Hej!
Jag skrev kongressmotionen för V Hallands räkning, om att vi borde tillsätta en arbetsgrupp för att formulera ”en vass och tydlig sjukvårdspolitik” och jag läser med intresse i Vänstervårdsbloggen. Inläggen handlar genomgående om vår kritik av kapitalismen och de borgerliga vårdvalsmodellerna. Ingenting finns ännu om hur våra alternativ ser ut, vilket bekymrar mig lite. Vi är jättebra på att analysera och kritisera det rådande, på ett kunnigt och nyanserat sätt, men vad vill vi i stället?
Jag funderar också över hur vi andra partimedlemmar kan komma till tals och berika ert arbete med olika infallsvinklar?
Några saker tycker jag är viktiga att betona när vi i vänsterpartiet ska formulera vårt alternativ:
1) Samverkan mellan olika vårdgivare kring patienten. Dvs samverkan mellan primärvård, specialistvård, sjukhusvård inom landstingsverksamheten men också samverkan landsting-kommun, där ju det geografiska områdesansvaret är viktigt. Vårdvalssystemen är gjorda för snabba besök rörande enkla åkommor men inte för människor med kroniska sjukdomar, komplicerade sjukdomar etc som behöver en fungerande vårdkedja och ett kontinuerligt omhändertagande.
2) Hur man mäter och belönar prestationer inom vården. Gorbatjov uttryckte det så här om planekonomins absurditeter: ”Om vi för en fabrik som tillverkar skruvar sätter ett produktionsmål och uttrycker målet i antal, får vi miljoner skruvar. Alla i en och samma storlek. Minsta sorten. Sätter vi i stället upp produktionsmålet i vikt, får vi en skruv som väger tio ton. En enda.” Absurditeten gäller även beställar-utförar-modeller, vårdvalsmodeller etc i det nyliberala Sverige. Man mäter än så länge mest antal besök, vilket ni ju pekar på och det får till följd att vårdgivarna bokar in många besök. Man mäter inte om patienten blir friskare, om vården bedrivs effektivt, om olika nivåer samverkar med varandra etc. I Halland mäter man tillgänglighet, dvs antal väntade dagar innan man får träffa primärvårdsläkaren resp specialisten men det är också ett trubbigt mått. Inom psykiatrin där jag jobbar får det till följd att man pressar in alla patienter i systemet (inga väntelistor) men hinner inte träffa patienten särskilt ofta när han väl är inne, hinner inte planera behandlingen, hinner inte samarbeta med alla man borde samarbeta med etc.
3) Bemötandet i vården. Patienterna upplever ofta att vårdpersonalen är stressad, inte lyssnar, inte förstår, inte tar sig tid att ta reda på vad felet är egentligen. Olika vårdgivare pratar inte med varandra. De borde sätta sig ner tillsammans och fundera över patientens symtom men det som sker är snabba åtgärder på var sitt håll. Den psykiska ohälsan ligger bakom en stor andel besök i primärvården, där ett sådant förhållningssätt är rent förödande. Men många besök blir det när patienten söker vidare i sjukvårdsapparaten efter någon som äntligen förstår och ”hittar felet”! Man talar visst om ”tillitsbristsjukdomar”, kan vi utveckla det?
4) Hur bemöts anhöriga i vården? Tar man tillvara deras synpunkter och kunskaper om patienten eller ses de som besvärliga ”bihang”? Överutnyttjar man dem som vårdarbetare? Hur ser anhörigstödet ut i form av kunskapsförmedling, stödsamtal, avlastning etc?
5) LEON-principen, som jag i och för sig förstår är rimlig (principen om lägsta effektiva omhändertagandenivå), dvs att man inte har råd eller möjlighet att grundligt utreda varenda patient från topp till tå. Den ger som konsekvens att man som patient upplever att man får ”tjata sig till” undersökningar och behandlingar, man får kvalificera sig till en kontakt med specialistvården etc. Det bygger på att patienten tar förnyad kontakt om man inte blir bra efter första åtgärden, vilket kanske inte alla har ork och självförtroende att göra. Hör ihop med anhörigperspektivet på så sätt att man som sjuk och svag patient är beroende av att ha anhöriga som har ork, energi och kunskaper att manövrera sig fram i sjukvården, komma ihåg överenskommelser och tider etc.
