Programmet utgår från synen på hälsa som en grundläggande mänsklig rättighet – hälsa har och också en central plats i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.
Detta synsätt leder fram till ett krav på en samhällspolitik som främjar hälsa och förebygger ohälsa. Det leder också fram till kravet på en hälso- och sjukvård som är tillgänglig för alla och prioriterar de svårast sjuka. Sverige har tidigare ställt sig bakom dessa principer och vi har en i huvudsak skattefinansierad sjukvård – även om andelen avgiftsfinansiering har ökat betydligt sedan 1980-talet. En oroväckande iakttagelse är att relativt stora befolkningsgrupper avstår från att söka vård på grund av ekonomiska skäl.
Programmet konstaterar att hälsa är en mycket ojämnt fördelad rättighet, internationellt och i Sverige. Den ojämlika hälsan har kallats vår tids största orättvisa. WHO har tillsatt en särskild kommission om den ojämnt fördelade hälsan och ställt parollen att utjämna hälsoklyftorna inom en generation. Alliansregeringen har i stort ställt sig passiv i detta arbete.
Också hälsoklyftorna i Sverige är stora och har ökat under de två senaste decennierna.
Kvinnor har sämre hälsa än män vilket sammanhänger med maktrelationer och arbetsmiljöer. Klasskillnaderna i hälsa är stora. Risken att drabbas av hjärtinfarkt är tre gånger så stor om man har låg inkomst än om man är höginkomsttagare. Skulle alla ha samma hälsa som högre tjänsteman skulle antalet dödsfall för 70 års ålder minska med 4000 om året. Det finns hälsoskillnader som sammanhänger med etnicitet, sexuell läggning och funktionsnedsättning. Ungdomar har fått en kraftigt försämrad psykisk hälsa, vilket har ett starkt samband med den höga arbetslösheten.
Grunden för hälso- och sjukvårdspolitiken bör därför vara en återupprättad svensk folkhälsopolitik som bygger på hälsans sociala betämningsfaktorer. Den politik bör bygga på kunskapen att jämlikhet är hälsofrämjande och att demokrati och kultur gör människor friskare liksom en bra livsmiljö och tillgång på grönområden. En särskild plats i hälsopolitiken har arbetslivet. Arbetsförhållanden, inflytande på jobbet och arbetsmiljön är en avgörande orsak till hälsoklyftorna och den viktigaste orsaken till sjukfrånvaro. Istället för att bekämpa orsakerna till sjukfrånvaron har man bekämpat de sjukskrivna. Människor som slitits ut i ett hårt arbetsliv berövas sin sociala trygghet och försörjning och slängs ut till en icke existerande arbetsmarknad. Samtidigt har man genomfört en omfattande nedrustning av kunskapsuppbyggnaden, bland annat manifesterad i nedläggningen av Arbetslivsinstitutet. Till de grupper som drabbats värst tillhör de vårdanställda. En ny folkhälsopolitik måste därför ge arbetslivet en central roll.
I förslaget till hälso- och sjukvårdsprogram tar vi bestämt avstånd från privatisering och marknadsstyrning av hälso- och sjukvården. Vi föreslår att man upphäver lagen om vårdval och ger landstingen rätt att bestämma om etableringar inom hälso- och sjukvården. Hälso- och sjukvården skall inte omfattas av lagen om offentlig upphandling.
Skälen till att vi är motståndare till privatisering och marknadsstyrning är flera. Privatisering leder i allmänhet till högre kostnader och därmed minskad möjlighet att prioritera angelägna vårdbehov. En marknadsstyrd vård innebär i allmänhet att resursstarka grupper får företräde framför svårare sjuk. De med störst vårdbehov är i allmänhet inte de som är bäst på att efterfråga vård. Den förebyggande verksamheten kommer i skymundan, den ses som en onödig kostnad och något som minskar de framtida vinsterna. Etableringsfriheten gör det svårare att ta ett områdesansvar.
Marknadsstyrningen leder till en medikalisering av samhället och en risk för överanvändning av behandlingar och mediciner också där det kan ge skador.
Mot den marknadsstyrda vården ställer vi upp en demokratiskt styrd hälso- och sjukvård med stort lokalt inflytande och där olika personalgrupper jobbar i team. Det är viktigt att levandegöra detta alternativ. Landstingen har tyvärr inte alltid varit mönsterarbetsgivare utan i många fall snarast bidragit till att skapa gynnsamma betingelser för privata alternativ.
