Jag tror inte det är meningsfullt att diskutera om vi är för eller emot globalisering i största allmänhet. Det har pågått en globaliseringsprocess i flera århundraden, med allt större utbyte mellan människor i olika delar av världen, ökade handelsförbindelser, mer resande och ömsesidigt beroende. Den processen har accelererat i betydande grad de senaste decennierna och innehåller åtskilliga positiva drag, exempelvis att kunskaper, exempelvis på hälsoområdet, blir tillgängliga för många fler människor.
Den politiska debatten bör i första hand handla om globalisering på vems villkor. De senaste decenniernas utveckling har framför allt inneburit en kraftig förstärkning av de internationella storbolagens makt med stöd av statsledningarna i de rikaste länderna. Detta har i hög grad påverkat den globala hälsoutvecklingen. Hälsoklyftorna har ökat både inom och mellan länder. Internationella patent- och handelsöverenskommelser har försvårat fattiga länders tillgång till livsviktiga läkemedel (exempliferat av att så kallade generiska läkemedel avsedda för fattiga länder tas i beslag att tullen i en rad EU-länder). Det sker också starka internationella påtryckningar för att ersätta skattefinansierade sjukvårdssystem med försäkringsfinansierade med starka privata inslag. Detta har i hög grad påverkat de sämst ställda gruppernas möjlighet att få vård. I flera länder, exempelvis Ryssland, kan man tala om veritabla hälsokatastrofer.
Det är också i detta ljus som vi måste se privatiseringsoffensiven. Sverige har haft en privat sjukvårdssektor, framför allt bestående av ett antal privatläkare, under lång tid. De har inte gjort någon större skada. De har varit ganska väl integrerade i det offentliga vårdsystemet och har ibland kompletterat det på ett bra sätt (ett problem har dock varit att privatläkarna helst etablerat sig i storstädernas mest välmående delar). Ett inslag av vårdenheter som är drivna av personalgrupper eller har en mer självstyrande ställning är ett fullt tänkbart komplement till den offentlga vården.
Det som nu sker inom stora delar av svensk sjukvård är något helt annat. Här handlar det om en privatiseringsoffensiv med målsättningen att bryta sönder den nuvarande vårdstrukturen och förvandla sjukvården till en marknad där demokratiska beslut har en underordnad ställning. Nu handlar det inte om enskilda privatpraktiker eller kooperativ utan om ekonomiskt mycket starka, ofta multinationella vårdbolag.
Den typen av privatisering är det svårt att ställa sig positiv till!
En annan sak är att privat vård kommer att finnas kvar även om vi vinner nästa val. Det innebär att vi måste utveckla former av styrning och ledning av sjukvården även med stora grupper av privata aktörer. Vi måste självklart driva frågan om rättvis fördelning av vården, personalens facklig rättigheter, rätten att påtala missförhållanden och en kraftfull förebyggande verksamhet även i en situation där ägarbilden är splittrad.
Detta innebär verkligen inte att vi är för privatisering!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar