberalismen kom också att påverka Sverige. På 1980-talet fick man alltmer inflytande i Kanslihuset genom en grupp socialdemokratiska ekonomer med Erik Åsbrink och Klas Eklund som mest kända namn. Också svensk ekonomisk politik gjordes om. Kreditrestriktionerna togs bort vilket medverkade till den första stora bostadsbubblan i början på 1990-talet. Målet om full sysselsättning ställdes åt sidan och istället prioriterades att hålla inflationen nere. Kronan bands till den europeiska valutakorgen, som var en föregångare till EMU och Euron. Man drev en intensiv kampanj för att införa marknadsprinciper också inom den svenska offentliga sektorn.
90-talet och den borgerliga regeringens politik
I samband med 90-talskrisen steg arbetslösheten kraftigt och blev kvar på en långt högre nivå än tidigare. Arbetsmiljöerna försämrades, särskilt för kvinnor i offentlig sektor. Ohälsotalen steg och ungdomsarbetslösheten ökade dramatiskt. Under 90-talet ökade löneklyftorna kraftigt och löneandelen av BNP sjönk.
Den borgerliga regeringen som tillträdde 2006 har fortsatt denna politik och drivit den vidare. De höga ohälsotalen har tagit som förevändning för försämra sjukförsäkringen. Stödet till arbetsmiljöarbete har minskat. Arbetslöshetsförsäkringen har försämrats och en och halv miljon har lämnat A-kassan. Jobbskatteavdrag har fått ersätta lönekamp.
2003 antogs en ny folkhälsopolitik där jämlikhet i hälsa var ett övergripande mål. Denna politik har i praktiken övergivits. Någon folkhälsominister finns inte längre och den enhet inom socialdepartementet som arbetade med folkhälsofrågor har upplösts.
Världshälsoorganisationen antog 2008 en resolution om att arbeta för en jämlik hälsa som lett till att man utvecklat ett konkret arbete med detta mål i många länder. Den svenska regeringen har förhållit sig helt passiv till detta initiativ. Jämlikhet är helt enkelt något som strider mot den nyliberalt inspirerade politik som förs.
En ökad jämlikhet kräver att man formulerar en ny ekonomisk politik där rätten till arbete och målet om full sysselsättning måste överordnas överskottsmål och budgettak.
