VÄNSTERVÅRD

Politisk ohederlighet!

2012-02-01T10:38:00.001+01:00

I två budgetdebatter, juni och november, samt i landstingsstyrelsen har jag frågat den borgerliga majoriteten om de tänker avskaffar det 5-procentiga avkastningskravet på vår egen primärvård (motsvarande 33 miljoner kronor). Svaren jag fått har varit jakande och med en hänvisning till tabellverket i budgethandlingarna där avkastningskravet är borttaget från finansförvaltningen. Jag invände mot detta och menade att det inte fanns något aktivt beslut som upphävde landstingsstyrelsens beslut från 2010. Jag sa vidare att det kan ju vara så att avkastningskravet finns någon annanstans i tabellverket. Majoriteten svar var att avkastniungskravet var borta.
I samband med att Produktionsstyrelsen skulle svara vår primärvårdsdirektör som anmält att han inte klarar budgeten för 2012 framgick det att beslut om resultatmål för 2012 skulle det fattas beslut om senare. På min fråga om vem som fattar ett sådant beslut blev svaret; ekonomidirektören. Senare har det framgått att ekonomidirektören redan fattat ett sådant beslut vilket bl a innebärande att vår egen primärvård ska leverera ett överskott på 33 miljoner kronor, dvs exakt samma summa som det tidigare avkastningskravet.
Jag hade alltså rätt; avkastningskravet var inte upphävt utan bytt namn och fanns dolt under Verksamheternas resultat i budgettabellen. Det kallar jag politisk ohederlighet att inte öppet redovisa detta. Varken i svaren på mina frågor, men inte heller som förklaraing i plan och budget för landstinget 2012. Dessutom är det för mig obegripligt hur man kan godkänna att ekonomidirektören fattar avgörande beslut om förvaltningsrnas budgetar. Det trodde jag låg på Produktionsstyrelsen eller möjligen landstingsstyrelsen. Ekonomidirektören har dessutom fatta beslut om resultat för Hälso- och sjukvårdstyrelsen. Undrar hur ledamöterna där känner sig? Totalt överkörda? Tur i oturen att beslutet "bara" blev ett krav på 1 miljon i överskott, men det hade ju kunnat varit mycket mer.
Förtroendet för majoriteten har om möjligt sjunkit djupare och vi kan nu prata om politisk ohederlighet.
Konsekvensen, förutom det förtroendet, är att vår egen primätvård går rejält med överskott på sin vårdcentralsverksamhet men får inte använda detta till att förbättra och anställa fler. I stället ska överskottet plus ytterligare besparingar betala Akademiska sjukhusets underskott. Vi behöver mer primärvård, inte mindre.
Jag kommer idag att lämna in två interpellationer till landstingsfullmäktige den 15 februari och delge landstingets revision dessa.

Landstinget och miljötänket?

2011-11-30T16:10:00.000+01:00

På landstingets interna hemsida kan man läsa att landstinget har 80 (!!!) fribiljetter för flyg till Malmö. Detta beror på att en chef under längre tid fick årskort för att arbetspendla mellan Malmö och Uppsala och enligt avtalet med SAS så faller dessa bonusresor ut. Nu uppmanar man alla som ska till Malmö i tjänsten t o m 12 oktober nästa år att flyga. Det strider mot landstingets resepolicy som säger att tåg eller buss alltid i första hand ska användas. Sedan finns det tillfällen på sträckor över 50 mil där tidsvinsten gör att flyg kan användas. Det är helt OK att i sådana fall, efter att ha prövat att åka kollektivt, använda de flygbiljetter som landstinget redan har. Det ska dock godkännas av närmsta chef. Det är inte OK att uppmana alla som ska till Skåne/Malmö att i första hand använda dessa biljetter även om de är gratis. Det strider uppenbarligen mot Resepolicyn och visar åter igen att ekonomin alltid har företräde och miljötänket får stå tillbaka.

Vi överklagar beslutet att ge Carema tre vårdcentraler

2011-10-07T10:11:00.000+02:00

Det har varit en hel del underliga turer kring Caremas övertagande av landstingets vårdcentraler i Sävja, Liljefors torg och Enköping. Verksamheterna bedrivs på entreprenad av Carema med ett avtal som löper ut den 31 januari 2013. Nu vill Carema och den borgerliga majoriteten omvandla avtalet till ett s k LOV-avtal, dvs att Carema godkänns som vårdgivare enligt lagen om valfrihetssystem. Dessutom ska landstinget då upphöra med sin verksamhet på dessa platser och Carema ska överta vårdcentralerna.
Problemet är att de borgerliga inte betraktar detta som en överlåtelse och hanterar det som en sådan. Landstinget har tidigare överlåtit tre vårdcentraler till privata aktörer. Landstingsfullmäktige har då godkänt vilka vårdcentraler som kan överlåtas och landstingsstyrelsen har genomfört dessa enligt ett antaget regelverk. En upphandlad värderingsman har utfört marknadsvärdering av inventarier och rörelse. Därefter har vårdcentralerna utannonserats och anbud inkommit. Priset för de överlåtna vårdcentralerna har varierat från 800 000 kr i Öregrund till dryga 20 miljoner i Bålsta.
I detta fall beslutar Hälso- och sjukvårdsstyrelsen på egen hand att Carema får överta tre vårdcentraler. Något som helt uppenbarligen strider mot delegationsordningar och regelverk. Beslutet i sig strider också mot lagstiftningen då man uppenbarligen gynnar en extern part, Carema, utan annonsering och möjlighet för andra att lägga anbud.
Idag lämnas en överklagan in till Förvaltningsrätten med begäran att beslutet upphävs och att beslutet inte får verkställas innan domstolen avgjort frågan. Det har funnits möjlighet för den borgerliga majoriteten att skjuta upp beslutet då alla dessa frågor restes. Då hade man inom landstinget kunnat reda ut vem som får göra vad och fått mer juridiskt underlag. Nu körde majoriteten, med Moderaterna i spetsen, igenom ärendet och då återståt inget annat än att lagligen pröva ärendet.
Vänsterpartiet motsätter sig att landstinget överlåter egna verksamheter till privata aktörer. Men om nu majoriteten vill ha det så borde man rimligen göra det på ett sätt som säkerställer lagligheten och konkurrensneutraliteten. Men som vanligt i landstinget i dessa dagar - ändamålet helgar medlen!

Fatta beslut in blanco!

2011-08-24T15:55:00.000+02:00

Häpnadsväckande, hårresande eller tragikomiskt? Alla dessa passar in på det som hände när Produktionsstyrelsen skulle fatta beslut om vilka som ska driva butik, restaurang och caféer i landstingets lokaler. Först hade man "missat" att förfrågningsunderlaget skulle godkännas av landstingsstyrelsen. Det gjorde att poltiken inte haft möjlighet till påverkan varken vid initiering eller fastställande av förfrågningsunderlag. Förfrågningsunderlaget innehöll avvikelser från landstingets miljöprogram, bl a när det gäller ekologisk mat. Därför kunde vi från oppositionen inte godkänna upphandlingen. Den borgerliga majoriteten brydde sig inte ens om att kommentera den felaktiga hanteringen eller det faktum att vi inte följer våra egna styrande dokument.
Dessutom hade man hittat på en nyordning, nämnligen att styrelsen fick ett beslutsunderlag som inte innehöll anbudsgivarnas namn. I sammanställningen av anbud numrerades anbudsgivarna men vilka de var fick styrelsen inte veta. Från oppositionen krävde vi att få veta detta innan beslut men ordförande ställde detta under proposition och avslog vårt krav. Ett lagvidrigt hanterande som innebar att styrelsen faktiskt fattade beslut in blanco. Först efter klubbslag lästes de vinnande anbudsgivarna upp.
Hur resonerar man egentligen? Kan man fatta beslut in blanco? Nej säger jag. Styrelsen har det fulla ansvaret för upphandlingen och ska följdaktligen ha tillgång till hela beslutsunderlaget. En borgerlig ledamot tyckte det var så skönt att slippa veta vad hon fattade beslut om!!! Det säger det mesta om hur borgarna ser på sitt ansvar och sitt sätt att leda verksamheten.
Nu tror jag att det kanske kan bli rättning i leden i fortsättningen. En felaktig hantering kan stå landstinget dyrt. Jag kommer att driva frågan fullt ut.

Läkare tvingas vårda kunder istället för patienter

2011-07-22T10:20:00.000+02:00

Under veckan släpptes nyheten att antalet indragna körkort p g a hälsoskäl dramatiskt minskat. Men ingenstans fanns något försök till att förklara varför utvecklingen ser ut som den gör. För mig är det helt uppenbart att vårdvalssystemen inom sjukvården, dvs att vi numera ska vara kunder, leder till att de ekonomiska incitamenten kommer i första rummet. Vårdcentralernas ekonomi hänger helt på antalet listade länsinnevånare och dessa kunder måste man vårda. Och då hamnar läkaren i ett svårt dilemma. Om läkaren tar upp det olämpliga i att köra bil med tanke på hälsoläget, kommer kanske patienten att bli missnöjd och uppfatta det som ett brutet förtronde om läkaren gör en anmälan. Följden kan bli att patienten, dvs kunden, väljer en annan läkare/vårdcentral med uteblivna inkomster som följd.
Så blir det när man omvandlar välfärden till en marknad bland andra marknader. Intäkterna och vinster hamnar i centrum och läkarna tvingas att ibland välja mellan att betrakta patienten som just patient eller som en kund som ska vårdas. Att vårda kunder är centralt i äffarslivet, men inom hälso- och sjukvården måste det alltid vara vårdbehovet som ska stå i centrum. Det gäller även det som lagstiftningen säger om lämplighet att köra bil eller inneha vapen. Läkare får inte tvingas in i en valsituation där kundvården, och intäkterna, väger tungt. Hälso- och sjukvård måste vara befriad från marknadstänkande och vinstintressen. Det var därför vi en gång byggde upp den offentliga sektorn. För att den enskildes behov ska komma i första rummet och att vården ska finnas där när man behöver den, oavsett social eller ekonomisk status.

Nu ska vi bli ännu mer kunder i vården!

2011-06-14T15:14:00.000+02:00

Som ett led i privatiseringen och försvårandet av en rationell hälso- och sjukvård, ska nu även specialistvården göras till kundvalssystem. Dvs inom delar av den vård som normalt ges på sjukhus kommer det nu att bli fri etablering för privata bolag. Sedan ska vi när vi behöver vården göra våra val och därmed styra vårdpengarna. Så ingen kommer på förhand att veta hur mycket vård de kommer att producera, vilket ju gör det svårt att planera långsiktigt. Den borgerliga majoriteten börjar med gråstarrsopreationer, ögonbottensfotografering och ljusbehandling för psoriasis men gav också i uppdrag att titta vidare på ortopedi. Detta kommer att få konsekvenser för den egna vården och är ett principiellt stort beslut. Vi har gemensamt från oppositionen (S-V-MP) tyckt att ett sådant viktigt beslut bör prövas av fullmäktige. Det framgår av Kommunallagen att just viktigare principiella frågor ska avgöras av fullmäktige, men borgarna valde att låta Hälso- och sjukvårdsstyrelsens arbetsutskott (5 personer) avgöra hela frågan. Vi har nu riktat en framställan till landstingsfullmäktige och kräver en debatt och ev beslut i fullmäktige. Inte för att vi tror att borgarna ändrar sig, men för att debatten ska bli synlig och allmän. Det är det som kallas demokrati!

Fler tabbar av Erik Weiman (M)

2011-05-31T16:28:00.000+02:00

Förvaltningsrätten har nyligen konstaterat att Erik Weiman (M), landstingsstyrelsens ordförande, inte hade befogenhet att själv teckna avtal med Östhammars kommun om en närvårdsenhet. Nu uppdagas ytterligare ett fall där Erik Weiman själv tecknat avtal med en extern part, Uppsala universitet. Ingen visste något, det var revisorerna som uppdagade det hela genom en post om 6 miljoner som fanns upptagen i landstingets årsredovisning. De har noterat att inget beslut finns i landstingsstyrelsen och att beslutet inte har anmälts till styrelsen. De ifrågasätter om ordförande har rätt att ingå denna typ av avtal. Svaret på frågan är givetvis nej. Erik Weiman och övriga borgar tycker dock att detta var ett "verkställighetsbeslut". Oppositionen var enig i sin kritik och vill svara revisorerna att det var fel och att styrelsen skulle tillse att det inte upprepades. Vi får väl se vad revisorerna säger. Enligt min mening, och jag tror den delas av jurister, är att detta beslut är av den karaktären att det kan laglighetsprövas enligt Kommunallagens kap10 och eftersom ärendet varken anmälts eller avgjorts i styrelsen löper överklagningstiden på. Detta trots att Erik Weiman tog beslutet i mars 2010. Så kan det gå när man inte har koll på vad man gör!

Bättre kollektivtrafik till Akademiska sjukhuset

2011-05-31T10:29:00.000+02:00

Vänsterpartiet har lämnat in en motion om en direktlinje mellan resecentrum och Akademiska sjukhuset. Månag patienter har svårt att hitta rätt och bussarna stannar på Sjukhusvägen utanför sjukhusområdet. Det finns en s k "Mjuka linjen" som går genom sjukhusområdet. Alla bussar kan/bör inte gå genom sjukhusområdet. Flera byggprojekt pågår och kommer så att göra under många år. Det är inte bra att blanda byggtrafik, persontrafik med mötande busslinjer. Samtidigt finns starka klagomål på att det saknas P-platser. Vårt förslag är att inrätta en busslinje som enbart går mellan resecentrum och Akademiska, kanske in genom sjukhusområdet och sedan tillbaka via Sjukhusvägen. Med tydlig markering och hög turtäthet skulle det underlätta för både patienter och personal att hitta rätt på resecentrum och komma rätt på sjukhusområdet. Det bör leda till färre bilar, bättre farmkomlighet och ökad tillgång till P-platser.

Vänsterns alternativ

2011-05-30T09:21:00.000+02:00

Idag behandlar landstingsstyrelsen preliminär plan och budget för 2012-2014. Borgarna fortsätter sin privatisering av sjukvården utan att ens fundera på att utvärdera det man redan gjort. Har vi fått ut mer av pengarna, har vi fått bättre vård, har tillgängligheten ökat osv? Mitt svar på dessa frågor är att inget visar på en förbättring. Däremot har vi fått en kraftigt ökad byråkrati för att hantera upphandlingar, regelböcker mm. Vår egen verksamhet har stått i periferin och ofta svartmålad, allt för att motivera privatiseringar.
Vänsterpartiet visar på en annan väg. Stoppa privatiseringarna som inte leder till något annat än ökade orättvisor där de friska bestämmer hur vården ska se ut. Stoppa det skadliga s k avkastningskravet på vår egen primärvård vilket skulle göra att våra vårdcentraler får 33 miljoner mer att göra vård för. Styr resurserna dit behoven är störst, satsa på förebyggande vård, mer pengar till barnhälsovården och stopp för avgifter för barn och unga. Kostnadsanpassningar på Akademiska sjukhuset ska inriktas på strukturella förändringar och inte personalneddragningar. Vi behöver behålla personal för att klara framtiden. Rätt till heltid, bra arbetsmiljö och justa löner. Utveckla nya metoder, t ex kultur på recept, för att förbättra rehabilitering. Sammantaget behövs förstärkningar under 2012 på minst 50 miljoner kronor.
Statsbidragen räknas inte upp och blir mindre värda, befolkningen blir äldra, nya behandlingar och mediciner utvecklas, sjukhusen behöver rustas upp och kollektivtrafiken måste byggas ut. Därför kan det bli nödvändigt att under planperioden höja skatten för att klara ekonomin och nödvändiga förstärkningar.
Vänsterns politik behövs mer än någonsin i svensk sjukvårdspolitik.

Växeln hallå, hallå!

2011-05-27T16:35:00.000+02:00

Ska det inte läggas ut på entreprenad eller säljas så ska det outsourcas. Nu gäller det servicefunktioner inom Landstingsservice. T ex landstingets växel där 23 personer idag ser till att lotsa patienter, medborgare och landstingets egen personal till rätt instans eller rätt person dygnet runt. Landstinget är en stor organisation och många är osäkra på vart de egentligen ska när de ringer växeln. Men med stor kännedom om organisationen och personkännedom så löser växelns personal de flesta problem. Hur ska det gå i framtiden när verksamheten ska upphandlas var tredje eller vart fjärde år? Hur ska denna unika kompetens kunna följa med? Och eftersom man räknar med att få tjänsten ca 2 miljoner kronor billigare (=20%) så måste det innebära en neddragning av personalstyrkan och/eller försämrade arbetsvillkor.
Landstingets växel är en oerhört viktig funktion för hela landstinget, en portal till vården inte minst. Den får inte slarvas bort i ivern att bevisa att privata kan göra det billigare. Tyvärr är beslutet redan fattat men må förnuftet segra i slutändan.

Ingen ekonomisk kris för primärvården!?

2011-05-24T08:06:00.000+02:00

Det går egentligen bra för landstingets primärvård. Det ekonomiska resultatet ligger på plus 13 miljoner kronor - om det inte vore för borgarnas avkastningkrav på 33 miljoner. D v s primärvården saknar 20 miljoner att betala tillbaka till landstinget centralt. Därav finns krav på åtgärder för att ytterligare förbättre resultatet och som ska konkvensbeskrivas till Produktionsstyrelsens nästa möte. Ett flertal personer är redan varslade och personalstyrkan kommer att reducerats med 26 årsarbetare på helårsbasis. Vilket betyder att man nästa år kommer att klara hela avkastningskravet. Felet är förstås att man lägger avkastningskrav på sin egen verksamhet, men offentlig verksamhet är, och ska intevara, vinstmaskiner.
Nu kan man ifrågasätta om det i praktiken är ett avkastningskrav eftersom de 5 procenten dras av redan vid utbetlning varje månad. Det betyder egentligen att ersättningsnåvåerna är lägre för den egna verksamheten än för de privata. Normalt är ju avkastning något man betalar tillbaka av ett önskat överskott. På så sätt kan verksamheten ändå använda och planera med hela ersättningen för hela året.
Borgare är inte ens bra på att sköta den politik man bedriver.

Erik Weiman gjorde fel, igen!

2011-05-09T22:54:00.001+02:00

Idag kom Förvaltningsrättens dom i min överklagan av Erik Weimans undertecknande av närvårdsavtalet med Östhammars kommun i juni ifjol. Förvaltningsrätten menar att beslutet som har undertecknats av Erik Weiman fattats utan stöd i delegationsordningen och att han därmed överskridit sina befogenheter. Rätten menar dock att eftersom landstingsstyrelsen i efterhand godkänt avtalet är felet av sådan karaktär att beslutet inte behöver upphävas.
Av detta kan man dra två slutsatser. Erik Weiman har återigen gjort fel, han har handlat i strid med gällande delegationsordning. Det är förvånande att han inte själv insett detta utan försvarat sitt handlande. Det undergräver tilltron till honom som ordförande. Inte för att jag har haft förtroende för honom före det, men ändå. Det andra är mer problematiskt. Förvaltningsrätten menar att ett beslut som fattats utan behörighet ändå kan kvarstå eftersom det i efterhand godkänns av styrelsen. Det ställer styrelsen inför ett problem. Ska man då, för att gardera sig mot överklaganden, alltid i efterhand godkänna beslut som borde vara ett delegationsbeslut. Dvs fatta två beslut. Vilket är det då som gäller och vilket kan överklagas, båda? Det riktiga är ju att ett sådant beslut anmäles till styrelsen (vilket oppositionen hävdade i detta fall) och hur hade rätten då dömt i beslutsfrågan? Svaret kanske vi kan få vad tiden lider. Detta lär inte vara Erik Weimans sista misstag.

Vem tjänar på privatiseringen?

2011-05-06T14:29:00.000+02:00

Det pågår en borgerlig revolution! Den svenska välfärdsmodellen ska skrotas till förmån för en modell där vi alla blir kunder på en vårdmarknad. Där alla är lika mycket ”värda” oavsett vårdbehov. En politik som gynnar de friska men missgynnar de svårast sjuka. De privata vårdbolagens intressen går före befolkningens och patienternas behov. Skattepengar för vård går till vinster i riskkapitalbolag, ofta med utländska ägare. Deras enda syfte är att köpa upp vårdbolag, maximera deras lönsamhet och sedan sälja vidare till högstbjudande.
Ett exempel är Carema, det vårdbolag som driver Sävja, Liljeforstorg och Enköpings vårdcentraler. 2005 köptes Carema av riskkapitalbolaget 3i för 1,85 miljarder kronor. Omsättningen ökade och lönsamheten blåstes upp. Carema växte och koncernen bytte namn till Ambea. Fyra år senare såldes Ambea/Carema till Triton, ett nytt riskkapitalbolag, för 8,3 miljarder. Det ger en reavinst på 6,45 miljarder kronor.

