Inlägg från Kristina Hallberg

Hej!

Jag skrev kongressmotionen för V Hallands räkning, om att vi borde tillsätta en arbetsgrupp för att formulera ”en vass och tydlig sjukvårdspolitik” och jag läser med intresse i Vänstervårdsbloggen. Inläggen handlar genomgående om vår kritik av kapitalismen och de borgerliga vårdvalsmodellerna. Ingenting finns ännu om hur våra alternativ ser ut, vilket bekymrar mig lite. Vi är jättebra på att analysera och kritisera det rådande, på ett kunnigt och nyanserat sätt, men vad vill vi i stället?

 Jag funderar också över hur vi andra partimedlemmar kan komma till tals och berika ert arbete med olika infallsvinklar?

 Några saker tycker jag är viktiga att betona när vi i vänsterpartiet ska formulera vårt alternativ:

1)      Samverkan mellan olika vårdgivare kring patienten. Dvs samverkan mellan primärvård, specialistvård, sjukhusvård inom landstingsverksamheten men också samverkan landsting-kommun, där ju det geografiska områdesansvaret är viktigt. Vårdvalssystemen är gjorda för snabba besök rörande enkla åkommor men inte för människor med kroniska sjukdomar, komplicerade sjukdomar etc som behöver en fungerande vårdkedja och ett kontinuerligt  omhändertagande.

2)      Hur man mäter och belönar prestationer inom vården. Gorbatjov uttryckte det så här om planekonomins absurditeter: ”Om vi för en fabrik som tillverkar skruvar sätter ett produktionsmål och uttrycker målet i antal, får vi miljoner skruvar. Alla i en och samma storlek. Minsta sorten. Sätter vi i stället upp produktionsmålet i vikt, får vi en skruv som väger tio ton. En enda.” Absurditeten gäller även beställar-utförar-modeller, vårdvalsmodeller etc i det nyliberala Sverige. Man mäter än så länge mest antal besök, vilket ni ju pekar på och det får till följd att vårdgivarna bokar in många besök. Man mäter inte om patienten blir friskare, om vården bedrivs effektivt, om olika nivåer samverkar med varandra etc. I Halland mäter man tillgänglighet, dvs antal väntade dagar innan man får träffa primärvårdsläkaren resp specialisten men det är också ett trubbigt mått. Inom psykiatrin där jag jobbar får det till följd att man pressar in alla patienter i systemet (inga väntelistor) men hinner inte träffa patienten särskilt ofta när han väl är inne, hinner inte planera behandlingen, hinner inte samarbeta med alla man borde samarbeta med etc.

3)      Bemötandet i vården. Patienterna upplever ofta att vårdpersonalen är stressad, inte lyssnar, inte förstår, inte tar sig tid att ta reda på vad felet är egentligen. Olika vårdgivare pratar inte med varandra. De borde sätta sig ner tillsammans och fundera över patientens symtom men det som sker är snabba åtgärder på var sitt håll. Den psykiska ohälsan ligger bakom en stor andel besök i primärvården, där ett sådant förhållningssätt är rent förödande. Men många besök blir det när patienten söker vidare i sjukvårdsapparaten efter någon som äntligen förstår och ”hittar felet”! Man talar visst om ”tillitsbristsjukdomar”, kan vi utveckla det?

4) Hur bemöts anhöriga i vården? Tar man tillvara deras synpunkter och kunskaper om patienten eller ses de som besvärliga ”bihang”? Överutnyttjar man dem som vårdarbetare? Hur ser anhörigstödet ut i form av kunskapsförmedling, stödsamtal, avlastning etc?

 

5) LEON-principen, som jag i och för sig förstår är rimlig (principen om lägsta effektiva omhändertagandenivå), dvs att man inte har råd eller möjlighet att grundligt utreda varenda patient från topp till tå. Den ger som konsekvens att man som patient upplever att man får ”tjata sig till” undersökningar och behandlingar, man får kvalificera sig till en kontakt med specialistvården etc. Det bygger på att patienten tar förnyad kontakt om man inte blir bra efter första åtgärden, vilket kanske inte alla har ork och självförtroende att göra. Hör ihop med anhörigperspektivet på så sätt att man som sjuk och svag patient är beroende av att ha anhöriga som har ork, energi och kunskaper att manövrera sig fram i sjukvården, komma ihåg överenskommelser och tider etc.

 

I vårt sjukvårdspolitiska alternativ tror jag det är viktigt att vi tar patientens perspektiv. Vad är det folk klagar på hemma vid köksbordet, när de har varit hos doktorn?  Vad är det som inte kommer fram i patientenkäter typ Vårdbarometern, där folk säger sig vara så himla nöjda hela tiden? Vilken slags sjukvård vill den vanliga medborgaren ha, för sig själv, för sina barn och för sin gamla mamma?

 Vi måste också ta personalens perspektiv, de som springer fortare och fortare men ändå tappar bort yrkesstoltheten och känslan av att göra ett bra jobb. De som får utbrändhetssymtom så att de slutar och börjar jobba i affär i stället. Om de inte blir helt avtrubbade och börjar bete sig som robotar…

Jag tänker att Vänsterpartiet behöver formulera vårdens utmaningar och dilemman + våra svar på dem (och hur våra svar skiljer sig från borgarnas). Exempel på sådana utmaningar som jag ser det, är prioriteringsproblemen (behoven överstiger resurserna), tillgänglighetsproblemen, effektivitetsproblemen, frågan om patientens inflytande, frågan om evidensbaserad vård (hur når nya metoder ut i den praktiska vårdvardagen och vem får tillgång till dem), personalens arbetssituation (hur skapa ett uthålligt arbetsliv för vanliga människor som inte kan prestera på topp år ut och år in).  Behov kontra efterfrågan; vilka problem kan och ska sjukvården lösa och inte? Behovet av förebyggande insatser, livsstilsförändringar etc (hur kan man angripa detta utan att moralisera över enskilda individer?).

 Gudrun S var duktig på att slagkraftigt formulera problem så att folk kände igen sig. Det måste vi göra nu också, bland annat i sjukvårdsfrågan!

  

Vänliga hälsningar

Kristina Hallberg

Vänsterpartiet Halland

Privatisering, globalisering och folkhälsa

Lennart Värmby tar upp en del viktiga problemställningar när det gäller globalisering och privatisering.

Jag tror inte det är meningsfullt att diskutera om vi är för eller emot globalisering i största allmänhet. Det har pågått en globaliseringsprocess i flera århundraden, med allt större utbyte mellan människor i olika delar av världen, ökade handelsförbindelser, mer resande och ömsesidigt beroende. Den processen har accelererat i betydande grad de senaste decennierna och innehåller åtskilliga positiva drag, exempelvis att kunskaper, exempelvis på hälsoområdet, blir tillgängliga för många fler människor.

Den politiska debatten bör i första hand handla om globalisering på vems villkor. De senaste decenniernas utveckling har framför allt inneburit en kraftig förstärkning av de internationella storbolagens makt med stöd av statsledningarna i de rikaste länderna. Detta har i hög grad påverkat den globala hälsoutvecklingen. Hälsoklyftorna har ökat både inom och mellan länder. Internationella patent- och handelsöverenskommelser har försvårat fattiga länders tillgång till livsviktiga läkemedel (exempliferat av att så kallade generiska läkemedel avsedda för fattiga länder tas i beslag att tullen i en rad EU-länder). Det sker också starka internationella påtryckningar för att ersätta skattefinansierade sjukvårdssystem med försäkringsfinansierade med starka privata inslag. Detta har i hög grad påverkat de sämst ställda gruppernas möjlighet att få vård. I flera länder, exempelvis Ryssland, kan man tala om veritabla hälsokatastrofer.

Det är också i detta ljus som vi måste se privatiseringsoffensiven. Sverige har haft en privat sjukvårdssektor, framför allt bestående av ett antal privatläkare, under lång tid. De har inte gjort någon större skada. De har varit ganska väl integrerade i det offentliga vårdsystemet och har ibland kompletterat det på ett bra sätt (ett problem har dock varit att privatläkarna helst etablerat sig i storstädernas mest välmående delar). Ett inslag av vårdenheter som är drivna av personalgrupper eller har en mer självstyrande ställning är ett fullt tänkbart komplement till den offentlga vården.