I vårt sjukvårdspolitiska alternativ tror jag det är viktigt att vi tar patientens perspektiv. Vad är det folk klagar på hemma vid köksbordet, när de har varit hos doktorn? Vad är det som inte kommer fram i patientenkäter typ Vårdbarometern, där folk säger sig vara så himla nöjda hela tiden? Vilken slags sjukvård vill den vanliga medborgaren ha, för sig själv, för sina barn och för sin gamla mamma?
Vi måste också ta personalens perspektiv, de som springer fortare och fortare men ändå tappar bort yrkesstoltheten och känslan av att göra ett bra jobb. De som får utbrändhetssymtom så att de slutar och börjar jobba i affär i stället. Om de inte blir helt avtrubbade och börjar bete sig som robotar…
Jag tänker att Vänsterpartiet behöver formulera vårdens utmaningar och dilemman + våra svar på dem (och hur våra svar skiljer sig från borgarnas). Exempel på sådana utmaningar som jag ser det, är prioriteringsproblemen (behoven överstiger resurserna), tillgänglighetsproblemen, effektivitetsproblemen, frågan om patientens inflytande, frågan om evidensbaserad vård (hur når nya metoder ut i den praktiska vårdvardagen och vem får tillgång till dem), personalens arbetssituation (hur skapa ett uthålligt arbetsliv för vanliga människor som inte kan prestera på topp år ut och år in). Behov kontra efterfrågan; vilka problem kan och ska sjukvården lösa och inte? Behovet av förebyggande insatser, livsstilsförändringar etc (hur kan man angripa detta utan att moralisera över enskilda individer?).
Gudrun S var duktig på att slagkraftigt formulera problem så att folk kände igen sig. Det måste vi göra nu också, bland annat i sjukvårdsfrågan!
Vänliga hälsningar
Kristina Hallberg
Vänsterpartiet Halland
Äntligen börjar det hända något på denna tidigare rätt defensiva och tråkiga blogg. Heja V Halland!
SvaraRaderaOm (V) skall ha en chans i valet, så duger det inte att bara ropa "stoppa privatiseringarna" (det är en makt- och ägandefråga - inte en kvalitetsfråga) eller att skryta med att svensk vård är världsbäst, som man ibland hör V-företrädare säga. Lyft istället fram sjukvårdens tillkortakommanden: övertron på primärvårdens förmåga att klara svåra sjukdomar, brister i utredningar och uppföljning, bemötandeproblemen, den omfattande könsdiskrimineringen, de oacceptabelt många felbehandlingarna/felbedömningarna, bristen på helhetssyn, "stuprörsorganisationseländet", rehabbristen mm. Presentera lösningar på dessa problem: Omorganisera, effektivisera, attitydförändra och nyanställ!
Härligt med en levande diskussion kring ett ämne som vi sällan eller aldrig har möjlighet att debattera kring utanför den egna kretsen.
SvaraRaderaKristina lyfter (tycker jag) ett viktig detalj - att vi är bra på att peka ut vad som fel i vården idag men vi lägger heller inte fram bra förslag på lösningar.
Jag tror för min del att det är viktigt att föra ut/fram en realistisk vårdnivå - att vara tydliga med vilken vård det är möjligt att få, att ha sjukvårdspersonal som ges möjlighet att bistå med rådgivning. Detta vore möjligt att åstadkomma genom att patienten kan boka tid för rådgivning hos en sjuksköterska.
Jag tror också att det är viktigt att lägga om fokus från vård till hälsa - Istället för vårdcentral bör man ha hälsocentraler som är uppbyggda kring hälsoteam. Ett hälsoteam kan bestå av t.ex. allmänläkare, sjuksköterska, sjukgymnast, kurator/beteendevetar mm, hur många av varje specialitet kan ju givetvis variera beroende på hälsocentralens storlek osv.
Med ett tillgängligt hälsoteam kan man bistå de patienter som behöver flera olika vårdinsatser, teamet har lätt att kunna återkoppla och samarbeta.
Inte minst skulle en kurator/beteendevetare kunna underlätta för de patienter som mår psykiskt dåligt men inte så dåligt att psykiatrin kommit med i bilden. På så sätt skulle vi kanske komma mer tillrätta med onödigt långa sjukskrivningar för de som är utbrända t.ex.
Äldreomsorgen precis som psykiatrrin är två sorgebarn som inte på något sätt har vunnit på de reformer som gjorts...
Här behöver vi hitta en helhetslösning som ersätter både kommun och landstingsuppdragen för båda grupperna. Det är inte vettigt att två grupper av människor som är så beroende av samhällsstöd och vård ska bollas mellan huvudmännen.
Oändligt mycket mer finns ju att säga och göra för att hitta en vettig och möjlig hälso coh sjukvårdspolitik - jag känner mig trygg och säker på att vi i vänsterpartiet kommer att föra fram en sådan inför valet nästa år!
Lotta Johansson Arnqvist
(V) Västmanlands landstingsgrupp
Allt det där låter bra - men glöm inte att reformera sjukförsäkringen samtidigt. Idag måste man ha en "tydlig diagnos" (som det stod i riksdagsbeslutet) för att komma över den magiska sjukskrivningsgränsen på 6 månader och komma ifråga för sjukersättning. Dessutom måste alla rehabiliteringsmöjligheter vara uttömda. En person som saknar arbetsförmåga måste alltså vara noggrant medicinskt utredd, diagnostiserad, behandlad och färdigrehabiliterad. Annars rycks försörjningen undan. Att människor kämpar som galningar för att få träffa ännu en specialist, lämna ännu ett blodprov och genomgå ännu en undersökning är alltså inte så konstigt. Kraven på att sjukdom skall styrkas av objektiva laboratorietester har nog aldrig varit så stora som nu. Denna inriktning driver på för ökad specialisering, dyrare och mer specialiserade utredningar och dyrare och mer omfattande vårdinsatser. Hur förnuftigt människor än tycker att det är med en "realistisk vårdnivå", eller att människor faktiskt kan vara allvarligt sjuka trots att läkaren inte hittar felet, så ryms inte det synsättet inom det nuvarande systemet. Se också upp för kvinnofällan! Vårdtrenden mot ökad generalism och ett livsstilsinriktat psykosocialt förhållningssätt verkar mest gälla kvinnor idag (som av en händelse också är de som förlorar sin sjukpenning/sjukersättning), medan män får gehör för krav på ökad specialisering, dyrare utredningar och dyrare mediciner. Kvinnor går då även miste om medicinska insatser som kan göra dem bättre därför att de istället förväntas vilja prata med en kurator. Män kanske går miste om motsvarande samtal, därför att vården istället fokuserar på att laga trasiga kroppsdelar. Så visst behöver mycket ändras - men var försiktiga!
SvaraRaderaVärst utsatta i trenden att lägga ansvaret för svåra sjukdomar hos primärvården och betrakta dem som psykosociala problemkomplex är nog personer med t ex fibromyalgi eller kroniskt trötthetssyndrom.
SvaraRaderaMed kompetent läkarstöd hade dessa patienter kunnat få kvalificerad smärtlindring, behandling av kroniska infektioner/ immunstörningar, rådgivning mm, men primärvården klarar inte det. Istället pratar läkarna livsstil eller stress - trots att sådana problem kanske inte ens finns. I värsta fall ges råd/behandlingar som gör människor ännu sjukare.
Mej veterligen är det bara Halland och V Götaland som erbjuder kvalificerad vård vid dessa diagnoser. Hur ser det ut i resten av landet?
Så visst kan vården bli mindre specialiserad och "bredare" på vissa områden - men på andra områden, t ex detta, måste specialiseringen ÖKA istället.