På måndag kväll kan den som är intresserad få veta mer om vart de privata vinstpengarna går. Kent Werne, journalist, debattör och författare till bl a böckerna "Söj hela skiten" och "Du sköna nya hem" gästar Uppsala. Plats: Drabanten, Bangårdsgatan 13, Uppsala. Tid: Mån 9 maj kl 18.00.

Allas rätt till välfärd!

2011-05-02T09:52:00.000+02:00

Temat för Vänsterpartiets 1 maj-demonstrationer runt om i landet var "Allas rätt till välfärd". En slogan som jag tror de flesta ställer upp på men där många inte är medvetna om att vår gemensamma välfärd urholkas och säljs ut i rasande fart. Det fanns ett skäl till att vi en gång byggde upp en offentlig sektor. Marknaden kunde inte leverera och inte minst garantera en behovsstyrd välfärd eftersom marknaden alltid anpassar sig till efterfrågan. Med offentligt finansierad och offentligt driven vård, skola och omsorg befriades dessa välfärdstjänster från vinstintressen och marknadstänkande. Det blev befolkningens och individens behov som styrde utbyggnaden och resursanvändningen.
Nu backar samhället tillbaka och vi får mer av marknadsmekanismer, intänktsfokusering och vinstmaximering. Vi blir alla kunder i välfärdssystemet och "köper" skola eller vård med den peng som samhället sätter på oss. Och var och en tänker förstås på sitt eget bästa och gör sina val därefter. Men summan av alla individuella val skapar klyftor där några är vinnare och andra förlorare. Det blir de friskas val som bestämmer vilka vårdcentraler som ska finnas och förlorarna är de med stora vårdbehov.
Detta är ju helt i linje med borgerlig ideologi; vi ska dra ner på den offentliga (gemensamma) konsumtionen och öka den privata konsumtionen. Eftersom 95% av befolkningen är frisk är risken stor att majoriteten är nöjd med systemet utan att inse att deras förmåner sker på andras bekostnad.
Allas rätt till välfärd måste byggas på solidaritet och solidaritet kan bara skapas genom kollektiva beslut och handlingar. Därför måste dessa privatiseringar och kundvalssystem som inför i sjukvården stoppas. Det kan redan vara för sent.

Vädret blir varmare men sjuklvårdsklimatet kallare!

2011-04-20T14:20:00.000+02:00

Härligt lyser vårsolen. Påsken nalkas med lediga dagar och förhoppningsvis mycket sol. Allt känns lättare och livslustarna vädrar morgonluft. Detta hindrar dock inte borgerliga sjukvårdspolitiker att fortsätta sin revolution för att göra vården mer marknadslik, kundanpassad och vinstorienterad. Nu ska även viss sjukhusvård göras om till kundvalssystem. När socialminister Göran Hägglund tvekar att införa s k LOVE, dvs fri etableringsrätt även för sjukhusvård, då tvekar inte borgarna i landstinget.Vilka verksamheter som ska äventyras på detta sätt ska nu utredas. Men följden blir att inom dessa verksamheter kommer inte längre Hälso- och sjukvårdsstyrelsen att kunna beställa si och så många ingrepp eller operationer av t ex Akademiska sjukhuset. Nu blir det att betala till dem som "kunderna" dvs patienterna valt. Det är ett system som gynnar de redan starka och välutbildade medan det kommer att missgynna de med stora eller permanenta vårdbehov. Men det är ju det som är tanken med moderat sjukvårdspolitik. Var och en sköter sitt.

Trots detta en riktigt Glad Påsk önskar Sören

Varför ska det upphandlas röntgen?

2011-04-14T16:23:00.005+02:00

Med anledning av min tidigare blogg så säger Erik Weiman (M) till Radio Uppland att landstingsstyrelsen där han är ordförande inte har med upphandlingen att göra, det sköts av Hälso- och sjukvårdsstyrelsen. Det är formellt riktigt men jag tror att få medborgare eller företagare vet hur landstinget organiserar sin verksamhet. Vad de vet är att landstinget ska upphandla röntgen och Erik Weiman är landstinget främste företrädare. Därför är hans agerande högst klandervärt. Den stora frågan inför måndagens beslut är väl -Varför ska landstinget upphandla röntgen? Det finns i beslutsunderlaget inget om behoven utan det står "...innebär en möjlighet för exempelvis vårdcentraler i länet att remittera till extern leverantör". Landstingsrådsberedningen har igår hört chefen för lasarettet i Enköping säga att de har överkapacitet på röntgen. Vi har röntgen i Tierp och i Östhammar, visserligen bara vanlig röntgen, s k slätröntgen, men ändå viktiga för de ligger nära patienterna. Landstinget har inte behov av ytterligare röntgen. På sikt ser jag en stor fara i att verksamheterna både i Tierp och Östhammar kommer att läggas ned. Vem tjänar på det? Möjligen uppsalaborna men inte de som bor i norra länsdelen. Upphandlingen syftar helt uppenbart till att det nystartade privata företaget Medicinsk Röntgen AB ska få avkastning på sin stora investering genom att landstinget börjar köpa av dem.

Vem tjänar Erik Weiman?

2011-04-12T18:12:00.004+02:00

Fredagen den 8 april 2011 invigde Medicinsk Röntgen AB sin verksamhet i Samariterhemmets lokaler här i Uppsala. Lokalerna hyrs via landstinget i andra hand eftersom Diakonistiftelsen äger fastigheten. I övrigt finns inga kopplingar och inga avtal med landstinget. Däremot finns ett förslag från landstinget att upphandla öppenvårdsröntgen via ramavtal med leverantörer. En god gissning är att detta är riggat för att Medicinsk Röntgen AB ska få landstinget som kund. Det anmärkningsvärda är att på invigningen deltog Erik Weiman (M), landstingsstyrelsens ordförande, med tal och bandklippning! Varför? Vad fanns det för skäl för Erik W delta som invigare av en privat aktörs verksamhet. En verksamhet som bör betraktas som en konkurrent till landstingets radiologi. En verksamhet som med största sannolikhet kommer att inlämna anbud på den upphandling som landstinget ska göra. Vilka kopplingar ska man dra av detta? Hur kommer andra intressenter att se på detta? Var ligger Erik Ws lojalitet? Vem tjänar Erik W egentligen? Återigen ett omoget uppträdande av Erik Weiman.

Snäv demokrati- och kultursyn.

2011-04-11T17:33:00.005+02:00

Så var då fullmäktigemötet över. Vänsterpartiets motion om kultur på recept och stöd till forskning återremitterades för att avvakta resultat från de av Social- och Kulturdepartementen delfinansierade projekten i skåne och Västerbotten, samt remissvar från Akademiska sjukhuset. I debatten framförde Anna-Karin Klomp (KD) (ordförande i Hälso- och sjukvårdsstyrelsen) att oavsett vad dessa projekt redovisar för resultat kommer majoriteten ändå att föreslå avslag på motionen därför att det är svag eveidens för att kultur i vården är till gagn för patienterna. Det är ett märkligt yttrande. Dels är det ett rent förakt för landstingsfullmäktiges beslut om återremiss och dels är man alltså inte beredda att lyssna på nya eventuella rön. Tänk om det visar sig att kulturaktiviteter på ett effektivt och kostnadseffektivt sätt bidrar till patienters tillfrisknande. Tänker borgarna ändå hävda ett avslag? Även en motion från S om att pröva nya arbetssätt och utveckla metoder för att tidigare och bättre bemöta äldres ohälsoproblem avslogs. Argumentationen från borgarna byggde på att allt detta görs redan eller kan göras av vårdcentralerna. Det gäller bara att profilera sig. En moderat tyckte att det finns redan ett rikt utbud i samhället i övrigt av hälsokontroller etc, så inte skulle landstinget behöva göra mer. Det gäller bara för var och en att välja! Bättre än så går det väl inte att sammanfatta borgerlig sjukvårdspolitik.

Kultur är hälsa!

2011-04-11T08:00:00.003+02:00

Idag sammanträder landstingsfullmäktige i Uppsala. På dagordningen står bl a årsredovisningen för 2010 som visar att återigen räddas landstingets resultat av realisationsvinster medan Akademiska sjukhuset går back 225 miljoner kronor. Erik Weiman kallar det i inledningen för en positiv utveckling. Det gäller att blunda hårt för att kunna säga så. En annan fråga är en motion från Vänsterpartiet om att prova kultur på recept. Här lägger borgarna fram ett avslagsförslag utan att inhämta remissvar från Akademiska sjukhuset eller inväntar de två stora projekt som pågår i Skåne och Västerbotten, med stöd av statliga medel. Kultur i vården har funnits länge, t ex inom psykiatrin och barnsjukvården. Varför skulle man inte kunna utvidga det till att även gälla i den öppna vården och för fler patientergrupper. Är det månne borgarnas trånga syn på kulturen som något frivilligt tillval i livet om man så önskar, som gör att man säger nej till detta. Kulturaktiviteter, såväl där man är delaktig som när man mer är betraktare, kan hjälpa många att förstå samanhang, kanalisera känslor och stärka individen. Regelbunden kultur gör att man lever längre - kultur är alltså hälsosamt och läkande. Vi får se vad borgarna för fram för argument för sin trångsynthet.

Vänstervård aktuellare än någonsin

2011-03-28T15:21:00.003+02:00

Vänstervård skapades som ett instrument för Vänsterpartiets arbetsgrupp för ett Hälso- och sjukvårdspolitiskt program. Det arbetet är avklarat och det nya programmet antaget maj 2010. Men debatten och granskningen av den svenska hälso- och sjukvården måste fortsätta. Även andra vänsterpartister är välkomna att gästskriva på bloggen. Vänsterpartiet driver under våren 2011 en kampanj "Världens bästa sjukvård" i syfte att synliggöra bl a hur de privata vårdbolagen tar ut vinster i vården och hur riskkapitalbolagen köper och säljer vårdbolag, allt för att tjäna mer pengar. Läs mer om kampanjen på http://www.varldensbastasjukvard.se/ Vänsterpartiets landstingsgrupp i Uppsala län kommer att utarbeta en rapport om de privatiseringar som den borgerliga majoriteten genomfört sedan valet 2006. Rapporten beräknas vara klar i slutet av april. Olika aktiviteter planeras, bl a ett öppet möte kring sjukvården och privatiseringar. Mer information kommer att dyka upp här på Vänstervård.

Ett ojämlikt samhälle ger en ojämlik hälsa!

2011-02-15T17:07:00.001+01:00

Ojämlikheten ökar

Hälsan i Sverige är ojämlik. Det finns ingen rättvisa att en industriarbetare skall ha dubbelt så hög risk att dö i förtid som en högre tjänsteman eller att tre gånger så många skall ha dålig hälsa i Rinkeby jämfört med Danderyd.

Ekonomisk ojämlikhet leder inte bara till hälsoklyftor, den leder också till skador på hela samhället. Ojämlika samhällen har sämre folkhälsa, högre kriminalitet och sämre utbildningsresultat. Fler människor känner sig otrygga och förtroendet för medmänniskor och myndigheter minskar.

Ojämlikheten i Sverige ökar. Frågan är vad det beror på och vad vi skall göra åt det. En vägledning kan vi få om vi studerar historia.

Välfärdspolitik och ökad jämlikhet 1945 - 1980

Under hela perioden efter Andra världskriget fram till slutet av 1980 ökade tvärtom jämlikheten. Sverige var ett land där inkomstskillnaderna minskade och där välfärden byggdes ut. Ett viktigt skäl till detta var att arbetarrörelsen prioriterade kravet på full sysselsättning och att detta blev vägledande för den ekonomiska politiken. Kreditmarknaden var hårt reglerad och låneutrymmet styrdes mot produktiva investeringar. Arbetslösheten låg under 3 procent. Inom många branscher hade man en viss brist på arbetskraft. Detta medverkade i sin tur till att fackföreningsrörelsen stärktes och kunde flytta fram sina positioner. Reallönerna ökade och lönerna ökade sin andel av BNP i förhållande till vinster och kapitalinkomster. Det ställdes offensiva krav om bättre arbetsmiljöer och ökat inflytande över näringslivet – löntagarfonderna.

Ökade reallöner i kombination med progressiv beskattning ledde till större skatteinkomster och möjligheter att bygga ut vård, utbildning och omsorg. Ökade transfereringar och en social bostadspolitik bidrog också till att utjämna skillnader i inkomster och standard.

Nyliberalismens intåg och svenska avläggare

Under 1980 attackerades denna politik. Detta var en del i en större internationell trend som fick sitt första öppna uttryck i militärkuppen i Chile som stöddes av storfinansen i USA. Pinochets Chile blev det första experimentfältet för den nyliberala ekonomiska politiken med Milton Friedman och den s.k. Chicagoskolans ekonomer som främsta ideologer. Politiken kom sedan att fullföljas av Ronald Reagan i USA och Margaret Thatcher i Storbritannien.

Utmärkande drag i den nyliberala politiken var att höja arbetslösheten genom höga räntor och kraftiga sociala nedskärningar samtidigt som fackföreningsrörelsen bekämpades. Syftet var att sänka priset på arbetskraft och åstadkomma lönesänkningar. Stora delar av den offentliga verksamheten såldes ut och privatiserades. Skattesänkningar genomfördes som framför allt gynnade höginkomsttagare. I de offentliga verksamheter som fanns kvar försökte man så mycket som möjligt efterlikna marknaden genom att inför köp-säljsystem eller beställar-utförarmodeller. Begrepp som solidaritet och kollektivt ansvar försökte man utmönstra. Istället betonades individualism – ”det finns inget samhälle” – sa Margaret Thatcher.

Nyliberalismen kom också att påverka Sverige. På 1980-talet fick man alltmer inflytande i Kanslihuset genom en grupp socialdemokratiska ekonomer med Erik Åsbrink och Klas Eklund som mest kända namn. Också svensk ekonomisk politik gjordes om. Kreditrestriktionerna togs bort vilket medverkade till den första stora bostadsbubblan i början på 1990-talet. Målet om full sysselsättning ställdes åt sidan och istället prioriterades att hålla inflationen nere. Kronan bands till den europeiska valutakorgen, som var en föregångare till EMU och Euron. Man drev en intensiv kampanj för att införa marknadsprinciper också inom den svenska offentliga sektorn.

90-talet och den borgerliga regeringens politik

I samband med 90-talskrisen steg arbetslösheten kraftigt och blev kvar på en långt högre nivå än tidigare. Arbetsmiljöerna försämrades, särskilt för kvinnor i offentlig sektor. Ohälsotalen steg och ungdomsarbetslösheten ökade dramatiskt. Under 90-talet ökade löneklyftorna kraftigt och löneandelen av BNP sjönk.

Den borgerliga regeringen som tillträdde 2006 har fortsatt denna politik och drivit den vidare. De höga ohälsotalen har tagit som förevändning för försämra sjukförsäkringen. Stödet till arbetsmiljöarbete har minskat. Arbetslöshetsförsäkringen har försämrats och en och halv miljon har lämnat A-kassan. Jobbskatteavdrag har fått ersätta lönekamp.

2003 antogs en ny folkhälsopolitik där jämlikhet i hälsa var ett övergripande mål. Denna politik har i praktiken övergivits. Någon folkhälsominister finns inte längre och den enhet inom socialdepartementet som arbetade med folkhälsofrågor har upplösts.

Världshälsoorganisationen antog 2008 en resolution om att arbeta för en jämlik hälsa som lett till att man utvecklat ett konkret arbete med detta mål i många länder. Den svenska regeringen har förhållit sig helt passiv till detta initiativ. Jämlikhet är helt enkelt något som strider mot den nyliberalt inspirerade politik som förs.

En ökad jämlikhet kräver att man formulerar en ny ekonomisk politik där rätten till arbete och målet om full sysselsättning måste överordnas överskottsmål och budgettak.

2010 var ett dystert år för folkhälsoarbetet

2011-01-01T18:52:00.001+01:00

Valet 2010 fick negativa konsekvenser för det svenska folkhälsoarbetet. Ett av de yttre tecknen på detta är att det inte längre finns någon folkhälsominister i den nya regering som kom efter valet. På socialdepartementet har man avskaffat den enhet som sysslade med folkhälsa och hälsofrågor ses i första hand som en angelägenhet för sjukvården.

I praktiken innebär detta att den sammanhållna folkhälsopolitik som riksdagen beslutade om 2003 nu har avskaffats. Införandet av en folkhälsopolitik i Sverige grundades på en intensiv debatt och på en bred parlamentarisk utredning där 6 av de dåvarande riksdagspartierna slöt upp bakom tanken på att hela samhället hade ett ansvar för människors hälsa. Vår hälsa påverkas av våra levnadsförhållanden: ekonomi, jobb, hur miljön ser ut, livsmedelspolitik, utbildning och vilket stöd det finns för hälsosamma levnadsvanor. Skall man påverka människors hälsa räcker det inte med sjukvård. Det behövs en bred ansats där man påverkar hälsans bestämningsfaktorer.

Ett politiskt parti, moderaterna, tog avstånd från den parlamentariska folkhälsokommitténs förslag. Enligt moderaterna är folkhälsan inte samhällets ansvar utan individens ensak.

Trots moderaternas motstånd medförde den breda politiska uppslutningen kring de nationella folkhälsomålen att den borgerliga regering, som tillträdde 2006, inte vågade avskaffa folkhälsopolitken.

Valet 2010 innebar att moderaterna fick en ännu starkare ställning än tidigare och nu vågar man löpa linan ut. Hälsofrågorna har förvandlats till en politisk nisch för KD, som får plädera för hälsosammare livsstilar och frihet att välja mellan apoteksbolag och privata vårdgivare.

Däremot sysslar man inte längre med det som är Sveriges största folkhälsoproblem, nämligen den ojämlika hälsan som sammanhänger med att vi lever i ett alltmer ojämlikt samhälle där klassklyftorna växer. Ett stort folkhälsoproblem är att ungdomar mår allt sämre, vilket sammanhänger med en allt trängre arbetsmarknad och ett alltmer konkurrensinriktat utbildningssystem. Ojämliketen och de nedrustade sociala trygghetssystemen gör att stora grupper marginaliseras och får bestående allvarliga hälsoproblem.

Detta kan inte mötas med isolerade livsstilsprojekt eller genom att man propagerar för mer hälsosamma levnadsvanor.

Idag behövs en genomtänkt folkhälsopolitik mer än någonsin: En bra utgångspunkt är det arbete som gjorts i WHO och som handlar om hur man skall minska ojämlikheten i hälsa med hjälp av en genomtänkt samhällspolitik. Ytterst handlar folkhälsa om i vilket samhälle vi vill leva.

Reinfeldt avskaffar folkhälsan

2010-10-06T11:02:00.003+02:00

Regeringsförklaringen som lämnades igår är ett illavarslande dokument. Folkhälsa, som tidigare varit ett självklart politikområde, utelämnades helt. Vi har inte längre någon folkhälsominister.

Maria Larsson är visserligen kvar i regeringen, men nu med titeln barn- och äldreminister.

Alliansregeringen avskaffade inte folkhälsopolitiken helt under sin förra mandatperiod. Man lade fram en proposition "En förnyad folkhälsopolitik" som i hög grad överförde ansvaret för hälsan från samhället till individen. Är man nu beredd att ta ytterligare ett steg på vägen?

Intressant nog slutar regeringen tala om folkhälsa samtidigt om vi börjat få en debatt om ojämlikhet som en av de viktigaste orsakerna till att människor mår dåligt. Det är uppenbart en diskussion som regeringen vill förtränga.

Ökad jämlikhet i hälsa – det viktigaste målet för sjukvården!

2010-09-11T09:59:00.002+02:00

Sjukvården och hur den egentligen skall utformas har tyvärr fått för liten plats i valdebatten. På "Newsmill" har det kommit igång en debatt om privat vård och jag har gjort ett inlägg i debatten:

En gemensamt finansierad sjukvård som drivs i offentlig regi har varit en av hörnstenarna i den svenska välfärden. I jämförelse med många andra länder, där sjukvården är privatiserad och där marknaden styr, har Sverige en mycket kostnadseffektiv sjukvård. Vi får mycket hälsa för pengarna.

Självklart finns det brister i den svenska sjukvården som måste åtgärdas. Omvårdnaden och vården av långvarigt sjuka, vilket innefattar många psykiskt sjuka, måste förbättras. Personaltätheten måste öka. Allt detta kräver resurser och är inte förenligt med löften om skattesänkningar.

Också sjukvårdens innehåll måste förändras. Viktigast är att förbättra det förebyggande arbetet på alla nivåer inom vården. Primärvården behöver få en starkare ställning och ett klart definierat befolkningsansvar. Arbetet måste utgå från en social helhetssyn och bygga på teamarbete där alla personalgrupper deltar.

I detta perspektiv är det anmärkningsvärt att man ser Vårdval Stockholm som ett föredöme. Vårdval Stockholm är ensidigt läkarfixerat. Korta läkarbesök är extremt lönsamma och tenderar att slå ut annan verksamhet. Förebyggande verksamhet saknas liksom ett områdesansvar.

Det har skett en överföring av resurser från områden med hög sjukdomsbörda till områden med en mer socialt väletablerad befolkning och lägre sjuklighet. Detta är än mer upprörande med tanke på att resursfördelningen också tidigare missgynnade områden med högre sjukdomsbörda. Hälsoklyftorna i Stockholms län är stora och andelen med omfattande hälsoproblem är omkring 3 ggr så hög i Rinkeby och Botkyrka jämfört med Östermalm och Danderyd.

Det allvarligaste hälsoproblemet i dagens samhälle är den stora ojämlikheten i hälsa. Det är orimligt att människor med arbetaryrken skall ha mer än dubbelt så hög risk att dö i förtid som högre tjänstemän. Ojämlikheten i hälsa måste angripas med en genomtänkt samhällspolitik där viktiga inslag är ett återupprättat arbetsmiljöarbete, en jämnare inkomstfördelning och förbättrade socialförsäkringar. Sjukvården är en viktig aktör och resurserna måste i högre styras mot de grupper som har de största vårdbehoven.

Friheten för privata vårdgivare att etablera sig där det är mest lönsamt står i direkt strid mot jämlikhetsmålet. Landstingen måste ha möjlighet att styra vården så att de svårast sjuka och mest vårdbehövande prioriteras. Den uppgiften kan inte övertas av marknaden.

Vänsterpartiets sjukvårdsprogram

2010-06-11T18:45:00.002+02:00

Partistyrelsen har nu antagit det det hälso- och sjukvårdspolitiska programmet

Programmet utgår från synen på hälsa som en grundläggande mänsklig rättighet – hälsa har och också en central plats i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Detta synsätt leder fram till ett krav på en samhällspolitik som främjar hälsa och förebygger ohälsa. Det leder också fram till kravet på en hälso- och sjukvård som är tillgänglig för alla och prioriterar de svårast sjuka. Sverige har tidigare ställt sig bakom dessa principer och vi har en i huvudsak skattefinansierad sjukvård – även om andelen avgiftsfinansiering har ökat betydligt sedan 1980-talet. En oroväckande iakttagelse är att relativt stora befolkningsgrupper avstår från att söka vård på grund av ekonomiska skäl.

Programmet konstaterar att hälsa är en mycket ojämnt fördelad rättighet, internationellt och i Sverige. Den ojämlika hälsan har kallats vår tids största orättvisa. WHO har tillsatt en särskild kommission om den ojämnt fördelade hälsan och ställt parollen att utjämna hälsoklyftorna inom en generation. Alliansregeringen har i stort ställt sig passiv i detta arbete.

Också hälsoklyftorna i Sverige är stora och har ökat under de två senaste decennierna.

Kvinnor har sämre hälsa än män vilket sammanhänger med maktrelationer och arbetsmiljöer. Klasskillnaderna i hälsa är stora. Risken att drabbas av hjärtinfarkt är tre gånger så stor om man har låg inkomst än om man är höginkomsttagare. Skulle alla ha samma hälsa som högre tjänsteman skulle antalet dödsfall för 70 års ålder minska med 4000 om året. Det finns hälsoskillnader som sammanhänger med etnicitet, sexuell läggning och funktionsnedsättning. Ungdomar har fått en kraftigt försämrad psykisk hälsa, vilket har ett starkt samband med den höga arbetslösheten.

Grunden för hälso- och sjukvårdspolitiken bör därför vara en återupprättad svensk folkhälsopolitik som bygger på hälsans sociala betämningsfaktorer. Den politik bör bygga på kunskapen att jämlikhet är hälsofrämjande och att demokrati och kultur gör människor friskare liksom en bra livsmiljö och tillgång på grönområden. En särskild plats i hälsopolitiken har arbetslivet. Arbetsförhållanden, inflytande på jobbet och arbetsmiljön är en avgörande orsak till hälsoklyftorna och den viktigaste orsaken till sjukfrånvaro. Istället för att bekämpa orsakerna till sjukfrånvaron har man bekämpat de sjukskrivna. Människor som slitits ut i ett hårt arbetsliv berövas sin sociala trygghet och försörjning och slängs ut till en icke existerande arbetsmarknad. Samtidigt har man genomfört en omfattande nedrustning av kunskapsuppbyggnaden, bland annat manifesterad i nedläggningen av Arbetslivsinstitutet. Till de grupper som drabbats värst tillhör de vårdanställda. En ny folkhälsopolitik måste därför ge arbetslivet en central roll.

I förslaget till hälso- och sjukvårdsprogram tar vi bestämt avstånd från privatisering och marknadsstyrning av hälso- och sjukvården. Vi föreslår att man upphäver lagen om vårdval och ger landstingen rätt att bestämma om etableringar inom hälso- och sjukvården. Hälso- och sjukvården skall inte omfattas av lagen om offentlig upphandling.

Skälen till att vi är motståndare till privatisering och marknadsstyrning är flera. Privatisering leder i allmänhet till högre kostnader och därmed minskad möjlighet att prioritera angelägna vårdbehov. En marknadsstyrd vård innebär i allmänhet att resursstarka grupper får företräde framför svårare sjuk. De med störst vårdbehov är i allmänhet inte de som är bäst på att efterfråga vård. Den förebyggande verksamheten kommer i skymundan, den ses som en onödig kostnad och något som minskar de framtida vinsterna. Etableringsfriheten gör det svårare att ta ett områdesansvar.

Marknadsstyrningen leder till en medikalisering av samhället och en risk för överanvändning av behandlingar och mediciner också där det kan ge skador.

Mot den marknadsstyrda vården ställer vi upp en demokratiskt styrd hälso- och sjukvård med stort lokalt inflytande och där olika personalgrupper jobbar i team. Det är viktigt att levandegöra detta alternativ. Landstingen har tyvärr inte alltid varit mönsterarbetsgivare utan i många fall snarast bidragit till att skapa gynnsamma betingelser för privata alternativ.

Personalen är sjukvårdens viktigaste resurs. Bra och jämlika löner, goda arbetsförhållanden och möjligheter till utveckling i arbetet är helt central Arbetsmiljöarbetet inom vården har en central plats. Rätten till heltid är viktig.

Alla personalgrupper skall ha rätt till vidareutbildning. Sjuksköterskornas specialistutbildning skall ske på betald arbetstid precis som läkarnas. Läkemedelsindustrin skall helt frikopplas från utbildningen. Det skall finnas plats för forskning och utvecklingsarbete.

När det gäller sjukvårdens uppbyggnad har primärvården en central roll. Den alltför svagt utbyggda primärvården är ett strukturfel inom svensk sjukvård. Vi bör satsa på en avgiftsfri och lättillgänglig primärvård. Det är samhällsekonomiskt lönsamt. Folk kommer till vården i tid och man kan jobba förebyggande. Teamarbete skall vara regeln i primärvården. Det mesta kan göras av andra personalgrupper än läkare. Primärvården skall ha ett tydligt områdesansvar och jobba i nära samverkan med kommunerna och andra delar av samhället. Detta kräver med nödvändighet att landstingen har kontroll över etablering och innehåll i vården.

I programmet betonas kommunernas roll, det gäller framför allt inom vården av äldre och inom psykiatrin där kommunerna har en mycket stor del av vårdarbetet. Elevhälsovården är en viktig kommunal uppgift som har en nyckelroll när det gäller ungdomars hälsa men som blivit mycket eftersatt särskilt i samband med skolans privatisering. Ett viktigt krav som vi för fram är kommunalt ansvar för hemsjukvården och kommunernas rätt att anställa läkare.

Inom sjukhusvården tar vi bland annat upp frågan om tillgången på vårdplatser av god standard. Specialistsjukvården är mycket resursslukande och det är viktigt med nationell samordning. Alla akutsjukhus bör drivas i offentlig regi.

Inom psykiatrin påpekas bland annat vikten av en mer socialpsykiatrisk inriktning.

Tanken på en reformerad psykiatri med aktivt samarbete mellan personalgrupper, små enheter, social gemenskap, kultur och meningsfull sysselsättning måste fullföljas.

Personer med missbruk och många med psykisk funktionsnedsättning har hamnat i strykklass på en allt trängre arbetsmarknad. Vi för fram kravet på socialmedicinska team som arbetar för att marginaliserade grupper verkligen får rätt till vård.

Programmet tar upp frågan om genus i hälso- sjukvården som därför måste arbeta med ett medvetet könsperspektiv. O-tolerans för mäns våld mot kvinnor måste in i folkhälsopolitiken och all statistik skall vara könsuppdelad. Vården och alla vårdutbildningar skall ha ett tydligt genusperspektiv.

I programmet ställs krav på forskningen som både måste förstärkas och befrias från de bojor som ett beroende av läkemedelsindustri och andra kommersiella intressen innebär. En satsning på bra omvårdnadsforskning, mer socialmedicin, forskning kring hur man förebygger sjukdom och ohälsa och socialpsykiatrisk forskning skulle bidra till en effektivare hälso- och sjukvård.

Vi ställer krav på en svensk nationell läkemedelsproduktion. Särskilt när det gäller så kallade generika ( det vill säga preparat där patentet gått ut) skulle en sådan produktion kunna säkra viktiga läkemedelsbehov och pressa priserna. Det skulle också vara möjligt att bidra till att få fram exempelvis läkemedel mot AIDS och sjukdomar som drabbar människor i fattiga länder. Idag konsumeras nästan hälften av alla läkemedel i USA medan hela Afrika står för ungefär 3%.

Programmet avslutas med ett avsnitt om vårdens långsiktiga resursbehov i framtiden. Vården kommer att kräva med av våra samlade resurser, särskilt om vi vill ha en bra vårdkvalitet och betala anständiga löner. Därför måste vi ha ett effektivt sjukvårdssystem dvs en skattefinansierad vård som drivs i samhällsregi och är tyngdpunkten ligger på en bra primärvård , förebyggande insatser och bra omvårdnad. Det är möjligt att finansiera en sådan vård i framtiden.

Alliansen driver en politik som kraftig äventyrar möjligheterna att bedriva en bra sjukvård genom att dels driva upp kostnaderna med hjälp av marknaden och en allmän etableringsfrihet och dels underminera möjligheterna att finansiera vården skattevägen.

Om vi skulle få fyra år till med Alliansen skulle skadorna bli nästan obotliga. Vi skulle få ett brett inträde både av privata vårdgivare och av privata vårdförsäkringar och i praktiken en klyvning av sjukvården i ett system för de jämförelsevis friska och väletablerade och en underfinansierad vård för de som har de största vårdbehoven. Därför är 19 september en ödesdag för svensk sjukvård och folkhälsa.

Programmet finns att ladda ner på Vänsterpartiets hemsida

Förslag till hälso- och sjukvårdsprogram för Vänsterpartiet

2010-03-04T15:09:00.004+01:00

Hälsa en mänsklig rättighet – inte en handelsvara.

Ett förslag till nytt hälso- och sjukvårdsprogram för Vänsterpartiet.

En programgrupp har arbetat fram förslaget som nu går ut på remiss. Alla är välkomna med synpunkter. Det är bra om vi kan få en bred diskussion både om sjukvårdens innehåll och om ägarformerna. Inte minst viktigt är det att lyfta fram en demokratiskt styrd hälso- och sjukvård som en central del av den gemensamma välfärden.

Programförslaget utgår från ett rättighetsperspektiv som står i direkt motsättning till att se sjukvård som en marknadsvara och patienten som kund. Bästa möjliga hälsa är en av de centrala mänskliga rättigheterna men har alltsedan ifrågasatts av företrädare av privat och kommersialiserad vård och med stöd av USA i internationella sammanhang. Idag attackeras synen på hälsa som en rättighet av vårdbolag och den borgerliga regeringens tankesmedjor.

Ett folkhälsoperspektiv är en annan central punkt i förslaget. Hälsa är ett mål för hela samhället inte bara för sjukvården. Demokrati, jämlikhet och en utbyggd välfärd har en central betydelse för folkhälsan.

Förslaget lyfter fram en demokratiskt styrd sjukvård som alternativet till en sjukvård som styrs av marknaden och där patienten betraktas som kund.

En demokratisk styrning är nödvändig om man vill prioritera de som har största behov av vård.

Det är nödvändigt med ett klass- och könsperspektiv på sjukvården. Hälsan är ojämlikt fördelad och marknadsstyrningen gör det svårare för utsatta grupper att få god vård.

Sjukvården måste jobba förebyggande. Det är bara på så sätt vi kan klara framtidens vårdbehov. Särskilt viktigt är ett förebyggande perspektiv inom forskning och utvecklingsarbete, som inte får styras av läkemedelsindustri eller andra intressen som tjänar pengar på sjukdom.

Alla, inom och utom partiet, är välkomna med synpunkter på förslaget. Synpunkter kan skickas in direkt till tommy.jansson@vansterpartiet.se.

Skicka gärna in kommentarer direkt till vanstervard@blogspot.com. Programmet går att ladda ner från www.vansterpartiet.se.

Jämlikhetsanden - årets viktigaste bok!

2010-02-07T22:03:00.003+01:00

Den 6 februari var Richard Wilkinson, en av författarna till boken "Jämlikhetsanden", i Stockholm och presenterade sin forskning. Mötet på ABF-huset var extremt välbesökt. Det fick flyttas till den största lokalen, Z-salen, som blev mer än fullsatt med uppskattningsvis 500 entusiastiska deltagare.

Wilkinson, som är en av världens ledande folkhälsoforskare, har jobbat länge tillsammans med sin medförfattare Kate Pickett kring hälsa och jämlikhet. Detta är den tredje boken i ämnet och de har skrivit en lång rad artiklar i vetenskapliga tidskrifter.

Det som har hänt är att huvudtesen i boken har fått ökad vetenskaplig tyngd. Det finns ett direkt och välbelagt samband mellan ojämlikhet, social stress och dålig hälsa. Ojämlika samhällen är helt enkelt ineffektiva, människor mår dåligt, jobbar sämre, skola och utbildning fungerar dåligt och kriminaliteten ökar kraftigt.

I utvecklade industrisamhällen är det inte storleken på BNP eller hur mycket pengar man lägger ner på sjukvård som är avgörande för befolkningens hälsa. Viktigare är graden av jämlikhet och solidariteten mellan människor.

Sverige har, jämfört med andra industriländer, haft en bra folkhälsa och små sociala problem. Det sammanhänger till stor del med en välfärdspolitik som omfördelat inkomster från rika till fattiga och med att man sett till att breda grupper fått tillgång till utbildning och sjukvård.

Tyvärr börjar detta tillhöra historien. Sedan slutet av 1980-talet har inkomstklyftorna ökat även hos oss. Det sammanhänger med att nyliberala tankegångar fick fotfäste både inom socialdemokratin och borgerligheten. Man övergav målet med full sysselsättning och prioriterade låg inflation. Skattesänkningar prioriterades framför välfärd och marknadskrafterna fick allt större utrymme.

Nu börjar vi tydligt se hälsoeffekterna av denna samhällsförändring. Det är framför allt ungdomarna som drabbas. Den psykiska ohälsan har fördubblats sedan slutet av 1980-talet. Också dödligheten ökar för första gången i modern tid bland unga män.

Boken Jämlikhetsanden knyter samman vetenskap och politik. Vänsterpartiet borde ta till sig bokens budskap. Idag är det inte ekonomisk tillväxt som skapar ett bättre samhälle - idag är det istället viktigare att vi jobbar för ekologisk och social hållbarhet. Ett sådant samhälle kräver med nödvändighet ekonomisk jämlikhet och en generell välfärd som befrias från marknad och vinstintressen. Kan Vänsterpartiet förmedla visionen om ett sådant samhälle skulle vi både bli ett starkare parti och få en drivande roll i ett rödgrönt samarbete.

Läs Jämlikhetsanden - det är en lysande bok.

Bättre folkhälsoarbete och en skattefinansierad sjukvård klarar framtidens finanser

2010-01-30T16:25:00.003+01:00

På Newsmill förs just nu en debatt om framtidens sjukvårdskostnader. Intressant nog har debatten initierats av en företrädare för vårdföretagarna som pläderar för privata sjukförsäkringar som en metod att tillföra sjukvården ytterligare pengar. Det är oroväckande att tanken får visst stöd både från Socialutskottets ordförande och en tidigare s-märkt statssekreterare. Däremot tar TCO:s företrädare klart avstånd från tanken.

Diskussionen visar hur viktigt det är att ta upp frågan om gräddfiler i vården. Det var ett förslag som fanns med i "Stopplagen" som infördes 2006 men upphävdes av den borgerliga regeringen samma år. Förbudet mot gräddfiler innebär att privat försäkringsfinansierad vård inte får drivas på sjukhus eller mottagningar som är landstingsfinansierade. Detta för att undvika att man får en klasskillnad inom vården på samma sätt som när överläkarna kunde lägga in sina egna privatpatienter på sin klinik.

Här är det inlägg som jag gjorde i debatten:

"Sjukvårdens centrala uppgift måste vara att bidra till att människor får en bättre hälsa. Det innefattar såväl förebyggande arbete som vård och behandling, rehabilitering och insatser som förbättrar livskvaliteten vid bestående sjukdom.

Sett i detta perspektiv har Sverige en kostnadseffektiv sjukvård. Vi får mycket hälsa för pengarna om man jämför med andra industriländer. Till stor del sammanhänger det med att vi valt att skattefinansiera sjukvården och hittills drivit den huvudsakligen i offentlig regi. Länder med försäkringsfinansierad vård har i allmänhet högre sjukvårdskostnader. Det mest avskräckande exemplet är naturligtvis USA med en sjukvård som till största delen bekostas av privata försäkringar. Där kombineras en dålig folkhälsa med världens högsta sjukvårdskostnader.

Sverige har därför jämfört med många andra länder goda förutsättningar att klara de framtida sjukvårdskostnaderna. Förslaget om en ökad försäkringsfinansiering skulle snarast bidra till en mer ineffektiv vårdstruktur.

Självklart är inte de framtida sjukvårdskostnaderna något oviktigt problem. Det bästa sättet att minska framtida vårdutgifter är självklart att satsa på förebyggande arbete. Här finns en enorm outnyttjad potential särskilt när det gäller den äldre delen av befolkningen.

En mycket stor del av dagens sjukdomsbörda sammanhänger direkt med våra levnadsförhållanden. Brist på inflytande, arbetslöshet och ekonomisk otrygghet skapar ohälsa och förvärrar andra hälsorisker. Om människor får bättre tillgång till grönområden, kultur och social gemenskap blir de friskare. En bättre livsmedelspolitik och ökade möjligheter till fysisk aktivitet skulle kraftigt minska behovet av dyrbar fetmakirurgi. En mycket stor av dagens sjukvårdsbehov sammanhänger med tobak, alkohol och annan droganvändning. Stoppet för rökning på krogen bidrog också till minskade vårdkostnader.

Det finns mycket att göra när det gäller en förbättrad kostnadskontroll inom vården.

SBU har visat att en rad behandlingar och operationer saknar vetenskapligt stöd och i värsta fall bidrar till att försämra för patienten. Ett bättre grepp över kostnaderna är också viktigt för att följa hälso- och sjukvårdslagens intentioner om att prioritera de som är svårast sjuka.

Vad som definitivt äventyrar möjligheterna att finansiera sjukvården är att låta vårdbolag göra miljardvinster på vård och placera pengarna i skatteparadis. Sjukvård som bedrivs på löpande räkning, där det är mer lönsamt att behandla jämförelsevis friska istället för människor med mer omfattande sjukdomar, är inte ekonomiskt uthållig.

I grunden handlar det om vilket perspektiv vi har på sjukvården. Ser vi sjukvården som en marknadsvara där det handlar om att göra så stora vinster som möjligt kommer vi att få en amerikansk situation med skenande vårdkostnader och små hälsovinster.

Ser vi däremot vården ur ett hälsoperspektiv, integrerar förebyggande åtgärder och behandling och gör vettiga prioriteringar finns det utmärkta möjligheter att klara framtidens sjukvårdskostnader."

Vårdval leder till sämre vård

2009-12-18T17:31:00.003+01:00

I dagens DN konstateras att Vårdval Stockholm, som infördes den 1 januari 2008, lett till många onödiga läkarbesök och kraftigt ökade kostnader. Detta stämmer väl överens med de analyser som gjorts tidigare, bland annat av Gemensam Välfärd.

Sammanfattningsvis har vårdvalet lett till

- att resurser omfördelats från sjuka och vårdbehövande till jämförelsevis friska och socialt väletablerade.

- att läkarbesök har premierats jämfört med insatser av andra personalgrupper som i stor utsträckning blivit övertaliga.

- att hemsjukvården har försämrats och den psykosociala verksamheten praktiskt taget upphört (däremot har förskrivningen av antidepressiva mediciner ökat).

- att teamarbetet har försvårats och många vårdanställda upplever att deras yrkesmässiga kompetens har degraderats.

- att onödig förskrivning av antibiotika ökat tvärtemot alla centrala riktlinjer.

- att ett fåtal stora vårdbolag tagit över merparten av primärvården och kammar hem vinster i månghundramiljonerklassen. Dessa framkommer dock inte i några officiella bokslut utan förs över till olika skatteparadis.

Styrkt av dessa erfarenheter tänker nu Göran Hägglund och hans borgerliga allianspartner införa vårdvalsmodellen i hela Sverige!

Ett ohälsosamt förslag

2009-12-17T17:33:00.001+01:00

Ett av de mantran som Fredrik Reinfeldt upprepar när han känner sig pressad i debatten om sjukförsäkringen är att regeringen är för arbete och motståndare till bidrag. I verkligheten innebär regeringens linje att fler blir arbetslösa och att antalet som blir beroende av socialbidrag ökar.

Regeringens sjukförsäkringspolitik är ett hot mot människors hälsa och möjlighet till rehabilitering. Genom att sätta en gräns för sjukskrivningsperiodens längd och kräva att människor med långvarig sjukdom skall stå till hela arbetsmarknadens förfogande riskerar man att göra fler människor bidragsberoende.

En vettig politik som syftar till att minska sjukskrivningarna måste bygga på en korrekt verklighetsbeskrivning:

Den viktigaste orsaken till att människor blir långvarigt sjukskrivna är en bristande balans mellan de krav som arbetet ställer och människors förmåga. Arbetsplatser med höga sjuktal utmärks av högt arbetstempo, långvarig stress och hög belastning. En minskning av sjukskrivningarna förutsätter med andra ord att man förbättrar arbetsmiljöerna – det vill säga raka motsatsen till regeringens politik på detta område – minns nedskärningarna på Arbetsmiljöverket och nedläggningen av Arbetslivsinstitutet.

De flesta långvarigt sjukskrivna mår faktiskt dåligt och har många samtidiga hälsoproblem. Folkhälsoinstitutet gör årliga undersökningarna av svenskarnas hälsa och levnadsförhållanden. Där framkommer att 36 % av alla sjukskrivna äter antidepressiva mediciner och att mer än 60 % tar värktabletter. Många har rörelseinskränkningar och de flesta upplever en kraftigt nedsatt psykisk och fysisk hälsa. Den sociala situationen är inte bra, en tredjedel har utsatts för kränkande bemötande och hälften har svårt att lita på andra människor. Utsätter man sjukskrivna för förnedrande ifrågasättanden av sin sjukdom och berövar dem deras ekonomiska trygghet leder det med säkerhet till att hälsan försämras ytterligare.

Den trånga sektorn i rehabiliteringsarbete är bristen på jobb som är anpassade till människor med hälsoproblem och nedsatt arbetsförmåga. Den bristen har naturligtvis förstärkts i takt med en stigande arbetslöshet och en allt trängre arbetsmarknad för alla grupper i samhället, inte minst ungdomar. Regeringens förslag innehåller inga nya jobb, vare sig till sjukskrivna eller några andra arbetslösa.

I rehabiliteringsarbete är det en självklar kunskap att insatserna skall sättas in så tidigt som möjligt. Det är därför som företagshälsovården och ett förstärkt arbetsgivaransvar för tidiga insatser har en nyckelroll. Här innehåller regeringens förslag inte några förbättringar.

Om syftet verkligen är bidra till att långvarigt sjukskrivna skall rehabiliteras och återvinna arbetsförmåga är regeringens åtgärder snarast kontraproduktiva. Däremot är de fullt begripliga om syftet är att spara pengar åt statskassan samtidigt som man skrämmer människor att acceptera jobb med låga löner och dåliga arbetsmiljöer.

Förslaget kommer säkert bidra till en ökad sjuknärvaro och till att fler människor utsätts för hälsorisker

Folkhälsans klasstrappa

2009-12-13T19:26:00.004+01:00

Detta är en sammanfattning - den fullständiga versionen finns på min blogg och som PDF

Hälsa, en mänsklig rättighet som är ojämnt fördelad

Bästa möjliga hälsa är en mänsklig rättighet och en bra folkhälsa är det viktigaste kriteriet på om vi lever i ett bra samhälle.

Rätten till hälsa är synnerligen ojämnt fördelad både globalt och nationellt och detta är en av de mest upprörande orättvisorna i vår tid. De internationella hälsoklyftorna är enorma med 40 års skillnad i medellivslängd mellan olika länder. Vad ligger det för rättvisa att en flicka som föds i Lesotho kan räkna med 42 år kortare livslängd än sin medsyster i Japan? En 15-årig pojke i Sverige har 95 % chans att få uppleva sin 65-årsdag medan hans motsvarighet i Ryssland har 50 % chans att uppnå denna ålder.

Tendensen är att hälsoklyftorna snarare ökar än minskar. De är nära förbundna med faktorer som ojämn ekonomisk utveckling, orättvis internationell handel och global marknadsföring av skadliga produkter som alkohol, tobak och skräpmat

Sverige är ett klassamhälle på hälsans område

Hälsoklyftorna i det svenska samhället är mycket påtagliga och sannolikt växande.

Risken att drabbas av hjärtkärlsjukdom är omkring 3,5 gånger högre om man är låginkomsttagare än höginkomsttagare. Risken att dö i samma typ av sjukdom är mer än dubbelt så hög. Skillnaden kan bara delvis hänföras till livsstilsfaktorer som för övrigt också påverkas av den sociala situationen. Ändå brukar inte låg inkomst nämnas som riskfaktor för hjärtsjukdom. Mycket stora skillnader finns också mellan olika kommuner och bostadsområden. Det kan skilja 4 år i medellivslängd mellan glesbygdskommuner och väletablerade förortskommuner som Täby och Vellinge. Jämför vi bostadsområden som Rinkeby och Danderyd hittar vi fyra gånger högre ohälsotal i det förstnämnda området. Andelen med självrapporterad dålig hälsa är också 4 ggr högre. Andelen som plågas av ryggsmärtor är 2,5 ggr högre.

Socialstyrelsens senaste folkhälsorapport visar på ökande sociala klyftor i hälsa. Under de senaste åren har inkomstklyftorna ökat. Enligt en undersökning av Robert Eriksson (tidigare chef för Forskningsrådet för Arbetsliv och Samhälle, FAS) och medarbetare skulle årligen omkring 4000 dödsfall före 70 års ålder kunna undvikas om alla hade samma hälsosituation som högre tjänstemän

Den hittillsvarande folkhälsopolitiken

Ett av de viktigaste besluten som togs under den förra regeringen var det att anta nationella folkhälsomål och lägga grunden till en ny folkhälsopolitik:

1. Politiken utgick från ett mycket klart jämlikhets- och jämställdhetsperspektiv. Att utjämna hälsoskillnader blev ett övergripande mål.

2. Politikens mål var att påverka hälsans bestämningsfaktorer. Tidigare hade det vanliga varit att man presenterade mål i hälso- eller sjukdomstermer, exempelvis att minska dödligheten i hjärtsjukdomar eller förekomsten av cancer. Sådana mål är i och för sig lätta att få accepterade men ger ingen vägledning för hur man skall komma dit. Mål som är formulerade i termer av bestämningsfaktorer anknyter däremot direkt till etablerade politikområden.

Den borgerliga regeringen som tillträdde 2006 sade sig vilja förnya folkhälsopolitiken. I verkligheten kom det att handla om att avskaffa den. Hälsopolitik reducerades till en fråga om vilka livsstilar människor väljer utan att man tar hänsyn till att förutsättningarna för sådana val är i grunden olika för olika grupper i samhället.

En folkhälsopolitik som hävdar att hälsan är individens ansvar riskerar att lägga skulden på offret. Detta kännetecknar i hög grad den borgerliga synen på arbetsrelaterad hälsa och långvarig sjukskrivning.

Vänsterpolitik för folkhälsa

Vänsterns linje måste vara att återupprätta den nationella folkhälsopolitiken och fokusera den på samhällets stora hälsoproblem.

Ojämlikheten är den viktigaste bakomliggande orsaken till onödig ohälsa och förtidig död i det svenska samhället. Den ojämlika hälsan måste i första hand angripas genom en politik som minskar inkomstklyftorna, stärker den gemensamma välfärden och minskar arbetslösheten. En viktig del av hälsopolitiken är också att göra hälso- och sjukvården tillgänglig för alla och att förstärka det förebyggande arbetet . Detta kan bara åstadkommas om man fördelar vårdresurser efter behov, inte efter ekonomiska lönsamhetskriterier. En hälso- och sjukvård som bygger på etableringsfrihet för kommersiella vårdgivare är ett direkt hot mot en jämlik folkhälsa..

Jämlikhet är lönsamt i ett samhällsperspektiv därför att det leder till bättre hälsa, ökad social trygghet och till att människor för ökat självförtroende och blir mer benägna att ta initiativ. Forskningsresultat, bland annat de som presenterats av engelsmännen, Richard Wilkinson, visar att samhällen med små inkomstskillnader har en bättre folkhälsa och mindre sociala problem än samhällen med stora inkomstklyftor. Historiskt sett så har välfärdspolitik något som gynnat ekonomisk och social utveckling bland annat genom att en större del av befolkningen kunnat delta i produktivt arbete. Stora klyftor mellan människor leder på längre sikt till ökade kostnader för sjukdom och kriminalitet.

Återupprätta den svenska folkhälsopolitiken – tillsätt en svensk kommission för att granska ojämlikheten i hälsa

Arbetet för att minska klasskillnaderna i hälsa måste stå i centrum för arbetet med att återupprätta den svenska folkhälsopolitiken. Detta arbete bör ledas på central regeringsnivå och kräver en aktiv medverkan från stora delar av regeringskansliet och en rad myndigheter. Det krävs också en fortsatt utveckling av folkhälsoarbetet i regioner, landsting och kommuner.

En jämlikare folkhälsa kräver både långsiktiga och mer direkta insatser. Långsiktigt krävs en jämnare fördelning av inkomster och ekonomiska resurser och en bättre fördelning av arbete och sysselsättningsmöjligheter. Sociala klyftor när det gäller inflytande och delaktighet har stor betydelse för uppkomsten av hälsoskillnader. Folkhälsoarbete handlar därför om att utvidga och fördjupa möjligheterna till demokratiskt inflytande och ett brett kulturliv.

Direkta insatser måste göras för att ge alla grupper i samhället en rättvis tillgång till vård, omsorg och utbildning. Omfattande privatiseringar, marknadstänkande och s.k. valfrihetssystem har bidragit till att grupper med omfattande behov eller som har svårt att göra sin röst hörd har svårt att få sina behov tillgodosedda. Samhället måste förfoga över de styrinstrument som är nödvändiga för att hälsovård och sociala insatser fördelas efter behov. Detta gäller inte minst förebyggande åtgärder.

Det av största vikt att bryta den marginalisering som idag drabbar och hotar stora grupper arbetslösa och långvarigt sjukskrivna. Många människor utan arbete har fått sina levnadsförhållanden och sin sociala trygghet allvarligt försämrade på grund av den nuvarande regeringens åtgärder. Arbetslöshet är en hälsorisk som fördjupas när det saknas effektiva arbetsmarknadspolitiska och rehabiliterande åtgärder. Att försämra villkoren för arbetslösa och sjukskrivna försvårar därför en återgång till arbetslivet.

I Sverige finns omkring en miljon människor med psykisk eller fysisk funktionsnedsättning. Många inom dessa grupper får en kraftigt försämrad hälsa som inte sammanhänger med funktionshindret utan istället med bristande tillgång till sociala aktiviteter och hälsovård. Åtgärder för att stärka delaktigheten för många med funktionsnedsättning skulle därför ha stor betydelse för den svenska folkhälsan.

Kvinnor har fler hälsoproblem och lider oftare av långvariga sjukdomar än män.

En stor del av dessa skillnader sammanhänger med att kvinnor befinner sig i jobb med stora hälsorisker, ofta har en större arbetsbörda, mer stress och sämre möjligheter till inflytande. Kvinnor har fortfarande sämre tillgång till kvalificerad vård och har en ökad risk att få en slentrianmässig medicinering för sina sjukdomar. Att förbättra kvinnors hälsa är därför en central del av arbetet för en mer jämlik hälsa.

Den psykiska hälsan bland ungdomar har försämrats mycket kraftigt sedan slutet av 1980-talet. Den negativa utvecklingen gäller båda könen men flickorna har drabbats hårdast. Andelen unga kvinnor som upplever ångest och oro har tredubblats från 9 % till 30 % och ökat från 4 % till 14 % bland män i samma åldersgrupper (16-24 år).

Den försämrade hälsan bland ungdomar är en allvarlig varningssignal och det bör vara en högt prioriterad uppgift för en ny regering att lägga fram ett åtgärdsprogram som framför allt bör innefatta åtgärder inom arbetsliv och utbildning.

Brist på inflytande, tung psykisk och fysisk belastning, stress och arbetsmiljö är faktorer som är av stor betydelse för de sociala skillnaderna i hälsa. Forskningen visar på ett samband mellan brist på inflytande och stress å ena sidan samt en lång rad sjukdomar som hjärtinfarkt, ökad infektionskänslighet, ångest, oro och sömnsvårigheter å den andra.

Regeringen har också ökat pressen på många av dem som är sjukskrivna på grund av en dålig arbetsmiljö och hög arbetsbelastning. Sjuknärvaron har ökat med risk för bestående ohälsa. En meningsfull rehabilitering kräver att det inrättas arbetsplatser som är anpassade till människors arbetsförmåga. Fler arbetstillfällen måste skapas där människor med funktionsnedsättning kan få meningsfull sysselsättning.

Stödet vid arbetslöshet och nedsatt arbetsförmåga måste utformas så att människor kan känna en långsiktig ekonomisk och social trygghet och inte blir ifrågasatta på ett förnedrande sätt. Generösa socialförsäkringar minskar inte människors benägenhet att söka jobb. Tvärtom bidrar social trygghet till ökat självförtroendet och till att man vågar ta initiativ och pröva nya alternativ

Arbetet med att följa upp miljömål och folkhälsomål bör i framtiden samordnas och få en gemensam ledning på central regeringsnivå. En god folkhälsa och en bra miljö är båda viktiga kriterier på en hållbar utveckling.

Sjukvården bör ha hälsa som sitt viktigaste mål och arbeta förebyggande.

Den borgerliga regeringen har i hög grad försökt förvandla sjukvård till en marknadsvara. Man har släppt in vinstintressen i vården, framför allt i form av stora multinationella vårdbolag. Man har pläderat för kundvalsmodeller och främjat en etablering av privata vårdgivare, vilket försvårat en styrning av hälso- och sjukvården.

En god tillgänglighet, korta väntetider och möjlighet att välja vårdgivare är angelägna mål som det finns all anledning att slå vakt om. Ännu viktigare är dock att man, oberoende av vem som är vårdgivare, kan lita på att sjukvården har en hög standard och arbetar med bästa möjliga folkhälsa som mål. Det är också viktigt att de som är svårast sjuka och har de största behoven prioriteras framför dem som är jämförelsevis friska och resursstarka. De som har störst behov är ofta inte de som efterfrågar vård mest aktivt. Det är också viktigt att ett förebyggande tänkande genomsyrar vården.

Vill vi ha sjukvårdspengen?

2009-11-19T10:20:00.004+01:00

Det är bra att vårdvalssystemen granskas och diskuteras. Det är en borgerlig revolution som pågår och vars syfte är att bryta sönder den offentliga vården och göra den inte bara tillgänglig för privata intressen, utan i förlängningen bli en marknad bland andra tjänstemarknader. Men för att ha en marknad krävs kunder. Tidigare har sjukvårdshuvudmännen varit kunderna som, om de så önskar, upphandlar vård av privata aktörer. Vårdvalssystemet har genom sitt krav på att pengarna ska följa medborgarna, skapat en konstgjord marknad där individerna är kunderna som ska upphandla sin egen vård. Det är medborgarna/patienterna som blir bärare av finansieringen och genom att välja vårdgivare också i stora stycken kommer att bestämma vårdstrukturen. Ett sådant system premierar den stora delen av befolkningen som sällan är sjuka men som vill ha omedelbar tillgång till vården den dag de blir sjuka.
Visst är det bättre att ha fast ersättning med inslag av både vårdtyngd och socioekonomiska faktorer, än att ha stor rörlig ersättning som bara premierar snabba besök, oftast också bara läkarbesök. De ersättningsystem som nu finns kan vara intressanta för att inom en primärvårdsorganisation fördela resurser på ett rimligt sätt, men det måste finnas ett övergripande ansvar för en hälso- och sjukvård för alla på lika villkor, men där resurserna främst styrs dit behoven är störst. Den grundläggande diskussionen bör handla om vi överhuvudtaget ska acceptera ett finansieringssystem där medborgarna/patienternas val av vårdgivare styr resurser och struktur. Säg nej till sjukvårdspeng, säg ja till en solidarisk och behovsstyrd vård.
Sören Bergqvist

Viktig debatt om Vårdval

2009-11-15T20:06:00.003+01:00

Vårdval Stockholm diskuterades på en välbesökt hearing den 14 november. Arrangörer var vårdnätverket i Gemensam Välfärd. Rubriken för debatten var om vårdvalet strider mot hälso- och sjukvårdslagen.

Intressant nog framfördes kritik mot Vårdval Stockholm från samtliga fackliga organisationer, även läkarförbundet. Viktiga punkter i kritiken var att ersättningssystemet ensidigt prioriterar korta läkarbesök, att resurser förs över från utsatta till socialt väletablerade områden, att det förebyggande arbetet i stort sett försvinner och att patienter med psykisk ohälsa och komplicerade sjukdomstillstånd hamnar i strykklass. Möjligheterna till vidareutbildning och kompetensutveckling minskar kraftigt. Vårdcentraler som ligger i socialt utsatta områden tvingas göra kraftiga nedskärningar medan de riskkapitalbolag som etablerar vårdcentraler i mer attraktiva lägen gör mycket stora vinster.

Strider Vårdval Stockholm mot hälso- och sjukvårdslagen? En ledande jurist, Lars Grönwall, som varit med om att utforma socialtjänstlagen, diskuterade detta.

Vårdvalet strider definitivt mot lagens anda och intentioner men det är svårt att utkräva ett formellt ansvar eftersom det är en ramlag. Lars Grönwall föreslog en lagändring som skulle göra det lättare att utkräva ansvar. Man skulle kunna införa en ny paragraf : "Landstinget ansvarar för att vård bedrivs på lika villkor när det gäller tillgänglighet och kvalitet."

Vårdval Stockholm är naturligtvis en extremvariant av marknadsstyrd sjukvård men de krav som framfördes på systemet kan vara av intresse också för andra landsting och regioner:

}Ändra ersättningssystemet – huvuddelen fast ersättning med socioekonomisk viktning

}Lika ersättning för besök hos olika personalgrupper

}Rejäl ersättning till hälsofrämjande och förebyggande arbete

}Områdesansvaret införs och tydliggörs

}Särskilt stöd till marginaliserade grupper – inför en socialläkarfunktion

}Stöd till utvecklingsarbete och stärkt forskning inom primärvården

Ytterligare material om Vårdval Stockholm

Programförslag på väg att ta form

2009-11-15T19:37:00.003+01:00

Vi har fått ett inlägg från Maria Johansson i Halmstad som tar upp en del punkter i vårt programförslag i hälso- och sjukvårdsfrågor som är under utarbetande. Vi hoppas mycket snart kunna publicera hela förslaget, men de synpunkter som framförs är viktiga att ta fasta på:

Dags att visa att vi är sanna feminister!!!

Jag har läst "Skiss till programtext 5 november 2009"

Där står det nämnd på flera ställen om att kvinnor har sämre hälsa än män.

Bra då vet vi det. Men vad tänker vi i Vänsterpartiet göra åt det? Det är det som är det viktiga nu tycker jag.

Vi måste visa att vi menar allvar med att vi är ett feministiskt parti. Hur bryter vi könsmaktordningen som finns i vårt samhälle?

Jag tycker det måste synas tydligt i vårt Hälso- och sjukvårdsprogram.

Hur och vad kan vi göra i samhället för att bättra kvinnors hälsa?

I texten kan man läsa om att jobb där kvinnor är överrepresenterade, där är arbetsmiljön och möjligheterna att påverka arbetssituationen dåliga.

Det måste innebära att "vården" som arbetsplats har de här problemen eftersom det är främst kvinnor inom vårdyrken.

Då måste väl vi ha möjlighet att förändra det? Som en del i att förbättra och utveckla den offentliga vården. Göra den offentliga vården till ett bra ställe att arbeta på. Något att vara stolt över.

Så jag tycker att vi måste visa att vi inte bara vill bättra vården för patienterna utan också för de anställda. För annars blir de anställda patienter. Vilket kostar vården pengar.

Jag läste i Genus nr.3-4 2003 ”… att färre skulle bli sjuka om ansvariga politiker såg till att rehabiliteringen utgick från mäns och kvinnors hela livssituation. Tätare bussförbindelser, fritidsaktiviteter som kräver mindre tid av föräldrarna och en tryggare barn- och äldreomsorg skulle säkert vara mer värdefullt för många än en ny stol eller ett lättare verktyg.”

Det står vidare i texten att politikerna inte vågar göra detta, trots att de kallar sig feminister. Genus nr.3-4 2003

Jag ser det här som direkt kritik mot oss i Vänsterpartiet. Så jag tycker det är dags att vi visar att vi är feminister som menar allvar. Det är hög tid att visa att vi vill göra något åt könsmaktstrukturerna som finns i samhället. Hur ska man annars kunna ta oss på allvar?

Som jag ser det finns det fördelar för män också med att man avskaffa de könsstrukturer som finns i vårt samhälle. Även om många män känner sig rädda för att förlora utrymme och inflytande inom hela samhället.

I Folkhälsorapporten från 2005 kan man läsa att 1998 begick tre gånger så många män som kvinnor självmord. Det tror jag är ett tecken på att män förväntas vara tuffa, starka och klara allt själva. Det är ett nederlag för män att be om hjälp.

Jag pratade med några unga killar tidigare i månaden. De tyckte det var orättvis att det inte finns mansjourer precis som det finns kvinnojourer. Att män diskrimineras på det sättet, att män inte vågar söka hjälp om de blir slagna av sina fruar/män eller flickvänner/pojkvänner.

Det finns säkert ett mörkertal vad det gäller män som blir misshandlade i förhållanden.

Om det finns mansjourer också, så får kvinnojourerna en större tyngd och legitimitet tror jag.

Därför måste vi i Vänsterpartiet ta tag i könsmaktstrukturen i vårt samhälle, för att nå ett könsneutralt samhälle.

Dags att visa att vi är feminister i praktiken också och inte tomma ord i partiprogrammet!!!

Hälsa är en mänsklig rättighet som inte får säljas ut på marknaden

2009-10-28T22:35:00.002+01:00

Förra veckan deltog jag i ett seminarium i Helsingfors om hälso- och sjukvård och marknad. Orsaken var att en del finska högerpolitiker tyvärr inspirerats av den svenska privatiseringsoffensiven och att det finns all anledning att repetera argumenten i privatiseringsfrågan. En bearbetat version av mitt seminarieinlägg finns på min hemsida. Här är några av de viktigaste argumenten:

Ger marknaden bättre vård?

Det är svårt att belägga positiva effekter av att introducera marknadssystem inom sjukvården. Ett vanligt argument är att konkurrens höjer kvaliteten inom vården. Detta är väldigt svårt att belägga. I USA där sjukvård bedrivs såväl av vinstgivande företag som icke vinstgivande och av offentliga huvudmän går det inte att visa att de vinstgivande ger bättre vård. Snarare talar tillgängliga data i motsatt riktning. Det finns snarare en fara i att vinstgivande vårdgivare har mindre benägenhet att satsa på långsiktig forskning och utvecklingsarbete och är mindre benägna att dela med sig av nya kunskaper som kan ge en konkurrensfördel.

Vad händer med kostnadskontrollen?

Introduktion av marknadsmekanismer ger problem när gäller kontrollen av vårdens totalkostnader. Särskilt gäller detta naturligtvis när man använder raka ersättningssystem av prestation enligt den modell som används i vårdval Stockholm. En tendens inom marknadsstyrda system är att man får ett överutnyttjande av vård och behandling där de hälsomässiga fördelarna är måttliga eller inga alls.

På kort sikt kan en marknadsstyrning vara effektiv när det gäller att få bukt med köer.

På längre sikt tvingar man ofta fram drastiska nedskärningar och gör det svårare att prioritera de svårast sjuka.

Vad händer med jämlikheten?

Marknadsstyrda system gör det i allmänhet lönsammare att etablera sig där patientmixen utgörs av någorlunda socialt väletablerade personer med väldefinierad symptom. Patienter med sociala problem, kraftiga funktionsnedsättningar och multisjuka är ofta mindre lönsamma. Det finns därför en risk för ”cherry-picking” dvs. att man använder olika metoder för att sortera bort de mindre lönsamma grupperna.

Vad händer med öppenhet och insyn?

Offentlig vård har i allmänhet tydliga regler som reglerar insynen i verksamheten och dokumentation av resultat. Detta försämras ofta i en privat driven verksamhet där det inte finns någon offentlighetsprincip.

Vad händer med det förebyggande arbetet?

Sjukvården har ett allt viktigare ansvar för förebyggande arbete både på individnivå och samhällsnivå, bland annat genom att påtala hälsorisker och samarbete med andra samhällorgan. Risken är att förbyggande arbete ses som en onödig kostnad. Den fragmentisering som blir följden av att man har många olika vårdgivare försvårar det förebyggande arbetet på samhällsnivå.

Sjukvård är ovanligt svårt att upphandla samtidigt som misstag blir väldigt dyrbara

Sjukvården är ett mycket komplext system där olika delar påverkar varandra. En väl fungerande primärvård är exempelvis viktig för att avlasta akutsjukvården. Öppenvård och slutenvård bör hänga ihop. Ett exempel är ett sjukvårdsdistrikt i Stockholms län där den psykiatriska öppenvården lagts ut på entreprenad men där slutenvården är kvar i landstingets regi.

Ett annat utmärkande drag hos sjukvården är att vårdgivaren har stor makt att påverka hur omfattande behandlingen skall vara, hur många prover som skall tas eller vilka undersökningar som skall göras. De är med andra ord mycket svårt att veta på förhand vad som skall upphandlas och i praktiken har det visat sig lättast att upphandla någorlunda väl definierade behandlingar som planerade höftledsoperationer.

Misstag kommer oundvikligen göras i samband med upphandlingar. Har man lagt ut verksamheten på entreprenad blir det ofta mycket dyrt att korrigera det hela i efterhand. Inom offentlig vård har man större möjligheter att omorganisera verksamheten under verksamhetsperioden.

Vad händer med valfriheten?

Självklart kan fler vårdgivare öka valfriheten men detta förutsätter att man har en bra kunskap om exempelvis behandlingskvalitet och resultat inom vid de vårdenheter som man vill jämföra. Sådana uppgifter saknas för det mesta. Det bedrivs visserligen ett arbete med kvalitetsregister och öppna jämförelser inom den svenska sjukvården men det är långt kvar innan man kan jämföra två olika vårdcentraler med varandra.

För befolkningen i utsatta områden och i glesbygder kan systemet snarast innebära en försämrad valfrihet.

Hearing om psykiatrin den 4 november kl.13-17 i Riksdagen

2009-10-15T16:48:00.000+02:00

Vänsterpartiets riksdagsgrupp och partiets hälso- och sjukvårdspolitiska programgrupp anordnar en hearing om svensk psykiatri.

Den psykiatriska vården har utretts vid en rad tillfällen, senast av den så kallade Miltonutredningen som bland annat föreslog ekonomiska resurstillskott och insatser för att få ett bättre samarbete mellan landsting och kommuner. I en färsk rapport konstaterar Riksrevisionen att de tillförda resurserna endast i begränsad omfattning resulterat i ny verksamhet.

En rad problem inom den psykiatriska vården har uppmärksammats i samhällsdebatten. Vi hoppas kunna belysa dem under hearingen.

Den sociala rehabiliteringstanke som fanns när man började utveckla nya öppnare psykiatriska vårdformer har inte realiserats fullt ut. På många håll fungerar inte kopplingen mellan behandling, arbete/sysselsättning och boendestöd. Många människor med psykisk funktionsnedsättning har en kraftigt nedsatt hälsa som hög grad sammanhänger med sociala bestämningsfaktorer som isolering, dålig ekonomi och brist på jobb.

Det finns en stark oro för ett ökat inslag av tvång inom psykiatrin. Det finns också en risk för överdriven medikalisering av psykiatrin och ett biologiskt synsätt har kommit att dominera forskningen.

Ett angeläget mål för hearingen är få en diskussion kring förslag som lyfter fram ett mer socialpsykiatriskt och humanistiskt synsätt.

Vid seminariet medverkar en rad experter och sakkunniga, bland andra professor Johan Cullberg, överläkare Filipe Costa och Jan-Olof Forsén från RSMH.

Ett detaljerat program översänds senare för de som anmäler sig.

Med vänlig hälsning

Gunnar Ågren, sammankallande i hälso- och sjukvårdspolitiska programgruppen

Elina Linna, hälso- och sjukvårdspolitisk talesperson

För anmälan kontakta Johannes Kindstedt (johannes.kindstedt@riksdagen.se eller 08-786 46 28)

Några observationer om genus och hälsa

2009-10-02T17:58:00.003+02:00

Kvinnor lever längre än män men utsätts för betydligt större hälsorisker. Detta är den viktigaste förklaringen till att kvinnor oftare är långvarigt sjukskrivna och har sämre självupplevd hälsa. Arbetsmiljön är en viktig orsaksfaktor. På 1970- och 80-talen bedrevs ett intensivt arbetsmiljöarbete som resulterade i att många dåliga arbetsmiljöer på manligt dominerade arbetsplatser försvann eller förbättrades. Däremot skedde få förbättringar inom vård- och omsorgssektorn. Tvärtom resulterade 90-talskrisen och åtföljande nedskärningar i att arbetsbelastningen och stressen ökade.

Försämringarna inom vårdsektorn drabbar också äldre kvinnor. En försämrad äldrevård gör att de i allt högre grad tvingas ta hand om sina män som i allmänhet insjuknar tidigare. När deras egen hälsa försämras saknas de vårdresurser som hade behövts för att upprätthålla en dräglig livskvalitet. Detta är sannolikt en av förklaringar till ökningen av livslängden verkar stagnera när det gäller äldre kvinnor. Antalet år med full livskvalitet minskar till och med.

Hälsoskillnaderna mellan kvinnor och män har bara i begränsad utsträckning en biologisk bakgrund. Kvinnors längre livslängd kan till en del förklaras med en lägre benägenhet att råka ut för åderförkalkning i medelåldern, men i ännu högre grad till att män dricker mer alkohol och råkar ut för fler olyckor.

Den viktigaste orsaken till hälsoskillnader mellan kvinnor och män är med andra ord genusbetingade maktförhållanden och socialt inlärda könsroller.

Nya visioner

2009-09-16T09:28:00.012+02:00

Liksom Lennart skriver nedan:

"Viktigt är att inte i första hand analysera och kritisera borgerlighetens politik, utan att i första hand teckna konturerna och grundvalarna för en offensiv folkhälso- och jämlik-jämställd sjukvård!"

Exakt! Vi måste bygga visioner som tar fasta på det goda i det gamla men bygger vidare där det finns brister. Ett sätt att göra detta är att identifiera områden som är källa till missnöje och/eller engagerar människor. Tillsammans med visioner för skolan och omsorgen kan detta sammantaget bidra till en ny vision för välfärdsstaten. Jag har funderat utan att komma fram till något riktigt bra. Här är iaf några förslag:

* Tillgängligheten. Köer är ett dåligt mått på kvalitet men på vissa håll borde väntetiderna kunna kortas. Hur är det med väntetider på hörapparater? Plats hos terapeuter och psykologer?

* Valfrihet och patienters rättigheter.

* Personalens situation. T.ex. rätt till heltid. Mer självständighet och medbestämmande. Vi är med rätta kritiska till privatiseringar. En variant är då att utveckla självstyre inom det offentliga ägandets ram som belönar personalen när de förbättrar verksamheten.

* Förebyggande hälsoinsatser. Alltsammans med tjusiga namn: "Hälsoval...", "Ett friskare Sverige", osv.

För övrigt:
En bekant påpekade häromdan en sak som jag inte hört sägas i debatten. När han gick till läkaren nyligen fick han bara ta upp ett problem med doktorn per besök. Efter några frågor förklarade läkaren att det var för att de inte fick betalat för att behandla flera åkommor åt gången. Slog mig sen att jag varit med om samma sak flera gånger. Inte förödande men ännu en fördummande aspekt av dåliga ersättningssystem.

Några noteringar från Lennart Vämby

2009-09-13T13:09:00.003+02:00

Sambanden klass, kön och hälsa redovisade Gunnar Ågren klart och tydligt på seminariet, som hölls på partiets kommun- och landstingspolitiska träff i Borås.

Vi har mycket att göra för att få en jämlik och jämställd vård i världen.

Som tydligt exempel – om vi i Sverige kan få ner ohälsan för alla till den nivå som de bäst ställda har kan det ge 4 000 fler människor möjlighet att fira sin 70-årsdag.

Ett foto på två glada 70-åringar som delar födelsedagstårtan lika borde pryda förstasidan på nya hälso- och sjukvårdsprogrammet!

Som jämförelse angav Gunnar Ågren att upp till 70 års ålder räddas 6000 cancerpatienter och 2000 hjärtsjuka (om jag minns rätt?).

Att utveckla den offentliga verksamheten på alla nivåer måste också vara en viktig uppgift för att förankra ett solidariskt samhälle hos medborgarna. Det gäller inte minst sjukvården, som är en kvinnodominerad sektor med låga löner och tung arbetsmiljö. Att skapa arbetsplatser med inflytande, uppskattning (också lönemässigt) och utvecklingsmöjligheter borde göra till exempel landstingens vårdcentraler till de bästa! Detta för att möta borgerlighetens ”religiösa” övertro på privatiseringarnas välsignelser.

Kristina Hallberg och Birgitta Sevefjord har i sina inlägg anfört kloka synpunkter, som bör tas tillvara i det kommande programmet.

Viktigt är att inte i första hand analysera och kritisera borgerlighetens politik, utan att i första hand teckna konturerna och grundvalarna för en offensiv folkhälso- och jämlik-jämställd sjukvård!

Att vara upprörd över vinster för företag är förståeligt, men bättre kanske att se hur de organiserar och arbetar. Det kan finnas goda exempel på effektivitet och kvalitet även i de bolagsdrivna vårdenheterna.

Jag har lite svårt att förstå varför det är accepterat med byggföretag som bygger sjukhus m.m. att ge vinst, teknikföretag att konstruera robotar, som opererar och ger stora vinster till företagen, men sjukhus och vårdcentraler får inte gå med vinst till ägarna. Varför just de företagen?

Oavsett vem som bedriver skattefinansierad verksamhet bör våra krav ställas likvärdigt med den egna verksamheten; offentlighetsprincip, meddelarskydd och anständiga avtal (kollektivavtal) ska finnas med i entreprenader, upphandling av allt från kaffe till handdukar, vårdcentraler, sjukgymnaster – ja, allt.

Gunnar Ågren ansåg det viktigt att Sverige tillsätter en kommission med uppdrag att ta itu med klass, kön och hälsa.

Det vore intressant om vi redan nu kan få igång projekt (som varar längre än tre år!) med uppdrag att försöka forma folkhälsoprojekt, som förmår förändra det tydliga sambandet klass-kön-hälsa.

Till sist…

Mitt förra inlägg väckte några kommentarer. Båda anonyma, vilket jag vanligen inte svarar på. Att föra en diskussion om partiets framtida politik kräver att vi vet vilka vi är som samtalar och diskuterar.

Citat från en kommentar till mitt inlägg:

”Han talar om att vi bör gå samma väg som Moderaterna och förnya oss på sådant sätt att vi alla till slut kan bli underavdelningar till socialdemokratin.”

Tydligen har mitt budskap inte gått fram. Vad jag skrev och skriver är att vänsterpartiet måste ta itu med sitt politiska program på samma sätt som de nya moderaterna förmått göra. Alltså gå igenom område för område och granska de förslag, ståndpunkter och synsätt som de senaste valen fått ett allt mindre stöd från medborgarna.

Det är mycket tydligt att vänstern inte förmår formulera sin politik på ett sätt som ger förtroende och stöd. Vill vi påverka och utveckla Sverige, EU och världen måste vi rimligen fundera på en bättre politik, nya former för organiserande av vårt arbete och vilka möjligheter vi har att tillsammans med andra krafter se till att lyfta till exempel klass, kön och hälsa!

Om vi inget gör – ja, då kan borgerligheten lugnt fortsätta att genomföra sitt program och prägla både nutid och framtid med sina idéer.

Lennart Värmby,

Gruppledare (V) landstinget Kronoberg

KOLA-dagarna

2009-09-12T22:06:00.004+02:00

Vänsterpartiet har haft sina mycket välbesökta KOLA-dagar i Borås. Det är en sammandragning av kommun- och landstingspolitiker från hela landet. Jag hade förmånen att inleda på ett seminarium om klass, kön och hälsa och passar på att l änka till min inledning

Hur får privat vård sin vinst?

2009-09-10T18:35:00.003+02:00

I dagens DN redovisas att den privata vården som omsätter omkring 15 miljarder kronor per år domineras av 5 stora koncerner som tillsammans tar ut omkring 3 miljarder i rörelsevinst. I några av fallen ägs vårdbolagen av högt belånade riskkapitalbolag, vars intresse för att förbättra människors hälsa är begränsat.

Att privat vård ger miljardvinster är inget nytt för den som följt den internationella sjukvårdsdebatten. Sjukvård och läkemedel tillhör de mest lönsamma branscherna som domineras av ett relativt litet antal stora multinationella bolag. I USA som har värdens dyraste och i förhållande till de resurser som läggs ner, också värdens sämsta sjukvårdssystem, gör man särskilt stora vinster. Där har man också ett mycket starkt politiskt inflytande. Åtskilliga senatorer och kongressledamöter står på sjukvårdsbolagens avlöningslistor. Just nu utkämpar bolagen en hård strid för att fattiga människor, som inte är särskilt lönsamma som patientgrupper, inte skall få del av någon sjukförsäkring.

Det klassiska sättet att tjäna pengar på sjukvård är att satsa på de mest lönsamma patientgrupperna, det vill säga socialt väletablerade, inte alltför sjuka, personer som efterfrågar många läkarbesök men inte har några komplicerande sociala problem. Människor med multipla symptom, oklara sjukdomsbilder och psykiska funktionshinder är man däremot inte särskilt förtjust i. I USA kallas fenomenet "cherry-picking" eller att plocka russinen ur kakan.

Självklart undviker man också förebyggande verksamhet. Det tar tid och kan riskera att sänka den framtida lönsamheten.

Stockholms läns landsting fungerar just nu som experimentalfält för den privata sjukvård som Göran Hägglund och hans alliansvänner eftersträvar. Där har man sålt ut stora delar av primärvården och psykiatrin till Carema och andra av de stora vårdbolagen. Samtidigt har man valt ett ersättningssystem där man struntar i de stora olikheter i vårdbehov som finns mellan olika områden och patientgrupper. Inom psykiatrin har man brutit sönder kontinuiteten mellan öppen och sluten vård. Genom åtgärder av denna typ öppnar man stora möjligheter att göra vinst i vården på bekostnad av människors hälsa.

En marknads födelse

2009-09-08T19:35:00.003+02:00

Tänkte passa på att tipsa om en läsvärd bok på temat patientföreningar och medicinföretag, som Gunnar skrev om nedan och gammelmedia var ute och låtsatsnyhetsade om i somras. Boken Pillret av DN-journalisten Ingrid Carlberg.

Pillret är en balanserad och utförlig beskrivning av hur olika medicinska begrepp tar form och utvecklas i samspelet mellan människors verkliga behov och plågor samt ekonomiska intressen. Förutom att diskutera utvecklingen av lyckopiller och (något mindre balanserat) diskutera skillnader mellan KBT och psykoanalytisk terapi är boken även bland de bättre illustrationer jag nånsin sett kring hur marknader skapas i praktiken under kapitalismen.

Långt ifrån någon enkel fråga. Långt ifrån svart eller vitt. Läs!

Av med skygglapparna högerekonomer!

2009-08-13T11:32:00.005+02:00

Socialdemokraternas Carin Jämtin har fått utstå kritik för att hon gick ut på DN Debatt nyligen och ville begränsa möjligheterna för aktieägare att ta ut vinst i privata välfärdsföretag. Kritiken handlar inte minst om att konkurrens kommer att göra välfärdstjänsterna effektivare och bättre.

Effektiv konkurrens leder till effektivare verksamhet och produktivitet. Om konkurrensen ska bli effektiv krävs dock att varan som ska handlas lämpar sig för detta. Välfärdstjänster lämpar sig oerhört dåligt för konkurrens. Framförallt beror detta på att utbildning, vård och omsorg är så avancerade varor att de är oerhört svåra att förhandla om eller ta ställning till annat än på mycket ytliga grunder.

Problemen med fri konkurrens inom vården, skolan och omsorgen syns inte minst inom sjukvårdsföretagen. I en rapport från NUTEK från 2007 (länk) visas att vinsterna bland sjukvårdsföretag är mycket högre än i övriga näringslivet. Hade konkurrensen fungerat effektivt hade vinsterna snarare varit i nivå med andra företag och branscher. Detta blir även tydligt vid internationella jämförelser av sjukvården. Svensk vård anses ofta ha långa väntetider men den vård som bedrivs betraktas ändå som både effektiv och billig. Detta trots att andelen privat vård i Sverige är relativt liten jämfört med andra länder.

Visst har många människor positiva erfarenheter av privata vårdgivare och det finns många duktiga privatläkare där ute. Men på en övergripande nivå är resultaten tydliga. Trots detta fortsätter högerekonomer och borgerliga politiker år efter år att påstå att privatiseringar kommer att lösa vårdens alla problem. Ta av skygglapparna!

Stigande kostnader i sikte!

2009-08-12T22:26:00.010+02:00

USA är ett av de länder i världen som spenderar mest pengar på vård. Trots detta är den allmänna hälsonivån snarast lägre jämfört med andra liknande länder. Nu jobbar den nya demokratiska ledningen med Obama i spetsen för en omfattande reform av hela systemet. Två saker som diskuteras är hur kostnadsutvecklingen ska gå att hejda samtidigt som fler människor ska få tillgång till bra vård. Idag beräknas 40-50 miljoner amerikaner (ca. 13 % av befolkningen) vara utan sjukvårdsförsäkring varje år.

Den amerikanska tankesmedjan Center for Economic and Policy Research (CEPR) la nyligen upp en grafritare (länk) för att beräkna hur USA:s statsskuld kommer att fortsätta växa om vårdkostnaderna tillåts öka. Som alternativ kan man även se hur statsskulden skulle växa om vårdkostnaderna enbart ökade på grund av demografi och BNP-tillväxt. Man kan även välja andra länder och jämföra medellivslängd. Sveriges utveckling ser gynnsam ut. De verkar inte räkna med Alliansregeringens planer på fri etableringsrätt i kombination med skattefinansiering (för en sammanfattning av förändringar på gång se sid. 11 och framåt i den här). Eller tänker de att Hägglund ska ta sitt förnuft till fånga? Var är alla skattesnåla viktigpetterliberaler när man behöver dem?

Läkemedelsindustrin sponsar patientföreningar

2009-08-10T18:22:00.004+02:00

I dagens DN redovisas omfattningen av det stöd som läkemedelsföretag ger till patientföreningar. Sammanlagt omfattar de sponsringsavtal som hittills skrivits i år 21 miljoner kr. Mest får Reumatikerförbundet, men också Hjärt- och lungsjukas riksförbund får avsevärda summor. Alzheimerföreningen och Schizofreniförbundet är exempelvis på andra organisationer som får pengar.

Utmärkande för de patientorganisationer som man stöder är att det ofta handlar om långvariga sjukdomar med stora behov av läkemedel under lång tid. När det gäller flera av sjukdomarna har det också tillkommit nya läkemedel som är relativt dyra. Ur industrins synpunkt är detta en mycket lönsam del av marknaden. Läkemedel som behöver användas under flera decennier mot kroniska sjukdomar är mer intressanta att utveckla än exempelvis antibiotika som används under ganska kort tid eller läkemedel mot sjukdomar som är vanliga i fattiga länder, där kunderna inte är särskilt köpstarka. Vaccinframställning är en annan verksamhet som inte är särskilt lönsam annat än i undantagsfall.

I USA har läkemedelsindustrins stöd till patientorganisationer uppmärksammats länge. Det finns till och med exempel på organisationer som bildats i syfte att bedriva lobbyverksamhet för en viss typ av läkemedel. Ibland har det handlat om att sätta ny sjukdomar på kartan som social fobi eller att utvidga indikationerna för det som behandlas med läkemedel, exempelvis med antidepressiva preparat. Ett område där lobbyverksamhet kom att spela stor roll var förskrivningen av hormonpreparat till medelålders kvinnor med åtföljande cancerrisker. Lobbyverksamheten har starkt bidragit till att USA med 3% av jordens befolkning genererar nästan hälften av läkemedelsindustrins samlade vinster.

Det gamla kravet om att förstatliga läkemedelsindustrin hade onekligen fog för sig. Nu är kravet sannolikt svårt att realisera med dagens industristruktur men ett starkt statligt läkemedelsföretag skulle kunna göra en hel del nytta som motvikt till en alltmer kommersialiserad verksamhet. Kravet på vaccinframställning i samhällsregi är också viktigt.

Vinst i vården?

2009-08-10T14:32:00.002+02:00

Med jämna mellan run blossar det upp debatt om vinst i vården eller ej. Partiets inställning är klar för de flesta, dvs vi är motsatåndare till vinst i vården samtidigt som vi under lång tid accepterat att många faktisk gör en vinst, dvs alla privatläkare, privata gynekologer, sjukgymnaster, tandläkare osv. I Stockholms läns landsting har vi avtal med över 600 privata specialister och deras vinster är inte ett problem anser jag. Problemet blir när vårdcentraler och t o m sjukhus säljs till privata aktörer och rikskapitalbolag som gör vinster som förs ut ur sjukvårdssystemet, dvs skattepengar som inte användst till att utveckla vården.

Vår kritik av denna vinstutdelning delas av en majoritet av medborgarna - vilket utredning efter utredning bekräftar. Borgerliga media tar i så att de nästan spricker för att visa att vins i vården leder till utveckling och bättre kvalitet - inte minst Stockholmsmedia driver detta hårt.

Nyligen kom Famna med en attitydundersökning som tydligt visar att vår kritik av vinst i vården delas av en stor majoritet av medborgarna - 70%! denna åsikt delas av av en majoritet oavsett ålder, inkomst och geografi. Det gäller faktiskt också alla partier utom FP där 60 procent tycker att det är Ok med vinst i vården. När det gäller de rödgröna så är 85-90 procent mot vinst i vården, så här har vi en bred enighet. När det gäller synen på privata företag så tycker ca 50 procent av de rödgröna att de bedriver en mycket bra/ganska bra vård, dvs man är inte lika ensidigt negativ som Vänsterpartiet. Här finns ingen större skillnad mellan S,V MP. Gå in på www.famna.org och läs mer om denna undersökning.

Famna är en branchorganisation för non-profit vård och har under sitt paraply flera stora vårdgivare som bl a Stockholms läns landsting har vårdavtal med och som gör att mycket bra arbete såsom Röda Korset, Ersta Diakoni, Stockholms sjukhem och Stora Sköndal. Min bestämda uppfattning är att vi som parti borde inta en mer öppen hållning till dessa och andra idéburna organisationer inom vård och omsorg. Inom områden där både medicinsk och social omvårdnad ingår såsom vård i livets slutskede, rehabilitering, vård för kroniker.

Svensk sjukvård är mycker bra när det gäller hälsoresultat, rättvis fördelning och innovationsförmåga men samtidigt har landstingen stelanat i struktur. En viktig orsak till att det privata vinner mark är att den offentliga vården varit förändringsobenägen där personalens initiativkraft inte tagits tillvara och där medborgarna varit missnöjda med långa köer och hopplösa telefontider. Även vi i Vänsterpartiet har varit medvetna om dessa problem, men kanske varit så upptagna av att diskutera offentligt contra privat, dvs struktur, att vi glömt bort innehållet. Vi måste fokusera mer på vad vi vill med vården, hur vill vi utveckla den? Vi måste också se att det ser väldigt olika ut i landet och att vi har olika problem. I Sveriges inland är man beroende av hyrläkare och i Stockholm har vi ett inflöde från hela landet. I Stockholm har vi ca 100 privatdrivna vårdcentraler som styrs av avtal med landstinget, i Norrbotten har vi ingen privatdriven vårdcentral. På många mindre orter fungerar samarbetet mellan kommun och landsting bra när det gället t ex vård och omsorg om äldre i Stockholm är det ibland kaos med hög personalomsättning. Onekligen har alla vi som är engagerade i hälso- och sjukvården en grannlaga uppgift att forma ett nytt program för vården som pekar mot framtiden.

Birgitta Sevefjord

Inlägg från Kristina Hallberg

2009-07-27T15:10:00.002+02:00

Hej!

Jag skrev kongressmotionen för V Hallands räkning, om att vi borde tillsätta en arbetsgrupp för att formulera ”en vass och tydlig sjukvårdspolitik” och jag läser med intresse i Vänstervårdsbloggen. Inläggen handlar genomgående om vår kritik av kapitalismen och de borgerliga vårdvalsmodellerna. Ingenting finns ännu om hur våra alternativ ser ut, vilket bekymrar mig lite. Vi är jättebra på att analysera och kritisera det rådande, på ett kunnigt och nyanserat sätt, men vad vill vi i stället?

Jag funderar också över hur vi andra partimedlemmar kan komma till tals och berika ert arbete med olika infallsvinklar?

Några saker tycker jag är viktiga att betona när vi i vänsterpartiet ska formulera vårt alternativ:

1) Samverkan mellan olika vårdgivare kring patienten. Dvs samverkan mellan primärvård, specialistvård, sjukhusvård inom landstingsverksamheten men också samverkan landsting-kommun, där ju det geografiska områdesansvaret är viktigt. Vårdvalssystemen är gjorda för snabba besök rörande enkla åkommor men inte för människor med kroniska sjukdomar, komplicerade sjukdomar etc som behöver en fungerande vårdkedja och ett kontinuerligt omhändertagande.

2) Hur man mäter och belönar prestationer inom vården. Gorbatjov uttryckte det så här om planekonomins absurditeter: ”Om vi för en fabrik som tillverkar skruvar sätter ett produktionsmål och uttrycker målet i antal, får vi miljoner skruvar. Alla i en och samma storlek. Minsta sorten. Sätter vi i stället upp produktionsmålet i vikt, får vi en skruv som väger tio ton. En enda.” Absurditeten gäller även beställar-utförar-modeller, vårdvalsmodeller etc i det nyliberala Sverige. Man mäter än så länge mest antal besök, vilket ni ju pekar på och det får till följd att vårdgivarna bokar in många besök. Man mäter inte om patienten blir friskare, om vården bedrivs effektivt, om olika nivåer samverkar med varandra etc. I Halland mäter man tillgänglighet, dvs antal väntade dagar innan man får träffa primärvårdsläkaren resp specialisten men det är också ett trubbigt mått. Inom psykiatrin där jag jobbar får det till följd att man pressar in alla patienter i systemet (inga väntelistor) men hinner inte träffa patienten särskilt ofta när han väl är inne, hinner inte planera behandlingen, hinner inte samarbeta med alla man borde samarbeta med etc.

3) Bemötandet i vården. Patienterna upplever ofta att vårdpersonalen är stressad, inte lyssnar, inte förstår, inte tar sig tid att ta reda på vad felet är egentligen. Olika vårdgivare pratar inte med varandra. De borde sätta sig ner tillsammans och fundera över patientens symtom men det som sker är snabba åtgärder på var sitt håll. Den psykiska ohälsan ligger bakom en stor andel besök i primärvården, där ett sådant förhållningssätt är rent förödande. Men många besök blir det när patienten söker vidare i sjukvårdsapparaten efter någon som äntligen förstår och ”hittar felet”! Man talar visst om ”tillitsbristsjukdomar”, kan vi utveckla det?

4) Hur bemöts anhöriga i vården? Tar man tillvara deras synpunkter och kunskaper om patienten eller ses de som besvärliga ”bihang”? Överutnyttjar man dem som vårdarbetare? Hur ser anhörigstödet ut i form av kunskapsförmedling, stödsamtal, avlastning etc?

5) LEON-principen, som jag i och för sig förstår är rimlig (principen om lägsta effektiva omhändertagandenivå), dvs att man inte har råd eller möjlighet att grundligt utreda varenda patient från topp till tå. Den ger som konsekvens att man som patient upplever att man får ”tjata sig till” undersökningar och behandlingar, man får kvalificera sig till en kontakt med specialistvården etc. Det bygger på att patienten tar förnyad kontakt om man inte blir bra efter första åtgärden, vilket kanske inte alla har ork och självförtroende att göra. Hör ihop med anhörigperspektivet på så sätt att man som sjuk och svag patient är beroende av att ha anhöriga som har ork, energi och kunskaper att manövrera sig fram i sjukvården, komma ihåg överenskommelser och tider etc.

I vårt sjukvårdspolitiska alternativ tror jag det är viktigt att vi tar patientens perspektiv. Vad är det folk klagar på hemma vid köksbordet, när de har varit hos doktorn? Vad är det som inte kommer fram i patientenkäter typ Vårdbarometern, där folk säger sig vara så himla nöjda hela tiden? Vilken slags sjukvård vill den vanliga medborgaren ha, för sig själv, för sina barn och för sin gamla mamma?

Vi måste också ta personalens perspektiv, de som springer fortare och fortare men ändå tappar bort yrkesstoltheten och känslan av att göra ett bra jobb. De som får utbrändhetssymtom så att de slutar och börjar jobba i affär i stället. Om de inte blir helt avtrubbade och börjar bete sig som robotar…

Jag tänker att Vänsterpartiet behöver formulera vårdens utmaningar och dilemman + våra svar på dem (och hur våra svar skiljer sig från borgarnas). Exempel på sådana utmaningar som jag ser det, är prioriteringsproblemen (behoven överstiger resurserna), tillgänglighetsproblemen, effektivitetsproblemen, frågan om patientens inflytande, frågan om evidensbaserad vård (hur når nya metoder ut i den praktiska vårdvardagen och vem får tillgång till dem), personalens arbetssituation (hur skapa ett uthålligt arbetsliv för vanliga människor som inte kan prestera på topp år ut och år in). Behov kontra efterfrågan; vilka problem kan och ska sjukvården lösa och inte? Behovet av förebyggande insatser, livsstilsförändringar etc (hur kan man angripa detta utan att moralisera över enskilda individer?).

Gudrun S var duktig på att slagkraftigt formulera problem så att folk kände igen sig. Det måste vi göra nu också, bland annat i sjukvårdsfrågan!

Vänliga hälsningar

Kristina Hallberg

Vänsterpartiet Halland

Privatisering, globalisering och folkhälsa

2009-07-22T18:38:00.005+02:00

Lennart Värmby tar upp en del viktiga problemställningar när det gäller globalisering och privatisering.

Jag tror inte det är meningsfullt att diskutera om vi är för eller emot globalisering i största allmänhet. Det har pågått en globaliseringsprocess i flera århundraden, med allt större utbyte mellan människor i olika delar av världen, ökade handelsförbindelser, mer resande och ömsesidigt beroende. Den processen har accelererat i betydande grad de senaste decennierna och innehåller åtskilliga positiva drag, exempelvis att kunskaper, exempelvis på hälsoområdet, blir tillgängliga för många fler människor.

Den politiska debatten bör i första hand handla om globalisering på vems villkor. De senaste decenniernas utveckling har framför allt inneburit en kraftig förstärkning av de internationella storbolagens makt med stöd av statsledningarna i de rikaste länderna. Detta har i hög grad påverkat den globala hälsoutvecklingen. Hälsoklyftorna har ökat både inom och mellan länder. Internationella patent- och handelsöverenskommelser har försvårat fattiga länders tillgång till livsviktiga läkemedel (exempliferat av att så kallade generiska läkemedel avsedda för fattiga länder tas i beslag att tullen i en rad EU-länder). Det sker också starka internationella påtryckningar för att ersätta skattefinansierade sjukvårdssystem med försäkringsfinansierade med starka privata inslag. Detta har i hög grad påverkat de sämst ställda gruppernas möjlighet att få vård. I flera länder, exempelvis Ryssland, kan man tala om veritabla hälsokatastrofer.

Det är också i detta ljus som vi måste se privatiseringsoffensiven. Sverige har haft en privat sjukvårdssektor, framför allt bestående av ett antal privatläkare, under lång tid. De har inte gjort någon större skada. De har varit ganska väl integrerade i det offentliga vårdsystemet och har ibland kompletterat det på ett bra sätt (ett problem har dock varit att privatläkarna helst etablerat sig i storstädernas mest välmående delar). Ett inslag av vårdenheter som är drivna av personalgrupper eller har en mer självstyrande ställning är ett fullt tänkbart komplement till den offentlga vården.

Det som nu sker inom stora delar av svensk sjukvård är något helt annat. Här handlar det om en privatiseringsoffensiv med målsättningen att bryta sönder den nuvarande vårdstrukturen och förvandla sjukvården till en marknad där demokratiska beslut har en underordnad ställning. Nu handlar det inte om enskilda privatpraktiker eller kooperativ utan om ekonomiskt mycket starka, ofta multinationella vårdbolag.

Den typen av privatisering är det svårt att ställa sig positiv till!

En annan sak är att privat vård kommer att finnas kvar även om vi vinner nästa val. Det innebär att vi måste utveckla former av styrning och ledning av sjukvården även med stora grupper av privata aktörer. Vi måste självklart driva frågan om rättvis fördelning av vården, personalens facklig rättigheter, rätten att påtala missförhållanden och en kraftfull förebyggande verksamhet även i en situation där ägarbilden är splittrad.

Detta innebär verkligen inte att vi är för privatisering!

Fel av Ulf Wickbom

2009-07-20T11:51:00.002+02:00

I Godmorron världen, Sveiges Radio P1, söndagen den 19 juli hade Ulf Wickbom en krönika där han bl a tog upp den stora skilnaden i livslängd bland Göteborgare. Det kan skilja 12 år i livslängd beroende på var man bor och vilken samhällsställning man har. Tyvärr drog Ulf Wickbom slutsatsen att det var hälso- och sjukvården som med en ojämlik vård var orsaken till hälsoskillnaderna. Visst finns det klass- och könsmässiga skillnader i bemötande och behandling, vilket måste uppmärksammas och åtgärdas, men man brukar säga att hälso- och sjukvårdens betydels för den totala folkhälsan uppgår till ca 15-20%. Den övervägande skillnaden ligger i skilda livsvillkor och hälsorisker där utbildningsnivå och ekonomi spelar den största rollen. Arbetslöshet, ansträngd ekonomi och känslan av att inte kunna påverka vare sig vardagen eller livet i ett större perspektiv, ger på sikt negativa hälsoeffekter. Det är det ojämlika samhället som är den grundläggande orsaken till hälsoskillnader. Åtgärder för att utjämna i samhället är en politisk viljefråga och en större fråga än vad enbart hälso- och sjukvården kan åstadkomma.

Sören Bergqvist

Inlägg från Lennart Värmby

2009-07-18T11:02:00.004+02:00

Lennart Värmby, legendarisk v-politiker har kommit in med följande inlägg. Jag publicerar det gärna även om jag inte instämmer i allt. Däremot är det viktigt att debatten fortsätter.

Jag håller gärna med om att vänstern måste utveckla bättre alternativ till den nuvarande offentliga vården. Jag tycker också det är viktigt att utveckla politiken i globaliseringsfrågorna. Det som är viktigt att angripa är den ojämna fördelningen av makt och ekonomiska resurser. Jag tycker att Marmot-kommissionen på ett förtjänstfullt sätt har visat hur den ojämlika hälsan hänger samman med en globalisering på storkapitalets villkor.

Gunnar Ågren

”Gunnar!

Vi var med i samma partistyrelse en gång. Lyckades efter hårda debatter få en majoritet för att vänstern krävde direktvalda regionfullmäktige med makt att styra. Jörn Svensson hävdade nationalstatens överhöghet, men förlorade – då.

Vänsterpartiet har inte fullföljt denna linje. Regionomställningen som är nödvändig har, trots Hans Anderssons goda arbete i Svegfors utredning inte resulterat i något vettigt.

(V):s EU-politik gav Jörn Svensson senare rätt tyvärr.

Den nationalromantiska inställning (V) intar är förödande. Vi har all anledning att vidga vår solidaritet och ta itu med att organisera medborgarna oavsett nationalitet, religion, kulturell bakgrund och allt annat för att vrida Sverige, Europa och världen åt vänster!

Din rapport

Rapporten ” Vem vinner på vårdval? ” är bra, eftersom den lyfter fram klasskillnaderna som viktig orsak till ohälsa.

MEN…

Att enbart gå in för områdesbaserat ansvar och offentlig vård är för enkelt!

Medborgarna vill ha offentligt finansierad vård med god kvalitet, men också kunna välja när man kan.

Givet att utgångspunkten är vilja att ge god vård är privata alternativ inget otyg.

Däremot kan stora internationella företag med traditionell inriktning på höga vinster vara helt fel.

Om globariseringsrådet

Det är nödvändigt att kritisera globaliseringens negativa sidor.

Men än mer viktigt att formulera en vänstervision, som upplevs realistisk och möjlig.

(V) har backat i alltför många val. Medborgarna-väljarna ger oss underbetyg och ratar oss för det vi kallar ”nyliberalism”. Är det fel på väljarna eller på oss???

I många val har trenden varit tydlig i Storstockholm – alltfler väljer höger. Socialdemokraterna och vänsterpartiet backar. Varför?

Fundamentalisterna tog över v-partiet efter Gudrun Schyman. Budskapet var att en klarare vänsterprofil skulle ge ökat stöd. Resultatet är tvärtom.

Om det nu har varit en ”klarare” vänster, som partiledningen stått för?

För mig framstår det mer som att man bytt företrädare, som inte lyckats sälja i stort sett samma politik med framgång.

Ny vänster – som bejakar kreativitet, entreprenörskap och nya driftformer!

Vi behöver en ny vänster! På ett liknande sätt som moderaterna gjort måste vi gå igenom samtliga politikområden och ärligt fråga oss om vi inte borde förändra.

Hälso- och sjukvården är ett viktigt område.

Att alla ska dö friskare borde vara den nya vänsterns motto!

Det om det.

Nu till en av mina hjärtefrågor.

Offentlig verksamhet och personalpolitiken.

Många människor arbetar inom offentlig sektor. Jag känner läkare och andra som hoppat av landstinget som arbetsgivare. Inte för att de är egotrippade vinstmaskiner utan för att de tröttnat på byråkratin.

Inom skolans värld är det samma sak.

Regelverk och traditioner styr mer än kärnverksamheten – att ge god utbildning!

Den NYA VÄNSTERN måste bli offensiv och öppen vad gäller att utveckla och forma den offentliga verksamheten på ett sätt som ger utvecklingsmöjligheter för alla anställda.

Vi måste aktivt söka finna former med nya driftsformer, som ger de anställda mer makt och ansvar. Fler karriärmöjligheter – som det nu är kan en lärare i ”bästa” fall bli rektor!?!

Varför inte testa nya variabler – typ duktiga pedagoger inom matematik kan bli regionpedagoger och undervisa på flera skolor när det är nya nivåer som ska läras in.

Jämför inom idrotten där det finns speciella tränare för målvakter, försvarsspelare etc…

Inom vården – belöna och utveckla förebyggande insatser.

För att inte bli för lång – den nya vänstern presenterar ett program med inslag som förvånar, intresserar och väcker debatt!

Låt oss inte begränsa oss till att bara kräva kommun-, landstings- och statligt anställda för det som vi vill driva.

Utveckla nya intraprenader med risktagande och möjlighet/risk för konkurs!

Resultatenheter med fullt ansvar!

Sjukvårdsprogrammet kan rätt formulerat och presenterat bli ett lyft för en ny vänster – en vänster som behövs, som kittlar nyfikenheten och som förmår att entusiasmera massorna!

Gunnar!

Ert ansvar är stort. Satsa på att få igång den offentliga sektorn som arbetsgivare. Vi som är för kollektivet måste ge utrymme för individerna. Social ekonomi, intraprenader och kooperativ, nonprofitföretag – ja, detta och andra nya arbetssätt och organiseringar – låt oss söka och finna!!!

Överraska – ge tyngd åt det förebyggande!

Om det är ett så klart samband mellan livslängd och sociala faktorer måste parollen bli att varje nyfödd ska ha samma möjligheter till ett långt och rikt liv!

Krångla inte till skrivningarna. Det krångliga kan hänvisas till ett gediget underlag.

Vad vi behöver är typ ” ett eget rum ” i långvården, men vi byter det mot ”gemenskap och nära till umgänge och trivsam tillvaro för alla – även för mig som blivit gammal.

Vill du se hur vi jobbar med att forma en ny vänster kolla www.vsodrasmaland.se

Vi spelade in budgetdebatten i landstingsfullmäktige och den kan du se på www.okv.se

Bästa hälsningar

Lennart Värmby

P.S.

Skriver detta på altanen med tio meter till Toftasjön. En båt tuffar förbi.

På TV är det allsång från Skansen med tusentals deltagare. I senaste EU-valet backade vänstersidan i hela Europa. Medborgarnas stöd är nödvändigt för att förändra Sverige, EU och världen. Kan vi inte försöka formulera en vårdgrund som omfattas av hela Europavänstern?

Att kunna få vård i andra länder är inte fel – det är rätt. Men ska inte vara beroende av den egna ekonomin och plånboken.

Vi är internationalister – vi vill mer och vi kan mer, men det måste ges form så att majoriteten stöder att vi återvinner framtiden!”

Fattigdom farligare än svininfluensa

2009-07-18T10:28:00.001+02:00

Det är väl känt att det finns stora klasskillnader i hälsa. Påståendet ”rik och frisk eller fattig och sjuk” har fog för sig.

Märkligt nog diskuteras sällan ojämlikhetens effekter på hälsan. Debatten vimlar av påståenden om olika hälsorisker, alltifrån faran att bo nära högspänningsledningar till risken av att äta för mycket eller möjligen för lite fet mat. Fattigdom eller låg inkomst nämns däremot sällan som något ohälsosamt.

Därför är det intressant att ta del av en vetenskaplig studie som gjorts av Robert Eriksson och Jenny Torssander vid institutet för social forskning vid Stockholms Universitet. De har utgått från den svenska folk- och bostadsräkningens indelning i samhällsklasser som sträcker sig från högre tjänstemän till icke facklärda arbetare. Lantbrukare och andra företagare räknas som separata klasser.

Man utgick från indelningen i samhällsklasser 1990 bland kvinnor och män i åldrarna 30 till 60 år och följde upp dödligheten bland alla individer i dessa åldersgrupper fram till 2003. Undersökningen ger därigenom en god bild av risken för att råka ut för ett dödsfall i åldrarna 30-70 år. Detta är ett bättre mått än den totala dödligheten som alltid är 100 % oberoende av vilken samhällsklass vi tillhör. Det intressanta är givetvis vilken chans vi har att undvika att dö i förtid och leva ett långt liv med god hälsa.

Undersökningen visar att den chansen i hög grad är beroende av vilken samhällsklass vi tillhör:

Icke facklärda arbetare har mer än dubbelt så hög risk att dö i förtid jämfört med högre tjänstemän. Bland kvinnor är risken 67 % högre. När det gäller våldsamma dödsfall och hjärtsjukdomar är riskskillnaderna ännu större.

Man kan också uttrycka det som att 32 % av alla dödsfall bland män och 23 % av alla dödsfall bland kvinnor i dessa åldrar kan hänföras till sociala skillnader i hälsa. Det innebär att 3000 förtidiga dödsfall bland män och 1000 bland kvinnor årligen skulle kunna undvikas om vi levde i ett jämlikt samhälle.

Dålig ekonomi, låg utbildning och brist på inflytande är med andra ord viktiga hälsorisker i det svenska samhället. I ett internationellt perspektiv är naturligtvis ojämlikhetens pris oerhört mycket större.

Arbetslöshet är ohälsosamt!

2009-07-15T17:59:00.001+02:00

I den utmärkta medicinska tidskriften Lancet har man redovisat den första studien av hur den nuvarande ekonomiska krisen påverkar hälsan i Europa. Bakom artikeln står ett antal epidemiologiska forskare d.v.s. specialister på sambandet mellan sociala förhållanden och hälsa. Fördelen med studien är att den omfattar 25 europeiska länder vilket gör det mindre sannolikt att resultaten påverkas av lokala faktorer. Därigenom blir slutsatserna säkrare.

Studiens viktigaste resultat är att det finns ett klart samband mellan arbetslöshet och antalet självmord och antalet alkoholrelaterade dödsfall. En ökning av arbetslösheten med en procentenhet leder till 0,8 procents ökning av självmordsfrekvensen.

En intressant slutsats som forskarna drar är att en aktiv arbetsmarknadspolitik mildrar de negativa hälsoeffekterna av arbetslösheten.

Att göra som den svenska regeringen, att både acceptera en stigande arbetslöshet och rusta ner arbetsmarknadspolitiken, är med andra ord dubbelt idiotiskt.

En annan viktig slutsats av undersökningen är ungdomar drabbas värre av arbetslöshet än äldre. Att Sverige ligger nära europatoppen när det gäller ungdomsarbetslöshet är därför djupt oroande. En rad undersökningar, bland annat Socialstyrelsens folkhälsorapport, visar att den psykiska hälsan bland unga människor har försämrats kraftigt sedan slutet av 1980-talet också jämfört med en rad andra europeiska länder.

Den försämrade arbetsmarknaden för unga är en viktig orsaksfaktor och fler jobb till ungdomar är därför en viktig folkhälsoinsats.

Globaliseringsrådet – en nyliberal tankesmedja, betald av regeringen.

2009-07-03T09:53:00.001+02:00

Globaliseringsrådet tillsattes av den borgerliga regeringen 2007 med syfte att lägga förslag som skall ”stärka Sveriges konkurrenskraft i en globaliserad värld”. I praktiken handlar det om att anpassa svensk politik till den nyliberala agenda, som blivit alltmer misskrediterad i takt med den internationella finanskrisen.

Ett av rådets första dokument var författad av den välkände nyliberalen Johan Norberg, som inte oväntat ser den otyglade marknaden som den bästa vägen till global utveckling, jämliket och rättvist fördelad hälsa, Dagens enorma orättvisor kan fördras med jämnmod eftersom en del av välståndet så småningom sipprar ner till de allra fattigaste.

Norbergs funderingar har med eftertryck vederlagts av den viktiga WHO-rapport som kom hösten 2008, den så kallade Marmotkommissionen, som visar att de globala hälsoklyftorna har ökat under de senaste decennierna och att det krävs en grundlig omfördelning av resurser och makt om man skall kunna bryta den negativa utvecklingen.

Globaliseringsrådet har också funderat över vad man skall göra med den svenska sjukvården, tankegångar som vederbörligen applåderats på DN;s ledarsida.

Något uppseendeväckande för man fram USA:s sjukvård som ett föredöme. De höga amerikanska sjukvårdsutgifterna (omkring 15 % av BNP) skapar nämligen gynnsamma förhållanden för företag som utvecklar nya läkemedel och avancerad sjukvårdsteknologi. Att den amerikanska sjukvården utestänger en stor del av befolkningen tar rådets rapportör med jämnmod med argumentet att många av de oförsäkrade har valt detta själva.

Att USA:s sjukvård faktiskt ger mindre hälsa för pengarna än sjukvården i Sverige och en rad andra europeiska länder viftas bort med argumentet att de som faktiskt kommer in i systemet får mer avancerad behandling. (USA har idag dubbelt så hög dödlighet bland barn under det första levnadsåret jämfört med Sverige, med ungefär hälften så höga sjukvårdsutgifter per capita. USA har också passerats av det betydligt fattigare grannlandet Kuba.)

USA tas som argument för att sjukvårdsutgifterna borde kunna stiga mycket kraftigt jämfört med dagens nivå. Detta skall dock inte betalas genom skatter utan genom att de som har råd tecknar privata sjukvårdsförsäkringar som berättigar till avancerad vård och ger tillgång till dyra läkemedel. De som bara har tillgång till det obligatoriska grundutbudet får nöja sig med en betydligt enklare vård och billiga läkemedel.

Utredaren konstaterar att de prioriteringsregler som riksdagen ställde sig bakom på 90-talet är ett hinder för att utveckla en konkurrenskraftig sjukvård. Han pläderar istället för en vårdvalsmodell där de köpstarkaste konsumenterna får tillgång till den mest kvalificerade vården. Så småningom blir den avancerade vården och de nya läkemedlen billigare och då kan även de fattiga och långvarigt sjuka få del av framstegen.

Förslagen om sjukvården anknyter väl till Globaliseringsrådets slutrapport där två av huvudpunkterna är att öka inkomstklyftorna i samhället och urholka LAS: Globaliseringsrådet har en lång rad ledamöter som representerar etablissemanget i det svenska samhället. Bara två avvikande röster kommer fram. TCO invänder mot att urholka LAS. Wanja Lundby-Wedin konstaterar att det finns avgörande skillnader mellan hennes och LO:s samhällssyn och Globaliseringsrådets. Heder åt henne!

Privatisering ökar vårdens kostnader

2009-05-26T15:59:00.003+02:00

Privatiseringsanhängarna hävdar ofta att marknaden gör att privat vård blir bättre och billigare. Detta är en myt. Privatisering driver tvärtom upp kostnaderna och ger ofta sämre kvalitet. Internationella jämförelser visa att länder som satsat på privat vård har högre totalkostnader och sämre hälsoutfall än länder där vården är offentlig. I USA har man jämfört vinstdrivande sjukhus med sådana som drivs utan vinstintresse eller är offentliga. De vinstdrivande ger sämre vård vid likartade sjukdomar.

De som driver privata vårdbolag gör det inte av omtanke om folkhälsan. De vill ha återbäring på sina satsade pengar. Syftet med verksamheten är att ge vinst. De skattepengar som i allmänhet finansierar den privata vården skall räcka både till att klara kostnaderna och ge ett överskott.

Privat verksamhet är kostnadsdrivande på flera sätt. Ett vanligt sätt att öka vinsten är att ägna sig åt det som i USA kallas ”cherry-picking”, ungefär plocka russinen ur kakan. Man sorterar bort de sjukaste patienterna, som får tas hand av den kvarvarande offentliga verksamheten som belastas med högre kostnader.

Inom privat vinstgivande verksamhet finns ingen anledning att avstå från att ge onödig vård om man kan få betalt för den. I USA är det till exempel mycket vanligare med kejsarsnitt än i länder där sjukhusen drivs i offentlig regi. Inom ramen för Vårdval Stockholm har man börjat sätta patienter på extra återbesök eftersom det ökar intäkterna.

Inom privat verksamhet finns inget intresse att sprida kunskaper som kan användas för att effektivisera verksamheten. Tvärtom behåller man kunskapen för att kunna öka sin egen vinst. Detta är särskilt allvarligt inom sjukvården där det är viktigt att alla får del av nya rön som medför bättre hälsa.

Privatisering skapar onödig byråkrati genom att man måste bygga upp nya organisationer för kontroll och upphandling. I och med att nya aktörer kommer in på arenan bryts ofta gamla kontaktmönster och lokalt förankrad kompetens går förlorad.

Inom privat verksamhet minskar intresset för förebyggande verksamhet eftersom detta ses som en onödig kostnad som dessutom minskar den framtida vinsten.

Dax för förebyggande hälso- och sjukvård!

2009-05-14T15:08:00.002+02:00

Idag har Socialstyrelsen överlämnat sin hälso- och sjukvårdsrapport till regeringen de har också presenterat rapporten på DN debatt.

Det är intressant att socialstyrelsen så tydligt lyfter fram det förebyggande och hälsofrämjande arbetet. De menar att hälso- och sjukvården i Sverige måste byta fokus och i större utsträckning jobba med att förhindra insjuknande. Att sätta patienten i fokus är den andra frågan de tycker hårt på.

Hälsan är ojämlikt fördelad i Sverige. Arbetare mår sämre och lever kortare än tjänstemän, kvinnor mår sämre än män. Ur ett vänsterperspektiv är det oacceptabelt!

I denna tid då så mycket av hälso- och sjukvårdsdebatten handlar om valfrihet och tillgänglighet är det glädjande att socialstyrelsen riktar fokus på just den ojämlika fördelningen av hälsa.

Vetskapen om att hälsan är ojämlikt fördelad och vetskapen att hälso- och sjukvården kan bidra till att göra något åt det är en av grunderna i Vänsterpartiets hälso- och sjukvårdspolitik. Därför kan vi bara hoppas att regeringen lägger stor vikt vid socialstyrelsen rapport och vill diskutera med oss vad som bör göras!

Rädda apoteket!

2009-05-06T09:29:00.003+02:00

Ett nystarat upprop för att rädda apoteket finns här.
Skriv under du också!

Maria Grip

Å ena sidan, å andra sidan…

2009-05-05T11:51:00.002+02:00

Cancerfonden har återigen – i ett seminarium om prostatacancer – bidragit till att sprida kunskap och insikt till oss icke-medicinskt sakkunniga. Det är ovärderligt att på några timmar få professionell belysning av en rad olika experter i ett så komplicerat problem, dessutom på ett förhållandevis lättillgängligt sätt.

I Sverige dör varje år 2 500 män i PC. Det är en plågsam död med skelettsmärtor och metastaser. Nu väntar vi på Socialstyrelsens expertgrupp om huruvida eventuell screening med PSA ska införas i Sverige. Slutsatsen blir sannolikt att det är tveksamt om den minskade dödligheten uppväger de negativa effekterna med screening i form av överdiagnostik och överbehandling.

En stor europeisk screeningstudie visar att för varje man som räddats från död i PC screenades över 1000 män och 48 opererades eller strålbehandlades. Då ska man känna till att behandling ofta leder till svåra biverkningar, både fysiska och mentala, som minskar livskvaliteten. Men efter tio års uppföljning var dödligheten i PC 20 procent lägre i den grupp som screenats jämfört med kontrollgruppen.

Få sjukdomar uppvisar ett så stort spann mellan tidiga former och långt gången, dödlig sjukdom. De flesta män i medelåldern har små tumörer i prostatakörteln som aldrig kommer att leda till allvarlig PC. Sannolikt dör de i en helt annan sjukdom och mår bäst av att inte behandlas. Friska män ska inte göras till cancerpatienter, säger man.

Så även om masscreening inte är rätt väg att gå ska alla män ges information om att PSA-testet finns och om tänkbara positiva och negativa effekter i det enskilda fallet. Det gäller ju att hitta tumören väldigt tidigt för att genom operation och strålning kunna minska dödligheten.

Frågor, frågor…
Prostatacancer – egentligen ett spektrum av olika sjukdomar – är mycket forskningskrävande. Mängder av frågor kräver svar. Vilka män är i riskzonen? Hur ska olika tumörer behandlas? Kan vaccination vara en bra åtgärd i vissa fall? PSA är bara ett av många olika test. Går det att utveckla andra som fungerar bättre? Och vilken inverkan har livsstilen och miljön med tanke på att män i västvärlden dör av PC medan dödligheten är låg i bortre Asien, trots ungefär samma förekomst av ofarliga cancertumörer i prostatan?

Bättre diagnostik
Metoder måste forskas fram för att tidigt skilja ut den minoritet som har hög risk att utveckla allvarlig PC och som därför behöver behandling. Eftersom PC inte syns på röntgen tas vävnadsprov slumpmässigt på män med förhöjda PSA-värden vilket inte ger någon större tillförlitlighet.

Bästa sättet att observera män med lågrisktumörer är aktiv monitorering var 3-6 månad. Nästan inga av dessa män har dött av PC men också här finns ett antal obesvarade frågor som bara mer forskning kan ge svar på.

Självklart är – som i all annan vård och behandling – behovsprincipen viktig, inte minst palliativa åtgärder. Och lika självklart är det att ekonomiska betingelser inte ska inverka så att patienter i vissa landsting får sämre vård än andra. Statens insatser är förstås helt nödvändiga och nationell samordning i cancerfrågor av största vikt.

Allt fler män kommer att drabbas av prostatacancer, främst på grund av befolkningsökningen. 10 000 nya fall upptäcks varje år. På önskelistan står skräddarsydd behandling där läkemedel, strålning och kirurgi utnyttjas för bästa individuella resultat.

Ingrid Falk
Informationsansvarig (V)
Stockholms läns landsting

Apoteksmarknaden avreglerad

2009-05-04T11:48:00.004+02:00

Riksdagens borgerliga majoritet beslutade torsdagen den 29 april att Apotekets monopol ersätts av ett system där den som får tillstånd av Läkemedelsverket får driva apotek. Avregleringen träder i kraft den 1 juli 2009.
Den borgerliga regeringen gjorde tidigt klart att Apoteket ska avregleras. När jag ställt frågan varför regeringen vill riva ned ett välfungerande system och ersätta det med ett marknadssystem där läkemedelskostnaderna riskerar skjuta i höjden har jag fått mer eller mindre begåvade svar. De vanligaste förklaringar har varit ”vi gick till val med löftet att sälja ut Apoteket” eller ”att endast diktaturer som Nordkorea och Kuba har kvar apoteksmonopolet, därför kan inte Sverige ha kvar monopolet”. Monopol är alltid dåligt enligt borgerlig retorik och lika säkert påstår de borgerliga partierna att privatisering och konkurrens per automatik kommer att innebära billigare läkemedel. Sedan har alliansens representanter i Socialutskottet ojat sig över den dåliga tillgängligheten och att det är så få apotek i Sverige, endast ett apotek per 10 000 invånare. Alltså mycket glesare än i andra europeiska länder. Men Göran Hägglund säger inget om att apoteksombuden inte räknas i underlaget eftersom systemet inte är så vanligt i andra länder.