Det som nu sker inom stora delar av svensk sjukvård är något helt annat. Här handlar det om en privatiseringsoffensiv med målsättningen att bryta sönder den nuvarande vårdstrukturen och förvandla sjukvården till en marknad där demokratiska beslut har en underordnad ställning. Nu handlar det inte om enskilda privatpraktiker eller kooperativ utan om ekonomiskt mycket starka, ofta multinationella vårdbolag.

Den typen av privatisering är det svårt att ställa sig positiv till!

En annan sak är att privat vård kommer att finnas kvar även om vi vinner nästa val. Det innebär att vi måste utveckla former av styrning och ledning av sjukvården även med stora grupper av privata aktörer. Vi måste självklart driva frågan om rättvis fördelning av vården, personalens facklig rättigheter, rätten att påtala missförhållanden och en kraftfull förebyggande verksamhet även i en situation där ägarbilden är splittrad.

Detta innebär verkligen inte att vi är för privatisering!

Fel av Ulf Wickbom

I Godmorron världen, Sveiges Radio P1, söndagen den 19 juli hade Ulf Wickbom en krönika där han bl a tog upp den stora skilnaden i livslängd bland Göteborgare. Det kan skilja 12 år i livslängd beroende på var man bor och vilken samhällsställning man har. Tyvärr drog Ulf Wickbom slutsatsen att det var hälso- och sjukvården som med en ojämlik vård var orsaken till hälsoskillnaderna. Visst finns det klass- och könsmässiga skillnader i bemötande och behandling, vilket måste uppmärksammas och åtgärdas, men man brukar säga att hälso- och sjukvårdens betydels för den totala folkhälsan uppgår till ca 15-20%. Den övervägande skillnaden ligger i skilda livsvillkor och hälsorisker där utbildningsnivå och ekonomi spelar den största rollen. Arbetslöshet, ansträngd ekonomi och känslan av att inte kunna påverka vare sig vardagen eller livet i ett större perspektiv, ger på sikt negativa hälsoeffekter. Det är det ojämlika samhället som är den grundläggande orsaken till hälsoskillnader. Åtgärder för att utjämna i samhället är en politisk viljefråga och en större fråga än vad enbart hälso- och sjukvården kan åstadkomma.

Sören Bergqvist

Inlägg från Lennart Värmby

Lennart Värmby, legendarisk v-politiker har kommit in med följande inlägg. Jag publicerar det gärna även om jag inte instämmer i allt. Däremot är det viktigt att debatten fortsätter.

Jag håller gärna med om att vänstern måste utveckla bättre alternativ till den nuvarande offentliga vården. Jag tycker också det är viktigt att utveckla politiken i globaliseringsfrågorna. Det som är viktigt att angripa är den ojämna fördelningen av makt och ekonomiska resurser. Jag tycker att Marmot-kommissionen på ett förtjänstfullt sätt har visat hur den ojämlika hälsan hänger samman med en globalisering på storkapitalets villkor.

Gunnar Ågren

 ”Gunnar!

Vi var med i samma partistyrelse en gång. Lyckades efter hårda debatter få en majoritet för att vänstern krävde direktvalda regionfullmäktige med makt att styra. Jörn Svensson hävdade nationalstatens överhöghet, men förlorade – då.

Vänsterpartiet har inte fullföljt denna linje. Regionomställningen som är nödvändig har, trots Hans Anderssons goda arbete i Svegfors utredning inte resulterat i något vettigt.

 

(V):s EU-politik gav Jörn Svensson senare rätt tyvärr.

Den nationalromantiska inställning (V) intar är förödande. Vi har all anledning att vidga vår solidaritet och ta itu med att organisera medborgarna oavsett nationalitet, religion, kulturell bakgrund och allt annat för att vrida Sverige, Europa och världen åt vänster!

 Din rapport

Rapporten ” Vem vinner på vårdval? ” är bra, eftersom den lyfter fram klasskillnaderna som viktig orsak till ohälsa.

MEN…

Att enbart gå in för områdesbaserat ansvar och offentlig vård är för enkelt!

 Medborgarna vill ha offentligt finansierad vård med god kvalitet, men också kunna välja när man kan.

Givet att utgångspunkten är vilja att ge god vård är privata alternativ inget otyg.

Däremot kan stora internationella företag med traditionell inriktning på höga vinster vara helt fel.

Om globariseringsrådet

Det är nödvändigt att kritisera globaliseringens negativa sidor.

Men än mer viktigt att formulera en vänstervision, som upplevs realistisk och möjlig.

(V) har backat i alltför många val. Medborgarna-väljarna ger oss underbetyg och ratar oss för det vi kallar ”nyliberalism”.  Är det fel på väljarna eller på oss???

 I många val har trenden varit tydlig i Storstockholm – alltfler väljer höger. Socialdemokraterna och vänsterpartiet backar. Varför?

Fundamentalisterna tog över v-partiet efter Gudrun Schyman. Budskapet var att en klarare vänsterprofil skulle ge ökat stöd. Resultatet är tvärtom.

Om det nu har varit en ”klarare” vänster, som partiledningen stått för?

För mig framstår det mer som att man bytt företrädare, som inte lyckats sälja i stort sett samma politik med framgång.

 Ny vänster – som bejakar kreativitet, entreprenörskap och nya driftformer!

Vi behöver en ny vänster! På ett liknande sätt som moderaterna gjort måste vi gå igenom samtliga politikområden och ärligt fråga oss om vi inte borde förändra.

Hälso- och sjukvården är ett viktigt område.

Att alla ska dö friskare borde vara den nya vänsterns motto!

 Det om det.

Nu till en av mina hjärtefrågor.

 Offentlig verksamhet och personalpolitiken.

Många människor arbetar inom offentlig sektor. Jag känner läkare och andra som hoppat av landstinget som arbetsgivare. Inte för att de är egotrippade vinstmaskiner utan för att de tröttnat på byråkratin.

Inom skolans värld är det samma sak.

Regelverk och traditioner styr mer än kärnverksamheten – att ge god utbildning!

 Den NYA VÄNSTERN måste bli offensiv och öppen vad gäller att utveckla och forma den offentliga verksamheten på ett sätt som ger utvecklingsmöjligheter för alla anställda.

Vi måste aktivt söka finna former med nya driftsformer, som ger de anställda mer makt och ansvar. Fler karriärmöjligheter – som det nu är kan en lärare i ”bästa” fall bli rektor!?!

Varför inte testa nya variabler – typ duktiga pedagoger inom matematik kan bli regionpedagoger och undervisa på flera skolor när det är nya nivåer som ska läras in.

Jämför inom idrotten där det finns speciella tränare för målvakter, försvarsspelare etc…

 Inom vården – belöna och utveckla förebyggande insatser.

För att inte bli för lång – den nya vänstern presenterar ett program med inslag som förvånar, intresserar och väcker debatt!

Låt oss inte begränsa oss till att bara kräva kommun-, landstings- och statligt anställda för det som vi vill driva.

Utveckla nya intraprenader med risktagande och möjlighet/risk för konkurs!

Resultatenheter med fullt ansvar!

 

Sjukvårdsprogrammet kan rätt formulerat och presenterat bli ett lyft för en ny vänster – en vänster som behövs, som kittlar nyfikenheten och som förmår att entusiasmera massorna!

 Gunnar!

Ert ansvar är stort. Satsa på att få igång den offentliga sektorn som arbetsgivare. Vi som är för kollektivet måste ge utrymme för individerna. Social ekonomi, intraprenader och kooperativ, nonprofitföretag – ja, detta och andra nya arbetssätt och organiseringar – låt oss söka och finna!!!

 Överraska – ge tyngd åt det förebyggande!

Om det är ett så klart samband mellan livslängd och sociala faktorer måste parollen bli att varje nyfödd ska ha samma möjligheter till ett långt och rikt liv!

 Krångla inte till skrivningarna. Det krångliga kan hänvisas till ett gediget underlag.

Vad vi behöver är typ ” ett eget rum ” i långvården, men vi byter det mot ”gemenskap och nära till umgänge och trivsam tillvaro för alla – även för mig som blivit gammal.

 Vill du se hur vi jobbar med att forma en ny vänster kolla www.vsodrasmaland.se

Vi spelade in budgetdebatten i landstingsfullmäktige och den kan du se på www.okv.se

 Bästa hälsningar

Lennart Värmby

 P.S.