Personalen är sjukvårdens viktigaste resurs. Bra och jämlika löner, goda arbetsförhållanden och möjligheter till utveckling i arbetet är helt central Arbetsmiljöarbetet inom vården har en central plats. Rätten till heltid är viktig.
Alla personalgrupper skall ha rätt till vidareutbildning. Sjuksköterskornas specialistutbildning skall ske på betald arbetstid precis som läkarnas. Läkemedelsindustrin skall helt frikopplas från utbildningen. Det skall finnas plats för forskning och utvecklingsarbete.
När det gäller sjukvårdens uppbyggnad har primärvården en central roll. Den alltför svagt utbyggda primärvården är ett strukturfel inom svensk sjukvård. Vi bör satsa på en avgiftsfri och lättillgänglig primärvård. Det är samhällsekonomiskt lönsamt. Folk kommer till vården i tid och man kan jobba förebyggande. Teamarbete skall vara regeln i primärvården. Det mesta kan göras av andra personalgrupper än läkare. Primärvården skall ha ett tydligt områdesansvar och jobba i nära samverkan med kommunerna och andra delar av samhället. Detta kräver med nödvändighet att landstingen har kontroll över etablering och innehåll i vården.
I programmet betonas kommunernas roll, det gäller framför allt inom vården av äldre och inom psykiatrin där kommunerna har en mycket stor del av vårdarbetet. Elevhälsovården är en viktig kommunal uppgift som har en nyckelroll när det gäller ungdomars hälsa men som blivit mycket eftersatt särskilt i samband med skolans privatisering. Ett viktigt krav som vi för fram är kommunalt ansvar för hemsjukvården och kommunernas rätt att anställa läkare.
Inom sjukhusvården tar vi bland annat upp frågan om tillgången på vårdplatser av god standard. Specialistsjukvården är mycket resursslukande och det är viktigt med nationell samordning. Alla akutsjukhus bör drivas i offentlig regi.
Inom psykiatrin påpekas bland annat vikten av en mer socialpsykiatrisk inriktning.
Tanken på en reformerad psykiatri med aktivt samarbete mellan personalgrupper, små enheter, social gemenskap, kultur och meningsfull sysselsättning måste fullföljas.
Personer med missbruk och många med psykisk funktionsnedsättning har hamnat i strykklass på en allt trängre arbetsmarknad. Vi för fram kravet på socialmedicinska team som arbetar för att marginaliserade grupper verkligen får rätt till vård.
Programmet tar upp frågan om genus i hälso- sjukvården som därför måste arbeta med ett medvetet könsperspektiv. O-tolerans för mäns våld mot kvinnor måste in i folkhälsopolitiken och all statistik skall vara könsuppdelad. Vården och alla vårdutbildningar skall ha ett tydligt genusperspektiv.
I programmet ställs krav på forskningen som både måste förstärkas och befrias från de bojor som ett beroende av läkemedelsindustri och andra kommersiella intressen innebär. En satsning på bra omvårdnadsforskning, mer socialmedicin, forskning kring hur man förebygger sjukdom och ohälsa och socialpsykiatrisk forskning skulle bidra till en effektivare hälso- och sjukvård.
Vi ställer krav på en svensk nationell läkemedelsproduktion. Särskilt när det gäller så kallade generika ( det vill säga preparat där patentet gått ut) skulle en sådan produktion kunna säkra viktiga läkemedelsbehov och pressa priserna. Det skulle också vara möjligt att bidra till att få fram exempelvis läkemedel mot AIDS och sjukdomar som drabbar människor i fattiga länder. Idag konsumeras nästan hälften av alla läkemedel i USA medan hela Afrika står för ungefär 3%.
Programmet avslutas med ett avsnitt om vårdens långsiktiga resursbehov i framtiden. Vården kommer att kräva med av våra samlade resurser, särskilt om vi vill ha en bra vårdkvalitet och betala anständiga löner. Därför måste vi ha ett effektivt sjukvårdssystem dvs en skattefinansierad vård som drivs i samhällsregi och är tyngdpunkten ligger på en bra primärvård , förebyggande insatser och bra omvårdnad. Det är möjligt att finansiera en sådan vård i framtiden.
Om vi skulle få fyra år till med Alliansen skulle skadorna bli nästan obotliga. Vi skulle få ett brett inträde både av privata vårdgivare och av privata vårdförsäkringar och i praktiken en klyvning av sjukvården i ett system för de jämförelsevis friska och väletablerade och en underfinansierad vård för de som har de största vårdbehoven. Därför är 19 september en ödesdag för svensk sjukvård och folkhälsa.
Programmet finns att ladda ner på Vänsterpartiets hemsida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar