Privatisering ökar vårdens kostnader

Privatiseringsanhängarna hävdar ofta att marknaden gör att privat vård blir bättre och billigare.  Detta är en myt. Privatisering driver tvärtom upp kostnaderna och ger ofta sämre kvalitet. Internationella jämförelser visa att länder som satsat på privat vård har högre totalkostnader och sämre hälsoutfall än länder där vården är offentlig. I USA har man jämfört vinstdrivande sjukhus med sådana som drivs utan vinstintresse eller är offentliga. De vinstdrivande ger sämre vård vid likartade sjukdomar.

De som driver privata vårdbolag gör det inte av omtanke om folkhälsan. De vill ha återbäring på sina satsade pengar. Syftet med verksamheten är att ge vinst. De skattepengar som i allmänhet finansierar den privata vården skall räcka både till att klara kostnaderna och ge ett överskott.

Privat verksamhet är kostnadsdrivande på flera sätt. Ett vanligt sätt att öka vinsten är att ägna sig åt det som i USA kallas ”cherry-picking”, ungefär plocka russinen ur kakan. Man sorterar bort de sjukaste patienterna, som får tas hand av den kvarvarande offentliga verksamheten som belastas med högre kostnader.

Inom privat vinstgivande verksamhet finns ingen anledning att avstå från att ge onödig vård om man kan få betalt för den. I USA är det till exempel mycket vanligare med kejsarsnitt än i länder där sjukhusen drivs i offentlig regi. Inom ramen för Vårdval Stockholm har man börjat sätta patienter på extra återbesök eftersom det ökar intäkterna.

Inom privat verksamhet finns inget intresse att sprida kunskaper som kan användas för att effektivisera verksamheten. Tvärtom behåller man kunskapen för att kunna öka sin egen vinst. Detta är särskilt allvarligt inom sjukvården där det är viktigt att alla får del av nya rön som medför bättre hälsa.

Privatisering skapar onödig byråkrati genom att man måste bygga upp nya organisationer för kontroll och upphandling. I och med att nya aktörer kommer in på arenan bryts ofta gamla kontaktmönster och lokalt förankrad kompetens går förlorad. 

Inom privat verksamhet minskar intresset för förebyggande verksamhet eftersom detta ses som en onödig kostnad som dessutom minskar den framtida vinsten.

Dax för förebyggande hälso- och sjukvård!

Idag har Socialstyrelsen överlämnat sin hälso- och sjukvårdsrapport till regeringen de har också presenterat rapporten på DN debatt.

Det är intressant att socialstyrelsen så tydligt lyfter fram det förebyggande och hälsofrämjande arbetet. De menar att hälso- och sjukvården i Sverige måste byta fokus och i större utsträckning jobba med att förhindra insjuknande. Att sätta patienten i fokus är den andra frågan de tycker hårt på.

Hälsan är ojämlikt fördelad i Sverige. Arbetare mår sämre och lever kortare än tjänstemän, kvinnor mår sämre än män. Ur ett vänsterperspektiv är det oacceptabelt!

I denna tid då så mycket av hälso- och sjukvårdsdebatten handlar om valfrihet och tillgänglighet är det glädjande att socialstyrelsen riktar fokus på just den ojämlika fördelningen av hälsa.

Vetskapen om att hälsan är ojämlikt fördelad och vetskapen att hälso- och sjukvården kan bidra till att göra något åt det är en av grunderna i Vänsterpartiets hälso- och sjukvårdspolitik. Därför kan vi bara hoppas att regeringen lägger stor vikt vid socialstyrelsen rapport och vill diskutera med oss vad som bör göras!

Rädda apoteket!

Ett nystarat upprop för att rädda apoteket finns här.
Skriv under du också!

Maria Grip

Å ena sidan, å andra sidan…

Cancerfonden har återigen – i ett seminarium om prostatacancer – bidragit till att sprida kunskap och insikt till oss icke-medicinskt sakkunniga. Det är ovärderligt att på några timmar få professionell belysning av en rad olika experter i ett så komplicerat problem, dessutom på ett förhållandevis lättillgängligt sätt.

I Sverige dör varje år 2 500 män i PC. Det är en plågsam död med skelettsmärtor och metastaser. Nu väntar vi på Socialstyrelsens expertgrupp om huruvida eventuell screening med PSA ska införas i Sverige. Slutsatsen blir sannolikt att det är tveksamt om den minskade dödligheten uppväger de negativa effekterna med screening i form av överdiagnostik och överbehandling.

En stor europeisk screeningstudie visar att för varje man som räddats från död i PC screenades över 1000 män och 48 opererades eller strålbehandlades. Då ska man känna till att behandling ofta leder till svåra biverkningar, både fysiska och mentala, som minskar livskvaliteten. Men efter tio års uppföljning var dödligheten i PC 20 procent lägre i den grupp som screenats jämfört med kontrollgruppen.

Få sjukdomar uppvisar ett så stort spann mellan tidiga former och långt gången, dödlig sjukdom. De flesta män i medelåldern har små tumörer i prostatakörteln som aldrig kommer att leda till allvarlig PC. Sannolikt dör de i en helt annan sjukdom och mår bäst av att inte behandlas. Friska män ska inte göras till cancerpatienter, säger man.

Så även om masscreening inte är rätt väg att gå ska alla män ges information om att PSA-testet finns och om tänkbara positiva och negativa effekter i det enskilda fallet. Det gäller ju att hitta tumören väldigt tidigt för att genom operation och strålning kunna minska dödligheten.

Frågor, frågor…
Prostatacancer – egentligen ett spektrum av olika sjukdomar – är mycket forskningskrävande. Mängder av frågor kräver svar. Vilka män är i riskzonen? Hur ska olika tumörer behandlas? Kan vaccination vara en bra åtgärd i vissa fall? PSA är bara ett av många olika test. Går det att utveckla andra som fungerar bättre? Och vilken inverkan har livsstilen och miljön med tanke på att män i västvärlden dör av PC medan dödligheten är låg i bortre Asien, trots ungefär samma förekomst av ofarliga cancertumörer i prostatan?

Bättre diagnostik
Metoder måste forskas fram för att tidigt skilja ut den minoritet som har hög risk att utveckla allvarlig PC och som därför behöver behandling. Eftersom PC inte syns på röntgen tas vävnadsprov slumpmässigt på män med förhöjda PSA-värden vilket inte ger någon större tillförlitlighet.

Bästa sättet att observera män med lågrisktumörer är aktiv monitorering var 3-6 månad. Nästan inga av dessa män har dött av PC men också här finns ett antal obesvarade frågor som bara mer forskning kan ge svar på.

Självklart är – som i all annan vård och behandling – behovsprincipen viktig, inte minst palliativa åtgärder. Och lika självklart är det att ekonomiska betingelser inte ska inverka så att patienter i vissa landsting får sämre vård än andra. Statens insatser är förstås helt nödvändiga och nationell samordning i cancerfrågor av största vikt.

Allt fler män kommer att drabbas av prostatacancer, främst på grund av befolkningsökningen. 10 000 nya fall upptäcks varje år. På önskelistan står skräddarsydd behandling där läkemedel, strålning och kirurgi utnyttjas för bästa individuella resultat.

Ingrid Falk
Informationsansvarig (V)
Stockholms läns landsting

Apoteksmarknaden avreglerad

Riksdagens borgerliga majoritet beslutade torsdagen den 29 april att Apotekets monopol ersätts av ett system där den som får tillstånd av Läkemedelsverket får driva apotek. Avregleringen träder i kraft den 1 juli 2009.
Den borgerliga regeringen gjorde tidigt klart att Apoteket ska avregleras. När jag ställt frågan varför regeringen vill riva ned ett välfungerande system och ersätta det med ett marknadssystem där läkemedelskostnaderna riskerar skjuta i höjden har jag fått mer eller mindre begåvade svar. De vanligaste förklaringar har varit ”vi gick till val med löftet att sälja ut Apoteket” eller ”att endast diktaturer som Nordkorea och Kuba har kvar apoteksmonopolet, därför kan inte Sverige ha kvar monopolet”. Monopol är alltid dåligt enligt borgerlig retorik och lika säkert påstår de borgerliga partierna att privatisering och konkurrens per automatik kommer att innebära billigare läkemedel. Sedan har alliansens representanter i Socialutskottet ojat sig över den dåliga tillgängligheten och att det är så få apotek i Sverige, endast ett apotek per 10 000 invånare. Alltså mycket glesare än i andra europeiska länder. Men Göran Hägglund säger inget om att apoteksombuden inte räknas i underlaget eftersom systemet inte är så vanligt i andra länder.

Konsumentverket har fått uppdraget att utvärdera avregleringen och jag råkade hitta en intressant rapport på deras hemsida ”Apoteksmarknaden ur konsumentperspektivet”, publicerades i december 2008. Rapporten är en s.k. nollmätning så att Konsumentverket har något att jämföra mot när utvärderingen sker om några år. Det förvånar mig att rapporten inte har uppmärksammats någonstans. Resultatet i rapporten är entydigt, svenska folket är nöjda med apoteket – både tillgängligheten och öppettiderna. Närheten till apoteken bedöms vara mycket god, 85 procent av alla har mindre än 15 minuters väg till närmaste apotek eller apoteksombud, 80 procent anser att öppettiderna är bra. När det gäller de äldre är siffrorna ännu högre. Det är mycket få som säger att närheten eller öppettiderna är dåliga (två respektive fyra procent).
Rapporten avslutas med orden – "Idag är den svenska allmänheten mycket nöjd med marknaden för försäljning av produkter inom Apoteket AB:s sortiment. Den svenska allmänheten ser egentligen inga fördelar eller förväntar sig några större förbättringar med en omreglerad marknad för försäljning av produkter inom Apoteket AB:s sortiment".
Rapporten förstärker ännu mer min uppfattning att regeringens drivkraft är enbart näringslivspolitisk, inte hälso- och sjukvårdspolitisk.
Vänsterpartiet anser att läkemedel är en del av sjukvården och inte en marknadsvara vilken som helst. Vid ett maktskifte i nästa riksdagsval kommer vi att tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet riva upp ett beslut om privatisering av apoteksmarknaden. Det gör vi för att säkerställa en pålitlig och kostnadseffektiv läkemedelshantering med god tillgänglighet i hela landet.

P.S. de borgerliga riksdagsledamöterna kom till debatten med var sin enormt stor blombukett. I debatten tackade sedan alliansrepresentanterna den ena efter den andra Farmacevtförbundet för blommorna.

Hälsa en mänsklig rättighet – inte en handelsvara!

Istället för 1-majtal får det bli en 1 maj-blogg

I vintras var det 60 år sedan deklarationen om de mänskliga rättigheterna antogs. Antagandet av ett antal oförytterliga rättigheter har varit ett viktigt stöd för den demokratiska och sociala kampen världen över.

En av de mest grundläggande rättigheterna är alla människors rätt till bästa möjliga psykiska och fysiska hälsa. Hälsa är en särskilt viktig rättighet eftersom den i hög grad är en förutsättning för att ta del av andra rättigheter. Rätten till hälsa för med sig både kravet på en bra hälso- och sjukvård som är tillgänglig för alla och på ett samhälle som skapar goda förutsättningar för ett hälsosamt liv.

Människors dagliga levnadsförhållanden har en avgörande betydelse för folkhälsan. Rätten till arbete med en bra arbetsmiljö, möjligheten att kunna försörja sig och känna ekonomisk trygghet och att ha ett inflytande både över sitt dagliga liv och över samhället – är exempel på grundläggande förutsättningar för människors hälsa. Forskningen visar entydigt att ett samhälle med ojämlikhet och stora sociala klyftor också är ett ohälsosamt samhälle där människor känner otrygghet och osäkerhet. Ett välfärdssamhälle där man utjämna ekonomiska skillnader genom progressiv beskattning, där man gör utbildning och vård tillgänglig för alla och där man skapar trygghet i livet alla skeden genom generösa socialförsäkringar är också det samhälle där man gör de största hälsovinsterna. Välfärd är helt enkelt effektivt genom att fler människor kan jobba och de sociala kostnaderna för sjukdom och kriminalitet minskar.

Hälsa har aldrig varit någon oomstridd rättighet. Redan från början motsatte sig USA kravet på rätt till hälso- och sjukvård därför att man ville slå vakt om privata vårdbolags möjlighet till vinster. Ett resultat av detta är att i många länder ställs människor utan tillgång till vård och sjukdom leder ofta till skuldsättning och ekonomisk ruin. 

I dagens värld är hälsa en ojämnt fördelad rättighet. De globala hälsoklyftorna har med all rätt karakteriserats som vår tids största orättvisa. I Sverige kan ett nyfött barn räkna med att leva mer än 80 år i snitt. I många länder i Södra Afrika ligger medellivslängden kring 40. Spädbarnsdödligheten är i flera länder 50 ggr högre än hos oss. I Ryssland lever män 20 år kortare liv än i Sverige och medellivslängden har sjunkit i takt med ökande sociala klyftor.

Bakom hälsoklyftorna ligger ojämna globala maktförhållanden där rika länder och starka ekonomiska intressen berövar fattiga länder möjligheterna till ekonomisk och social utveckling. Kostnaderna för kriget i Irak skulle räcka till att för hela jordens befolkning över fattigdomsstrecket. Relativt måttliga resursinsatser skulle kunna förhindra att 200 miljoner barn får bestående skador på grund av näringsbrist men penningströmmarna går i motsatt riktning. Räntor och återbetalningar av skulder uppgår till långt större belopp än det sammantagna biståndet som också är långt mindre än de rika ländernas stöd till sitt eget jordbruk. Över en miljard människor lever på mindre än 2 dollar om dagen vilket kan jämföras med att alla kor i EU subventioneras med 3 dollar.

Också i Sverige har vi stora och växande klassklyftor i hälsa, något som visas av Socialstyrelsens senaste folkhälsorapport. En industriarbetare har mer än dubbelt så stor risk att dö av hjärt- kärlsjukdom som en högre tjänsteman. I ett område som Rinkeby eller Norra Botkyrka är ohälsotalen och sjukligheten mer än tre gånger så hög som i Danderyd och Lidingö.

En viktig orsak till att klassklyftorna i hälsa ökar är ökande skillnader i inkomster och sociala möjligheter. Vi håller på att få ett samhälle där olika grupper av människor lever åtskilda från varandra under olika förhållanden. Den borgerliga regeringens politik leder till att sjukskrivna och arbetslösa inte kan känna någon social trygghet och marginaliseras. Passiviteten inför arbetslösheten innebär att människor berövas sitt framtidshopp. Sverige ligger nu nära den europiska toppen när det gäller ungdomsarbetslöshet. Den höga arbetslösheten bland ungdomar är det viktigaste skälet till den kraftiga försämringen av den psykiska hälsan som håller på att utvecklas till ett av de verkligt stora folkhälsoproblemen.

Världshälsoorganisationen har lagt fram ett program för att vi inom en generation skall få en värld utan dagens stora hälsoklyftor. Detta är möjligt om vi angriper hälsans sociala bestämningsfaktorer, förbättrar människors dagliga livsvillkor och säkrar rätt till arbete, bra miljö, dräglig standard, utbildning och vård. Inte minst gäller det att i grunden ändra de maktförhållanden som skapar ojämnliket och onödig ohälsa. Intressant nog lyfter WHO:s experter fram den skandinaviska välfärdsmodellen som ett efterföljansvärt exempel för att åstadkomma bättre hälsa. Detta sker samtidigt som vår egen regering gör sitt bästa för rasera centrala delar av samma välfärd. Det är inte förvånande att vår borgerliga regering lagt appellerna om global rättvisa och minskade klyftor på hyllan. 

En avgörande fråga är om hälsa skall vara en rättighet eller en handelsvara. Den borgerliga majoriteten i riksdagen drev nyligen igenom vad som med en förskönande omskrivning kallas för vårdval och som i själva verket är en frihet för privata vårdbolag att på skattebetalarnas bekostnad lokalisera sin verksamhet där den är mest lönsam. I Stockholms län har vi sett vårdvalsmodellen i praktiken. Vårdval Stockholm har blivit en metod att ta resurser från de som är sjukast och istället lokalisera mottagningar där majoriteten är friska och ekonomiskt väletablerade. 

Svensk arbetarrörelse har en fin tradition av reformer i syfte att öka den sociala rättvisan. Den traditionen behöver idag återupplivas och förnyas. Det kan man göra genom att sätta en bra hälsa som mål för samhällspolitiken och bygga en bra vård som är tillgänglig för alla och som utgår från människors behov. Ett samhälle där människor har rätt till arbete, social trygghet och hälsa är också det samhälle som är bäst rustat för att bemästra internationella kriser och miljöhot.