Skriver detta på altanen med tio meter till Toftasjön. En båt tuffar förbi.

På TV är det allsång från Skansen med tusentals deltagare. I senaste EU-valet backade vänstersidan i hela Europa. Medborgarnas stöd är nödvändigt för att förändra Sverige, EU och världen. Kan vi inte försöka formulera en vårdgrund som omfattas av hela Europavänstern?

Att kunna få vård i andra länder är inte fel – det är rätt. Men ska inte vara beroende av den egna ekonomin och plånboken.

Vi är internationalister – vi vill mer och vi kan mer, men det måste ges form så att majoriteten stöder att vi återvinner framtiden!”

 

Fattigdom farligare än svininfluensa

Det är väl känt att det finns stora klasskillnader i hälsa. Påståendet ”rik och frisk eller fattig och sjuk” har fog för sig. 

Märkligt nog diskuteras sällan ojämlikhetens effekter på hälsan. Debatten vimlar av påståenden om olika hälsorisker, alltifrån faran att bo nära högspänningsledningar till risken av att äta för mycket eller möjligen för lite fet mat. Fattigdom eller låg inkomst nämns däremot sällan som något ohälsosamt. 

Därför är det intressant att ta del av en vetenskaplig studie som gjorts av Robert Eriksson och Jenny Torssander vid institutet för social forskning vid Stockholms Universitet. De har utgått från den svenska folk- och bostadsräkningens indelning i samhällsklasser som sträcker sig från högre tjänstemän till icke facklärda arbetare. Lantbrukare och andra företagare räknas som separata klasser. 

Man utgick från indelningen i samhällsklasser 1990 bland kvinnor och män i åldrarna 30 till 60 år och följde upp dödligheten bland alla individer i dessa åldersgrupper fram till 2003. Undersökningen ger därigenom en god bild av risken för att råka ut för ett dödsfall i åldrarna 30-70 år. Detta är ett bättre mått än den totala dödligheten som alltid är 100 % oberoende av vilken samhällsklass vi tillhör. Det intressanta är givetvis vilken chans vi har att undvika att dö i förtid och leva ett långt liv med god hälsa. 

Undersökningen visar att den chansen i hög grad är beroende av vilken samhällsklass vi tillhör: 

Icke facklärda arbetare har mer än dubbelt så hög risk att dö i förtid jämfört med högre tjänstemän. Bland kvinnor är risken 67 % högre. När det gäller våldsamma dödsfall och hjärtsjukdomar är riskskillnaderna ännu större. 

Man kan också uttrycka det som att 32 % av alla dödsfall bland män och 23 % av alla dödsfall bland kvinnor i dessa åldrar kan hänföras till sociala skillnader i hälsa.  Det innebär att 3000 förtidiga dödsfall bland män och 1000 bland kvinnor årligen skulle kunna undvikas om vi levde i ett jämlikt samhälle. 

Dålig ekonomi, låg utbildning och brist på inflytande är med andra ord viktiga hälsorisker i det svenska samhället. I ett internationellt perspektiv är naturligtvis ojämlikhetens pris oerhört mycket större.

Arbetslöshet är ohälsosamt!

I den utmärkta medicinska tidskriften Lancet har man redovisat den första studien av hur den nuvarande ekonomiska krisen påverkar hälsan i Europa. Bakom artikeln står ett antal epidemiologiska forskare d.v.s. specialister på sambandet mellan sociala förhållanden och hälsa. Fördelen med studien är att den omfattar 25 europeiska länder vilket gör det mindre sannolikt att resultaten påverkas av lokala faktorer. Därigenom blir slutsatserna säkrare. 

Studiens viktigaste resultat är att det finns ett klart samband mellan arbetslöshet och antalet självmord och antalet alkoholrelaterade dödsfall. En ökning av arbetslösheten med en procentenhet leder till 0,8 procents ökning av självmordsfrekvensen.

En intressant slutsats som forskarna drar är att en aktiv arbetsmarknadspolitik mildrar de negativa hälsoeffekterna av arbetslösheten. 

Att göra som den svenska regeringen, att både acceptera en stigande arbetslöshet och rusta ner arbetsmarknadspolitiken, är med andra ord dubbelt idiotiskt.

En annan viktig slutsats av undersökningen är ungdomar drabbas värre av arbetslöshet än äldre. Att Sverige ligger nära europatoppen när det gäller ungdomsarbetslöshet är därför djupt oroande. En rad undersökningar, bland annat Socialstyrelsens folkhälsorapport, visar att den psykiska hälsan bland unga människor har försämrats kraftigt sedan slutet av 1980-talet också jämfört med en rad andra europeiska länder.

Den försämrade arbetsmarknaden för unga är en viktig orsaksfaktor och fler jobb till ungdomar är därför en viktig folkhälsoinsats.

Globaliseringsrådet – en nyliberal tankesmedja, betald av regeringen.

Globaliseringsrådet tillsattes av den borgerliga regeringen 2007 med syfte att lägga förslag som skall ”stärka Sveriges konkurrenskraft i en globaliserad värld”.  I praktiken handlar det om att anpassa svensk politik till den nyliberala agenda, som blivit alltmer misskrediterad i takt med den internationella finanskrisen.

Ett av rådets första dokument var författad av den välkände nyliberalen Johan Norberg, som inte oväntat ser den otyglade marknaden som den bästa vägen till global utveckling, jämliket och rättvist fördelad hälsa, Dagens enorma orättvisor kan fördras med jämnmod eftersom en del av välståndet så småningom sipprar ner till de allra fattigaste.

Norbergs funderingar har med eftertryck vederlagts av den viktiga WHO-rapport som kom hösten 2008, den så kallade Marmotkommissionen, som visar att de globala hälsoklyftorna har ökat under de senaste decennierna och att det krävs en grundlig omfördelning av resurser och makt om man skall kunna bryta den negativa utvecklingen.

Globaliseringsrådet har också funderat över vad man skall göra med den svenska sjukvården, tankegångar som vederbörligen applåderats på DN;s ledarsida.

Något uppseendeväckande för man fram USA:s sjukvård som ett föredöme. De höga amerikanska sjukvårdsutgifterna (omkring 15 % av BNP) skapar nämligen gynnsamma förhållanden för företag som utvecklar nya läkemedel och avancerad sjukvårdsteknologi. Att den amerikanska sjukvården utestänger en stor del av befolkningen tar rådets rapportör med jämnmod med argumentet att många av de oförsäkrade har valt detta själva.

Att USA:s sjukvård faktiskt ger mindre hälsa för pengarna än sjukvården i Sverige och en rad andra europeiska länder viftas bort med argumentet att de som faktiskt kommer in i systemet får mer avancerad behandling. (USA har idag dubbelt så hög dödlighet bland barn under det första levnadsåret jämfört med Sverige, med ungefär hälften så höga sjukvårdsutgifter per capita. USA har också passerats av det betydligt fattigare grannlandet Kuba.)

USA tas som argument för att sjukvårdsutgifterna borde kunna stiga mycket kraftigt jämfört med dagens nivå. Detta skall dock inte betalas genom skatter utan genom att de som har råd tecknar privata sjukvårdsförsäkringar som berättigar till avancerad vård och ger tillgång till dyra läkemedel. De som bara har tillgång till det obligatoriska grundutbudet får nöja sig med en betydligt enklare vård och billiga läkemedel.

Utredaren konstaterar att de prioriteringsregler som riksdagen ställde sig bakom på 90-talet är ett hinder för att utveckla en konkurrenskraftig sjukvård. Han pläderar istället för en vårdvalsmodell där de köpstarkaste konsumenterna får tillgång till den mest kvalificerade vården. Så småningom blir den avancerade vården och de nya läkemedlen billigare och då kan även de fattiga och långvarigt sjuka få del av framstegen.

Förslagen om sjukvården anknyter väl till Globaliseringsrådets slutrapport där två av huvudpunkterna är att öka inkomstklyftorna i samhället och urholka LAS: Globaliseringsrådet har en lång rad ledamöter som representerar etablissemanget i det svenska samhället. Bara två avvikande röster kommer fram. TCO invänder mot att urholka LAS. Wanja Lundby-Wedin konstaterar att det finns avgörande skillnader mellan hennes och LO:s samhällssyn och Globaliseringsrådets. Heder åt henne!