Konsumentverket har fått uppdraget att utvärdera avregleringen och jag råkade hitta en intressant rapport på deras hemsida ”Apoteksmarknaden ur konsumentperspektivet”, publicerades i december 2008. Rapporten är en s.k. nollmätning så att Konsumentverket har något att jämföra mot när utvärderingen sker om några år. Det förvånar mig att rapporten inte har uppmärksammats någonstans. Resultatet i rapporten är entydigt, svenska folket är nöjda med apoteket – både tillgängligheten och öppettiderna. Närheten till apoteken bedöms vara mycket god, 85 procent av alla har mindre än 15 minuters väg till närmaste apotek eller apoteksombud, 80 procent anser att öppettiderna är bra. När det gäller de äldre är siffrorna ännu högre. Det är mycket få som säger att närheten eller öppettiderna är dåliga (två respektive fyra procent).
Rapporten avslutas med orden – "Idag är den svenska allmänheten mycket nöjd med marknaden för försäljning av produkter inom Apoteket AB:s sortiment. Den svenska allmänheten ser egentligen inga fördelar eller förväntar sig några större förbättringar med en omreglerad marknad för försäljning av produkter inom Apoteket AB:s sortiment".
Rapporten förstärker ännu mer min uppfattning att regeringens drivkraft är enbart näringslivspolitisk, inte hälso- och sjukvårdspolitisk.
Vänsterpartiet anser att läkemedel är en del av sjukvården och inte en marknadsvara vilken som helst. Vid ett maktskifte i nästa riksdagsval kommer vi att tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet riva upp ett beslut om privatisering av apoteksmarknaden. Det gör vi för att säkerställa en pålitlig och kostnadseffektiv läkemedelshantering med god tillgänglighet i hela landet.

P.S. de borgerliga riksdagsledamöterna kom till debatten med var sin enormt stor blombukett. I debatten tackade sedan alliansrepresentanterna den ena efter den andra Farmacevtförbundet för blommorna.

Hälsa en mänsklig rättighet – inte en handelsvara!

2009-05-01T08:20:00.002+02:00

Istället för 1-majtal får det bli en 1 maj-blogg

I vintras var det 60 år sedan deklarationen om de mänskliga rättigheterna antogs. Antagandet av ett antal oförytterliga rättigheter har varit ett viktigt stöd för den demokratiska och sociala kampen världen över.

En av de mest grundläggande rättigheterna är alla människors rätt till bästa möjliga psykiska och fysiska hälsa. Hälsa är en särskilt viktig rättighet eftersom den i hög grad är en förutsättning för att ta del av andra rättigheter. Rätten till hälsa för med sig både kravet på en bra hälso- och sjukvård som är tillgänglig för alla och på ett samhälle som skapar goda förutsättningar för ett hälsosamt liv.

Människors dagliga levnadsförhållanden har en avgörande betydelse för folkhälsan. Rätten till arbete med en bra arbetsmiljö, möjligheten att kunna försörja sig och känna ekonomisk trygghet och att ha ett inflytande både över sitt dagliga liv och över samhället – är exempel på grundläggande förutsättningar för människors hälsa. Forskningen visar entydigt att ett samhälle med ojämlikhet och stora sociala klyftor också är ett ohälsosamt samhälle där människor känner otrygghet och osäkerhet. Ett välfärdssamhälle där man utjämna ekonomiska skillnader genom progressiv beskattning, där man gör utbildning och vård tillgänglig för alla och där man skapar trygghet i livet alla skeden genom generösa socialförsäkringar är också det samhälle där man gör de största hälsovinsterna. Välfärd är helt enkelt effektivt genom att fler människor kan jobba och de sociala kostnaderna för sjukdom och kriminalitet minskar.

Hälsa har aldrig varit någon oomstridd rättighet. Redan från början motsatte sig USA kravet på rätt till hälso- och sjukvård därför att man ville slå vakt om privata vårdbolags möjlighet till vinster. Ett resultat av detta är att i många länder ställs människor utan tillgång till vård och sjukdom leder ofta till skuldsättning och ekonomisk ruin.

I dagens värld är hälsa en ojämnt fördelad rättighet. De globala hälsoklyftorna har med all rätt karakteriserats som vår tids största orättvisa. I Sverige kan ett nyfött barn räkna med att leva mer än 80 år i snitt. I många länder i Södra Afrika ligger medellivslängden kring 40. Spädbarnsdödligheten är i flera länder 50 ggr högre än hos oss. I Ryssland lever män 20 år kortare liv än i Sverige och medellivslängden har sjunkit i takt med ökande sociala klyftor.

Bakom hälsoklyftorna ligger ojämna globala maktförhållanden där rika länder och starka ekonomiska intressen berövar fattiga länder möjligheterna till ekonomisk och social utveckling. Kostnaderna för kriget i Irak skulle räcka till att för hela jordens befolkning över fattigdomsstrecket. Relativt måttliga resursinsatser skulle kunna förhindra att 200 miljoner barn får bestående skador på grund av näringsbrist men penningströmmarna går i motsatt riktning. Räntor och återbetalningar av skulder uppgår till långt större belopp än det sammantagna biståndet som också är långt mindre än de rika ländernas stöd till sitt eget jordbruk. Över en miljard människor lever på mindre än 2 dollar om dagen vilket kan jämföras med att alla kor i EU subventioneras med 3 dollar.

Också i Sverige har vi stora och växande klassklyftor i hälsa, något som visas av Socialstyrelsens senaste folkhälsorapport. En industriarbetare har mer än dubbelt så stor risk att dö av hjärt- kärlsjukdom som en högre tjänsteman. I ett område som Rinkeby eller Norra Botkyrka är ohälsotalen och sjukligheten mer än tre gånger så hög som i Danderyd och Lidingö.

En viktig orsak till att klassklyftorna i hälsa ökar är ökande skillnader i inkomster och sociala möjligheter. Vi håller på att få ett samhälle där olika grupper av människor lever åtskilda från varandra under olika förhållanden. Den borgerliga regeringens politik leder till att sjukskrivna och arbetslösa inte kan känna någon social trygghet och marginaliseras. Passiviteten inför arbetslösheten innebär att människor berövas sitt framtidshopp. Sverige ligger nu nära den europiska toppen när det gäller ungdomsarbetslöshet. Den höga arbetslösheten bland ungdomar är det viktigaste skälet till den kraftiga försämringen av den psykiska hälsan som håller på att utvecklas till ett av de verkligt stora folkhälsoproblemen.

Världshälsoorganisationen har lagt fram ett program för att vi inom en generation skall få en värld utan dagens stora hälsoklyftor. Detta är möjligt om vi angriper hälsans sociala bestämningsfaktorer, förbättrar människors dagliga livsvillkor och säkrar rätt till arbete, bra miljö, dräglig standard, utbildning och vård. Inte minst gäller det att i grunden ändra de maktförhållanden som skapar ojämnliket och onödig ohälsa. Intressant nog lyfter WHO:s experter fram den skandinaviska välfärdsmodellen som ett efterföljansvärt exempel för att åstadkomma bättre hälsa. Detta sker samtidigt som vår egen regering gör sitt bästa för rasera centrala delar av samma välfärd. Det är inte förvånande att vår borgerliga regering lagt appellerna om global rättvisa och minskade klyftor på hyllan.

En avgörande fråga är om hälsa skall vara en rättighet eller en handelsvara. Den borgerliga majoriteten i riksdagen drev nyligen igenom vad som med en förskönande omskrivning kallas för vårdval och som i själva verket är en frihet för privata vårdbolag att på skattebetalarnas bekostnad lokalisera sin verksamhet där den är mest lönsam. I Stockholms län har vi sett vårdvalsmodellen i praktiken. Vårdval Stockholm har blivit en metod att ta resurser från de som är sjukast och istället lokalisera mottagningar där majoriteten är friska och ekonomiskt väletablerade.

Svensk arbetarrörelse har en fin tradition av reformer i syfte att öka den sociala rättvisan. Den traditionen behöver idag återupplivas och förnyas. Det kan man göra genom att sätta en bra hälsa som mål för samhällspolitiken och bygga en bra vård som är tillgänglig för alla och som utgår från människors behov. Ett samhälle där människor har rätt till arbete, social trygghet och hälsa är också det samhälle som är bäst rustat för att bemästra internationella kriser och miljöhot.

Satsa på att förebygga fallolyckor bland äldre!

2009-04-29T16:36:00.002+02:00

Organisationen Sveriges kommuner och landsting har har tagit fram en förstudie om fallskador bland äldre. Den visar att i realtion till andra dödsorsaker är fallolyckor den femte vanligaste dödsorsaken efter hjärt- kärl sjukdomar, cancer, stroke och lungsjukdomar bland äldre. Det sker ca 1500 dödsfall per år i Sverige till följd av fallolyckor hos personer över 65 år. Många som faller drabbas av frakturer som höftleds- och handledsfrakturer. Det innebär ett stort lidande för den enskilde och leder till stora kostnader för samhället, inte minst sjukvården och kommunerna.

De som bor i särskilda boenden drabbas av fler fall och frakturer än i andra miljöer. Det är närmare 40 procent av alla höftledsfrakturer som inträffar i särskilda boendeformer, trots att det bara är 6 procent som bor i dessa boenden. På sjukhusen inträffar ca 7-8 procent av alla höftledsfrakturer, men eftersom de äldre ofta vistas en relativt kort tid på sjukhus, så kan det bedömas som en stor risk för både fall och frakturer vid vistelse på sjukhus.

Med effektiva förebyggande insatser så skulle många fall och frakturer kunna förhindras. Det skulle betyda minskat lidande för den enskilda, men också leda till betydande kostnadsbesparingar för samhället, inte minst för kommuner och landsting. Sådana insatser är möjliga, även om det initialt skulle kosta kommuner och landsting en del men i förlängningen skulle det förmodligen vara lönsamt

Metoder som har visat sig framgångsrika är riktade insatser till vissa riskmiljöer och särskilt såbara individer. Internationellt har man jobbat mycket med att förebygga fallolyckor bland äldre på särskilda specialistmottagningar, s.k. fallmottagningar. Mottagningarna kännetecknas av teamarbete där olika professioner samarbetar för att förebygga fallolyckor, vilket visat sig mycket framgångsrikt. I Sverige har försök gjorts på några ställen, men det har aldrig riktigt slagit igenom fullt ut.

Det är viktigt att satsa på fysisk aktivitet för äldre personer som tidigare i livet inte varit fysiskt aktiva. Det är till och med så att äldre personer får en större effekt av träning än yngre. Fysisk aktivitet bidrar allmänt till att stimulera balans, kooordination och muskelstyrka. Individuella genomgångar av äldre personers situation som löper stor risk att falla har visat på goda resultat. Det kan handla om att titta på den fysiska boendemiljön, stöd till anpassad fysisk aktivitet, genomgång av läkemedel, synundersökning m.m. För att det ska bli lyckosamt krävs stöd från olika professioner och nära samarbete mellan kommuner och landsting (sjukvården).

Om man vill läsa mer insatser för att förebygga fallolyckor bland äldre kan ni hämta hem rapporten via den här länken. http://brs.skl.se/brsbibl/kata_documents/doc39460_1.pdf

Andreas Falk

Ökande klasskillnader i hälsa

2009-04-26T21:48:00.003+02:00

Socialstyrelsen lade nyligen fram en folkhälsorapport som finns tillgänglig på nätet: www.socialstyrelsen.se/Publicerat/2009/10363/2009-126-71.htm

Rapporten visar att högutbildade män är folkhälsans vinnare medan ungdomar och äldre kvinnor är de stora förlorarna.

Klasskillnaderna i hälsa är mycket stora och visar dessutom en tendens att öka. I Socialstyrelsens rapport har man framför allt tittat på skillnader mellan högutbildade och personer med enbart grundskola. Jämför man dessa två grupper har gapet i medellivslängd ökat från 2 år till 4,5 år bland kvinnor och från 3,4 år till 4,9 bland män om man jämför situationen 1986 med dagens. Personer med enbart grundskoleutbildning har dubbelt så hög risk att dö före 75 års ålder som högutbildade.

Man ser mycket stora klasskillnader när det gäller diabetes och hjärtkärlsjukdomar. Astma och allergi är vanligare bland barn till lågavlönade föräldrar. Kvinnor med låg utbildning som drabbas av bröstcancer har sämre överlevnad än högutbildade. En slutsats som dras är att en mycket stor andel av ohälsan i Sverige sammanhänger med sociala faktorer. Vi kan tala om en onödig ohälsa som skulle kunnat undvikas om vi hade en jämnare inkomstfördelning och bättre välfärd.

Kvinnors hälsoutveckling stagnerar. Det är bara bland högutbildade kvinnor som medellivslängden ökar. Dödligheten ökar bland män i åldrarna 16-24 år till stor del beroende på alkohol- och narkotikarelaterad dödlighet. Bland alla grupper ungdomar försämras den psykiska hälsan. Bland unga kvinnor ser vi en ökning av andelen som rapporterar ångest, oro och ängslan från omkring 10 % 1990 till 30% 2005. En viktig orsak till ungdomars försämrade psykiska hälsa är den försämrade arbetsmarknaden. Sverige har numera den näst högsta ungdomsarbetslösheten i Västeuropa.

Gunnar Ågren

2009-04-24T11:25:00.000+02:00

Så går det när man leker affärer.

Läste i senaste Dagens Medicin att det går knackigt för många privata vårdcentraler i Stockholm. Av de 23 som startade i och med Vårdval Stockholm kan hälften vara på väg att gå i konkurs, några är redan där. Och så är det inom det privata näringslivet. Konkurrens betyder att någon slås ut. Problemet med sjukvård är att det alltid är det offentliga som har det yttersta ansvaret för patienterna, inte det privata, och det offentliga måste alltid finnas till hands när det privata sviktar.
"-Den som ska starta vårdcentral i Stockholm måste vara entusiastisk. Det handlar om att dela ut flygblad på gator och torg och marknadsföra sig mycket aktivt." säger biträdande sjukvårdslandstingsrådet Lars Joakim Lundquist (M).
Dels borde inte sjukvårdspersonal syssla med och "ragga kunder", men så blir det med en efterfrågestyrd vård. Dels visar detta att det bara är de stora drakarna som är vinnarna i borgarnas valfrihetskoncept.

Sören Bergqvist

Gör folkhälsa till en viktig rödgrön valfråga!

2009-04-22T21:49:00.000+02:00

Den nybildade socialdemokratiska föreningen för en bättre och jämlik hälsa tog ett berömvärt initiativ när man ordnade ett öppet seminarium om klasskillnaderna i hälsa och en framtida folkhälsopolitik. Inledare var Göran Dahlgren som varit en ledande folkhälso- och vårddebattör under många år och bland annat drivit kampen mot privatiseringar inom sjukvården.

Mötet på ABF-huset var välbesökt och det riktades stark kritik mot den borgerliga regeringens brist på genomtänkt folkhälsopolitik och oförmåga att se klasskillnaderna i hälsa. Samtidigt var man överens om en återgång till den gamla s-regeringes politik inte är ett tillräckligt alternativ.

Klasskillnaderna i hälsa i Sverige ökar i takt med en ökad ekonomisk ojämlikhet. Det visas bland annat av Socialstyrelsen senaste folkhälsorapport. Skall denna utveckling kunna brytas krävs kraftfulla och genomtänkta insatser inom en rad samhällsområden.

Två viktiga frågor som lyftes fram var arbetsmiljöfrågorna, framför allt den psykosociala arbetsmiljön och ungdomars försämrade psykiska hälsa som har ett starkt samband med en försämrad arbetsmarknad och benägenheten att individualisera samhällsproblem och ge ungdomarna själva skulden för att det inte finns jobb.

En ny offensiv folkhälsopolitik där man angriper hälsans sociala bestämningsfaktorer och minskar ojämlikheten borde vara en av hörnstenarna i den politik som ger en rödgrön valseger 2010.

Gunnar Ågren

Jämlikhet bra för folkhälsan!

2009-04-19T12:35:00.000+02:00

Ökad jämlikhet har länge varit en paroll med stor genomslagskraft. Inom vänstern har vi länge varit övertygade om att ett samhälle med minskade inkomstskillnader och mindre sociala klyftor också är ett bättre samhälle.

Numera finns det också ett starkt forskningsstöd för den uppfattningen. I en utmärkt nyutkommen bok ”The Spirit Level” (Allen Lane, 2009) visar den ledande engelske folkhälsoforskaren Richard Wilkinson på ett övertygande sätt att samhällen med lägre skillnader i inkomster har bättre hälsa och lägre kriminalitet än samhällen med stora sociala klyftor.

Att omfördela pengar med hjälp av progressiva skatter, satsa på bra socialförsäkringar och en offentligt finansierad skola, sjukvård, barnomsorg samt bostäder till rimliga hyror är helt enkelt mer effektivt. Fler kan jobba och medborgarna kan känna större trygghet och en högre grad av välbefinnande. I det långa loppet vinner även de rika på att bidra till ökad välfärd.

Sverige är fortfarande, vid internationell jämförelse ett land med relativts små ekonomiska klyftor. Intressant nog lyfts den svenska välfärdsmodellen fram som ett föredöme i internationella sammanhang, bland annat i WHO:s senaste rapport om hur vi skall minska de globala hälsoklyftorna.

Ironiskt nog sker detta samtidigt som vår egen regering gör sitt bästa för att rasera välfärden och öka klyftorna i samhället. Skattesänkningar för de rika och urholkade socialförsäkringar är inte bara orättfärdiga, de är också ohälsosamma!

Gunnar Ågren

Vem vinner på vårdval?

2009-04-17T22:11:00.000+02:00

Jag har gjort en granskning av Vårdval Stockholm, som är det system för fördelning av resurser till vårdcentraler och husläkarmottagningar som den borgerliga majoriteten i landstinget införde den 1 januari 2008. Stockholms län är en mycket ojämlik region med stora ekonomiska klyftor och stora hälsoskillnader. Även om sjukvården inte kan påverka ojämlikheten kan man kräva att resurserna fördelas efter behov, det vill säga att man prioriterar de grupper som har sämst hälsa. I Vårdval Stockholm gör man tvärtom - prioriterar friska höginkomsttagare

Gunnar Ågren

2009-04-07T17:11:00.000+02:00

Hur primärvården kan fungera som första linjens psykiatri

Den psykiska ohälsan är fortfarande ett stort problem bland befolkningen och många söker sig till primärvården för att söka hjälp. Tyvärr så får de inte alltid det bemötande och den hjälp de skulle behöva. I flera av de Vårdvalsmodeller som införts av den borgerliga alliansen är det endast snabba läkarbesök som belönas. Därmed finns det inte tillräcklig tid för de med psykisk ohälsa och kuratorer och psykologer har försvunnit från primärvården. För att primärvården ska fungera som första linjens psykiatri krävs följande:

Tydliggöra primärvårdens uppdrag och ansvar för att behandla psykisk ohälsa.
Utbildning av allmänläkarna i förståelsen, bemötande och upptäckt av psykisk ohälsa.
En ekonomisk ersättning som ger förutsättningar att anställa kompetenser som t. ex kuratorer, psykologer osv i primärvården.
Förutsättningar måste ges för konsultinsatser av psykiatriker i primärvården.
Beroendesjkuksköterskor bör prövas inom primärvården.
Skötare skulle med fördel kunna användas inom primärvården.
Primärvården bör etablera ett bättre samarbete med missbruksvården,socialtjänsten och psykiatrin.

Sjukvården – det nya politiska slagfältet!?

2009-04-05T13:43:00.000+02:00

NUTEK lyfter fram hälso- och sjukvården som den största tillväxtbranschen. Dvs den privata hälso- och sjukvården. Men frågan är, hur kan en privatisering av den offentliga hälso- och sjukvården definieras som tillväxt, som något positivt? Är det så att den offentliga vården betraktas som en tärande del av samhället?
Den privata hälso- och sjukvårdens frammarsch är ett resultat av en aggressiv borglig politik. Det handlar inte längre om hur många vårdcentraler som ska vara privata resp offentliga, eller att man kan lära av det privat. Idag handlar det om ett totalt systemskifte där all primärvård i landet ska vara öppen för alla privata vårdföretag. Det handlar om att införa mer och mer av marknadsliknande förhållanden för all hälso- och sjukvård. Det handlar om att omvandla patienter till kunder. Den s k valfriheten blir en valfrihet för privata vårdbolag som konkurrerar med varandra om de bästa platserna, men lämnar de olönsamma till landstingen.
Systemskiftet gynnar de redan gynnade, de sällan sjuka som kräver omedelbar tillgång till sjukvården när de blir sjuka. Möjligheten att styra resurser dit de bäst behövs undergrävs av ekonomiska ersättningssystem som inte tar hänsyn till vare sig vårdtryck eller socio-ekonomiska faktorer.
Aldrig förr har svensk hälso- och sjukvård hotats så starkt som just nu. Därför behövs en bevakning, en kommentering och en debatt om konsekvenserna av detta systemskifte. Det saknas en kritisk granskning ur ett vänsterperspektiv. Därför startar vi denna blogg som ett led i vårt arbete att utforma en radikal hälso- och sjukvårdspolitik.
Sören Bergqvist